aug 292015
 

Kära barn, ni som lagt ifrån er mobiler, Kalle Anka-tidningar och deckare och somnat, ni ser så små ut när ni sover. Unga. Oskuldsfulla. Ljuvliga.

Jag vill bara ta ett tillfälle nu när ni inte hör mig för att berätta något som jag tycker att ni egentligen borde vara förskonade ifrån att höra. Men jag måste berätta, måste säga något. Kan inte gå genom livet och förtiga sådant här.

Det finns familjer, familjer som inte bor i högönsklig välmåga på landsbygden i Uppland, familjer från Syrien till exempel, som måste fly från sitt liv i förfärligt små och dåliga båtar på vilt och farligt hav. Familjer som väljer mellan att leva i kriget eller fly in i det okända, familjer som fattar sitt mest fruktansvärda beslut någonsin – att lämna allt som är förfärligt hemmavid för att söka sig en framtid någon annanstans på en plats där allt kanske – kanske! – inte är fullt så förfärligt.

Kan ni tänka er modet man måste ha då? Att bryta upp från något som är så själsdödande fruktansvärt, att inte bara gå ner sig i apati och uppgivenhet utan göra det där sista, stora rycket. Satsa allt på ett kort. Våga hoppas, våga tro. Ge sig av. Bryta upp.

De här familjerna som flyr är inte annorlunda än vi. De älskar sina barn och håller ihop med sina vänner, pratar och skrattar med vänner, blir trötta försökte göra sitt bästa. Enligt UNHCR:s rapport så var de en välutbildad bekväm medelklass. Ni vet – som vi. Och sedan kom kriget.

Och på det där havet, Medelhavet, så dör sådana familjer. Inte alla men ganska många. Och det här är det hemska som jag inte vill berätta för er, och det är därför jag väntade tills ni sov: Barn dör också. Inte bara vuxna. Barn dör, barn som inte gjort något fel. De här barnen som bara har fått följa med – de här barnen som också längtar, saknar, undrar, som gråter och som är rädda. Precis på samma sätt som ni gråter och är rädda när ni är det, fast för helt andra saker än vad ni ens skulle kunna komma på tanken att vara rädda för.

Och här ligger ni i era trygga sängar, och nu sitter jag i vårt upplysta kök. Och ingen fara river i våra knutar, och inga skräckmoln dyker upp på vår horisont. Inget krig lurar i Örsundsbro eller Litslena.

När vi blir upprörda är det för saker som att någon tränger sig i en kö, eller att någon har sagt något dumt. Vi blir inte upprörda för att kriget har tagit ytterligare en vän till familjen, eller för att vi inte kan få ihop vår vardag längre.

Så de där som drunknar på havet, de har rimligen också blivit upprörda för sådana saker som vi någon gång. ”Han tog mitt Nintendo!” ”Ja, men hon lånade min tröja fast hon inte fick”. Och sedan förändrades livet totalt och de var tvungna att fly. Och några av dem dog, och några av dem fick inte komma in i de länderna de flydde till. Och alla av dem hade liv som gick sönder.

Och här sover ni. Oskuldsfulla, fina, rena. Inte med vattenmassor runt omkring, inte ens med ett hot. Trygga sängar, lugnt lantliv. Skyddat boende, liksom.

Och jag vet inte. Vi kan inte åka ut på havet med en båt och rädda dem. Vi kan inte gå ut och stoppa krig. Vi kan inte ens öppna gränser åt dem. Jag är så maktlös, så urbota maktlös, så fruktansvärt, existentialistiskt, själsdödande maktlös. Jag gör vad jag kan, men jag kan inte rädda de här föräldrarna. Jag kan inte rädda det som de föräldrarna helst av allt ville ha räddade: barnen. Förstår ni hur det sliter i mig, hur det ropar i själen? Hur det spökar i hjärnan på varje förälder som hör om det här?

Jag kan inte säkerställa deras framtid eller fixa deras liv. Jag kan inte göra något för dem, inte något på riktigt.

Men jag kan lära mig att det inte är självklart, det som vi har. Att det är skört, livet. Att det vi tror skyddar oss kan slå tillbaka mot oss. Det kan vi lära oss. Och ännu viktigare: När livet ställs på sin spets, när mattan rycks undan, när inget finns att lita på eller tro på, då håller kärleken.

För jag tror att det där att man vågar sig ut i faran, ut på havet, från det fruktansvärda nuet till en kanske-ännu-mer-fruktansvärd framtid, är kärleken till barnen, hoppet om att de ska få det bra, längtan efter att göra något för dem.

Det är kärleken, som vågar allt och hoppas allt och tror allt. Och går det illa, slutar det illa, så är det ändå kärlekens väg. Och det är därför man bryter upp, drar sig loss, tar sig fram mot alla odds. För att kärlekens väg är rätt, men svår.

Och för att vi gör vad som helst för våra barn. Alla vi föräldrar. Vi kan vara svenska eller syriska, mammor eller pappor, lata eller aktiva, glada eller ledsna, starka eller svaga – vi gör det som krävs, vi gör vad vi kan, vi gör det vi måste.

Så nu, kära oskuldsfullt sovande barn. Nu ska jag sitta här i köket ett tag i tacksamhet över vad vi har.

Och imorgon, när vi går upp, så är vi en familj. For better or worse, for richer or poorer. I fred och krig. I upprördhet och lugn. Imorgon och alla dagar.

Random Posts

Loading…

  2 Responses to “Om att inte fly över havet”

  1. Önskar att alla läste detta.

  2. Så klokt skrivet. Tack för att du finns.

Sorry, the comment form is closed at this time.