dec 022013
 

Öppet brev till den indiskklingande dam som ringde mig idag och ville rädda min dator från ett världsfarligt virus genom att få alla mina lösenord och gå in och fjärrändra i självaste mjukvaran så att jag aldrig mer skulle ha några som helst problem med den, någonsin igen.

Kära vän!

Ja, jag kallar dig för vän,även om vi inte har känt varandra så länge. Det kändes nämligen som att vi fick en väldigt fin kontakt med en gång, där, under telefonsamtalet. 

Jag är så glad att vi hade det där fina samtalet, och jag uppskattade din uppfriskande syn på hur man rent filosofiskt kan förhålla sig när man väger ”den personliga cyberintegriteten” mot ”det viktiga upprensningsjobbet” som du hade att ge dig på. Jag medger att jag inte riktigt förstod alla de där fina poängerna du hade, men det beror säkert på att jag är lite korkad.

Det var ju så hjärtevärmande att du bryr dig så mycket om mig och min dator. Vi är ju långt borta från där du är, och ändå låg vår hälsa dig så varmt om hjärtat. Sådant gör att man fylls av en alldeles särskild känsla, nästan som en lite magisk julkänsla. Det var inte utan att jag fick lite tårar i ögonen när jag tänkte på vilken fantastisk människa du måste vara.

Det kändes faktskt som att vi hade någon slags stor vänskap på gång. Jag hoppades rent av att vi kanske skulle kunna ses. Men så… ja. Du vet. Ja. Du var ju med i telefonen så du vet vad som hände. Jag ber om ursäkt för min man.

Precis när jag satt och förklarade för dig att jag inte kunde den superhemliga  koden till min internetbank men att jag har en känsla av att du kanske ändå ville ha den superhemliga koden till M:s internetbank, för där har vi mycket mer pengar egentligen, och då är det ju mer sannolikt att den blir utsatt för ett virus, eller hur,  så kom han liksom inälgande i rummet (ni kanske inte har älgar i Indien? Indervischande kanske?) som om det var storrea på städredskap och telefonen var den sista skurborsten i stan, och tog luren ifrån mig och lade på den. Det var onödigt burdust i mina ögon.

Förlåt för det. Han förstod nog inte vilken fin vänskap vi hade på gång. Jag kan, oss emellan, nu när vi är så goda vänner, erkänna att han är en byråkrat innerst inne. Och alla vet ju att byråkrater har vissa sociala begränsningar. Jag är så ledsen, han gjorde exakt samma sak när jag försökte kontakta en ytterst vänlig äldre dam som skickade mail till oss och  ville sätta in en miljon på vårt konto enbart av sitt hjärtas godhet. Han är byråkrat som sagt. Det kan vara det som ligger bakom det här märkliga beteendet.

Fast, det är klart, innerst inne tror jag inte ens att byråkrater i allmänhet är så hårdhjärtade. Nej.

I think that the most likely reason of all
May have been that his heart was two sizes too small.

 

Random Posts

Loading…

  One Response to “Lucka 2”

  1. <3

Sorry, the comment form is closed at this time.