Jag och E osams om huruvida man får a) klättra på väggarna, b) måla med märkpenna på väggarna. H sitter och läser intill.
jag: Nej!
E: Dumma puckomamma!
jag: !
H: E! Vad har vi sagt om att säga så till mamma?
E: OK. SNÄLLA puckomamma.
H: Exakt!
jag: Ähum. (H ser min blick)
H: Men alltså mamma.
jag:: Ja?
H: Alltså man kan ju inte begära så mycket av henne. Hon är bara tre år.
jag: Ja. Du har rätt. OK.
H: Hon kan ju inte LJUGA!
jag: ??
H: Alltså, mamma, du är ju snäll. Det är sant. Men du är ju lite pucko faktiskt. Det kan man inte komma ifrån. Och det är viktigt att vi inte lär barnet att ljuga.
jag: Öh…
H: Exakt. Titta på hennes ansikte nu, E. Snäll, eller hur? Men kanske lite, lite, lite pucko också.
jag: Öh…. eh…
E: (med stor ömhet) Min snälla lilla puckomamma.
3 svar till “Mor, lilla mor”
It’s not easy, life. Jag kan trösta med vad min bonusguddotter, då 13, sa om mig och min guddotter: ”Ni är litet lika varandra – det är något harmoniskt dumt över er. Inte bara det, men det är något keligt korkat.”
Vilken söt konversation – mysigt att vara puckomamma i alla fall 🙂
Jag tror du är världens bästa puckomamma.