sep 072013
 

Det finns stunder när man känner att man är en god förälder.

Stunder som liksom pekar mot att man ändå gjorde något rätt.

Stunder när man är så stolt över sitt barn att stoltheten liksom väller över och kommer att även omfatta ens attityd till sig själv. SÅ bra kan barnet inte ha blivit helt utan ledning – med andra ord måste jag ha gjort något rätt.

Idag var H och jag på Yohio-konsert i Uppsala.

Ja innan jag går vidare vill jag tacka Carola Wetterholm som jag vann två biljetter till Yohio av (på hennes blogg). Hon har en jättemysig blogg och mängder av underbara barn så jag rekommenderar er att läsa den.

Och så var vi där på konserten – lyckliga båda två.

Och efteråt var det signering.

Och jag trodde aldrig att H skulle våga. Hon kan vara lite blyg och jag menar – ni vet – det är ju Yohio det är frågan om. Den stora idolen. Så jag förväntade mig att vi skulle gå hem men hon tog mig lugnt i handen och ledde mig mot signeringskön. Hon blev inte alls nervös där heller fast hela kön var full av fjortisnerver som  fladdrade åt alla håll som pengar på en H&M-rea.

Före och efter oss i kön stod unga damer som antligen sprang ut och köpte godis för sina sista slantar för att ge det till Yohio som en ringa gärd av aktning (eller möjlige n i ett försök att göda den unge mannen lite) alternativt fick sådana panikattacker inför tanken å att äntligen få träffa sin stora förebild att de var tvungna att hyperventilera eller gå undan och leka lite med sina mobiler för att avreagera sig.

Men H. Hon stod där. Blasé. Lätt road. Inte ett dugg orolig.

Och jag tänkte så där som man gör att en del saker gör man ju spontant rätt som förälder. Inga problem att möta sin favoritartist – ingen oro och ingen tvekan. Jättebra. Med andra ord har vi lyckats lära henne att alla människor är lika mycket värda – att hon själv är mycket värd och har rätt att få möta och utbyta några ord med sin favoritartist – att Yohio bara är en människa som andra. Och sådana viktiga saker.

När vi är näst först stänger vakten av oss lite med ett rep och säger att det snart blir vår tur.

Jag tittar på H. Ingen orolig andning – ingen orolig blick. Lugn och stadig. Ah. Väntar lugnt medan Yohio signerar en t-shirt till den vid det här laget nästan avsvimmade tonårstjejen före oss. Ah. Jag är en fantastisk mor.

Det blir vår tur. Jag fotar. H sträcker lugnt fram de grejer hon vill ha signerade till Yohio och ler mot honom som en kronprinsessa mot en undersåte. Hon säger att gillade konserten och han säger tack och hon går.

Och jag är så stolt att jag håller på att spricka.

När vi går ut säger jag till H att jag tyckte att hon var duktig som var så cool med Yohio.

-Ja du vet mamma. Jag såg det på ett Hannah Montana-avsnitt så jag gjorde bara som de tjejerna gjorde.

Jaha.

Jaja.

OK.

Men jag är ändå en bra mamma.

Fast bara på ett lite annat sätt än Hannah Montana.

2013-09-07 21.28.49-1

 

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Heartbreak Hotel”

  1. Det finns inte en enda Hannah Montana som pallar att stå o-fnissig i en kö till Yohio. Cool dotter!

  2. Vilken fullständigt underbar text. Snyggt fotat också.

  3. Blir alltid på så gott humör av dina kärleksfulla texter.

  4. Coolt, H!

Sorry, the comment form is closed at this time.