Detta har hänt: Efter diverse konstiga händelser på sin jakt efter var bloggen Ansgarssyskon tar vägen när den försvinner har Marlowe igen träffat Lola. Hon tar Wesson, ger honom ett ersättningsvapen som är litet och feminint och tar med honom till sin märkliga gammelfaster.
Jag siktade åt vänster och Lola åt höger. Ingenting. Vi klev ur hissen och Lola viftade mig åt höger håll. Trapphuset i den här bostaden var enormt. Kristallkronor och orientaliska mattor, som hämtat ur en helt annan typ av deckare.
-Hur mycket stålar har tanten? frågade jag Lola.
-Har du träffat min kusin, Ray West? Han hängde rätt så mycket på bloglovin innan det – du vet. Det är han som betalar. Han skriver böcker. Rik som en miljonär, tillade Lola. Hennes liknelser är inte så artistiska, men de är konkreta.
-Hur är kärringen? frågade jag och försökte tänka mig en släkting till Lola som levde flott på någon annans stålar. Tanken famlade på samma sätt som Lola aldrig famlar. Hon hejdade sig, lutade sig mot väggen och pratade snabbt. Hennes beskrivning hade passat en polisdossier över Calamity Jane – jag såg för min inre syn den framtandslösa, tuggtobakluktande, svärande gråhåriga lilla sega tanten i en cowboyhatt. Tuffare än Lola själv, hade hon sagt.
Så gick vi igen, med ljudlösa fötter på den där tjocka mattan. Det var långt och törstdrivande, som en ökenvandring, och nu när jag tänkte på saken hade vi inte gått förbi många lägenhetsdörrar alls.
-Var är vi egentlig-
Men Lola lade ett finger på läpparna och log. Lolas leende var som hennes drinkar: lite starkare, lite farligare.
Jag kände mig plötsligt osäker. Lola. Lola i sina vanliga läderkläder och sin vanliga attityd. Men med en annan – stämning? Lola, som bytt ut min gamla trogna Wesson mot en tjejpuffra. Lola, som tagit med mig till en annan del av stan än hon och jag brukade frekventera. Lola, som… kunde Lola lura mig?
-Det är något konstigt med det här, sade jag. Lola såg på mig. Jag menar – ingen har försökt skjuta mig på hela dagen.
-Inte än, sade Lola, och öppnade en tjock trädörr med intarsia som en kronprins känslor, all over the place.
Och det var då jag såg vattenslangen.
3 svar till “Kapitel 7: Spegeln sprack från kant till kant i biblioteket”
Den här blir bättre och bättre. Gillar speciellt en annan typ av deckare, de inte så artistiska, men konkreta liknelserna och den oväntade upplösningen med vattenslangen. 🙂
Men hallå där, vad roligt det var att läsa detta! =) Håller med Grå, ”en annan typ av deckare” …
Suveränt. Missade verkligen något när jag missade begynnelsen på detta äventyr men stilpärlorna kompenserar den förlusten.