Detta har hänt: Lola har tagit med sig Marlowe till ett rikt och fint ställe, för att han skall få information eller hjälp av hennes gammelfaster, som Lola beskrivit som tuff och hård som Calamity Jane. Eller? Har Lola lurat Marlowe? Är allt en fälla? Och varför finns det en vattenslang innanför dörren?

Du kan läsa tidigare inlägg här.

Vattenslangen verkade befinna sig på helt fel ställe, den låg tvärs över ett trägolv lika välpolerat som ett politikerleende. Jag tog ett steg över den och hamnade i en salong med rosa väggar och rokokomöbler. Mitt ansiktsuttryck fick Lola att le.

-En drink? frågade hon.

-Eller två.

Mitt i den bleka soffan satt en liten skär dam och drack te. Hon var en dam på det där brittiska sättet, med vitt hår och kofta och små rosa kinder. Hon sken upp när hon såg mig.

-Mr Marlowe? Herrbesök, så trevligt! Lola lilla, han vill ha något starkt, tror jag. Lola stod redan vid ett barskåp och måttade upp sprit. Jag hade sett något i Lolas ögon som gjorde mig misstänksam mot henne, men inget kunde få mig att tacka nej till en av hennes drinkar.

-Sitt, sade den gamla damen vänligt. Hennes sköra små händer pekade på en aningen mindre volangig stol. Jag är Jane, förklarade hon.

-Någon slags… vän till Lolas gammelfaster? frågade jag häpet. Jag hade varit beredd på det mesta när jag gick in genom dörren, men inte på att hamna på tebjudning.

Hon – vad gjorde hon? Det var inte ett skratt, inte ett fnitter, och verkligen inte ett skrockande. Det var ett damigt och väluppfostrat ljud, den sortens skrattljud som får det att låta som att det äger rum på en societetsklubb och handlar om ett vänligt erkännande av gamle amiralens vanliga eftermiddagsskämt.

-Men käre Mr Marlowe, sade hon, milt tillrättavisande. Vad i all världen har Lola sagt om mig? Lola svarade i mitt ställe.

-Att du var en framtandslös, tuggtobakluktande,  svärande gråhårig liten seg tant i cowboyhatt. Och så sade jag att du var tuffare än vad jag är.

-Lilla vän, sade tanten och skakade på huvudet. Jag skulle väl ändå aldrig förfalla till profaniteter? Eller äga en cowboyhatt? Hon såg så rosa och porslinsskör ut att det var svårt att tänka sig att hon ens kände till ordet ”cowboyhatt”.

Lola satte sig på armstödet till hennes stol.

-Men du är tuffare än vad jag är, tant Jane, sade hon.

-Det var ju skönt att höra att du talar sanning ibland, sade damen. Nå, Mr Marlowe. Jag tror att jag kan hjälpa er. Hur långt har ni kommit?

-Hela vägen hit, sade jag. Den gamla damen var uppenbarligen galen och Lola med. Jag ställde mitt tomma glas på bordet och gick mot ytterdörren. Och nu skall jag gå hela vägen hem.

-Snälla Mr Marlowe, sade hon, och stämningen förändrades i rummet medan Lola drog fram Wesson och lekte lite med vapnet. Kan ni inte hålla mig sällskap en stund?

Lola log med tänder vassa som rakblad.

-Inte skall du gå, sade hon. Rösten var full av undertoner.

Jag stod där i hallen, och valde mellan två galna kvinnor och ett skott i ryggen. Och där låg vattenslangen, som ett ondskefullt omen, lika dåligt anpassad till sin omgivning som jag var. Lola stod plötsligt bakom mig.

-Min gammelfaster är så ensam, och ledsen, sade hon med en röst som dröp av syra. Du kan väl stanna hos henne en stund? Hon höll Wesson som man håller en gisslan.

Jag insåg att jag skulle kunna ta mig ut genom dörren, men inte levande. Dessutom behövde jag Wesson. Och plötsligt insåg jag: hon hade tagit Walker också. Hon hade rånat mig på allt, och jag hade låtit henne. Jag hade ingen backup alls om man inte räknade det lilla löjliga plastvapnet Lola gett mig som ”ersättning” för Wesson.