Jag och E osams om huruvida man får a) klättra på väggarna, b) måla med märkpenna på väggarna. H sitter och läser  intill.

jag: Nej!

E: Dumma puckomamma!

jag: !

H: E! Vad har vi sagt om att säga så till mamma?

E: OK. SNÄLLA puckomamma.

H: Exakt!

jag: Ähum. (H ser min blick)

H: Men alltså mamma.

jag:: Ja?

H: Alltså man kan ju inte begära så mycket av henne. Hon är bara tre år.

jag: Ja. Du har rätt. OK.

H: Hon kan ju inte LJUGA!

jag: ??

H: Alltså, mamma, du är ju snäll. Det är sant. Men du är ju lite pucko faktiskt. Det kan man inte komma ifrån. Och det är viktigt att vi inte lär barnet att ljuga.

jag: Öh…

H: Exakt.  Titta på hennes ansikte nu, E. Snäll, eller hur? Men kanske lite, lite, lite pucko också.

jag: Öh…. eh…

E: (med stor ömhet) Min snälla lilla puckomamma.