Jag och E osams om huruvida man får a) klättra på väggarna, b) måla med märkpenna på väggarna. H sitter och läser intill.
jag: Nej!
E: Dumma puckomamma!
jag: !
H: E! Vad har vi sagt om att säga så till mamma?
E: OK. SNÄLLA puckomamma.
H: Exakt!
jag: Ähum. (H ser min blick)
H: Men alltså mamma.
jag:: Ja?
H: Alltså man kan ju inte begära så mycket av henne. Hon är bara tre år.
jag: Ja. Du har rätt. OK.
H: Hon kan ju inte LJUGA!
jag: ??
H: Alltså, mamma, du är ju snäll. Det är sant. Men du är ju lite pucko faktiskt. Det kan man inte komma ifrån. Och det är viktigt att vi inte lär barnet att ljuga.
jag: Öh…
H: Exakt. Titta på hennes ansikte nu, E. Snäll, eller hur? Men kanske lite, lite, lite pucko också.
jag: Öh…. eh…
E: (med stor ömhet) Min snälla lilla puckomamma.
Random Posts
Loading…
3 Responses to “Mor, lilla mor”
Sorry, the comment form is closed at this time.
It’s not easy, life. Jag kan trösta med vad min bonusguddotter, då 13, sa om mig och min guddotter: ”Ni är litet lika varandra – det är något harmoniskt dumt över er. Inte bara det, men det är något keligt korkat.”
Vilken söt konversation – mysigt att vara puckomamma i alla fall 🙂
Jag tror du är världens bästa puckomamma.