Jag och M sitter i vardagsrummet, sådär som gifta gör. Jag ältar inte någonting alls.

H: (nerifrån tv-soffan i källaren) Mamma, E säger att..
jag: (till M) Jag tjurar inte. Jag vill bara påpeka det.
M: Mm.
jag: Jag SKULLE KUNNA tjura. Det vore mänskligt och normalt att tjura.
M: Mmm.
jag: Men jag lyfter mig över allt sånt. Jag låter mina tankar sväva mot högre ting.
M: Jepp.
jag: Jag är inte ett dugg upprörd.
M: Nä.
jag: Jag skrattar. Skrattar silverklingande och… vad heter det?
M: Självironiskt?
jag: Just. Eller nä. Inte självironiskt alls.
H: (från källaren) Mamma, E har en liten…
jag: Jag skrattar silverklingande och oberört. Exakt.
M: Oberört.
jag: VÄLDIGT oberört. För jag är inte en sådan som ältar saker.
M: Nä.
jag: Du trodde förmodligen att jag skulle prata om det där hela kvällen.
M: Ja.
jag. Men det gör jag inte! Ha!
M: Mmm.
jag: Jag pratar om helt andra saker.
M: Hela kvällen.
jag: Exakt!
M: Pratar. Hela. Kvällen.
jag: Precis. Pratar hela kvällen! Om till exempel….
M: Ditt silverklingande skratt.
H: Mamma, E har sagt att…
jag: Jag är inte en sådan som går och grubblar över gammal groll.
M: Det märks.
jag: (försöker high-fivea honom) I know!
M: Från det ena till det andra, har du sett den här bilannonsen som…
jag: Jag är väl inte ful!
M: Älskling! Du är lika vacker som du är duktig på att inte älta.
jag: Väldigt vacker med andra ord.
M: … Typ.
jag: Barn är så himla ouppfostrade nuförtiden.
M: En av de saker jag beundrar mest med dig är hur du aldrig fastnar i en loop.
jag: Tack.
M: Mm. (paus) Mmm.
jag: Vad?
M: Jag bara njöt av tystnaden.
jag: Ah. Vet du vad jag just tänkte på?
M: Hur du aldrig skulle tjata om samma sak en hel kväll?
jag: Va? Nej, jag tänkte på hur bra det skulle vara om folk inte lärde sina barn att prata alls. Någonsin.
M: Eh… ok.
jag: Vad ljuvligt tyst det skulle vara då.
M: Åh, tystnad!
H: Mamma! MAMMA! Äsch, jag kommer upp istället.
jag: Men istället lär ansvarslösa individer sina barn att prata, om fem år senare så får alla oskyldiga ta konsekvenserna.
M: Eller fyrtiofem år senare.
jag: Eller nåt. Men du fattar vad jag menar.
M: Mm.
jag: Jag tänker ta en selfie med min mobil nu.
M: Mm.
jag. Och sedan får du bedöma själv.
M: Jag?!
jag: Ja! För du älskar mig. Eller jag menar du är en opartisk förbipasserande som kan fälla ett objektivt omdöme.
M: Absolut, älskling, ja, älskling, vad du än säger, älskling.
jag: Bra. (tar selfie)
H: (kommer in i rummet med E i släptåg)
M: Få se då.
jag. (stirrar in i mobilens mytiska dimmor) Nä, det var en dålig idé.
M: OK.
jag: (stirrar)En jättedålig idé.
M: Mm.
jag: Jag släpper det hela.
M: För du är inte en sådan som vadheterdet.
jag: Ältar.
M: Exakt.
jag: Just det.
H: Mamma? Pappa?
jag: Mm.
H: Pappa?
M: Ja, H?
H: Vad gör mamma?
M: Hon tittar på en bild på sig själv i sin mobil.
H: Varför?
M: Behöver hon ett skäl?
H: Nä, jag undrar bara. E säger en så konstig sak… (ser min blick) Det var inget.
M: Vadå?
jag: Inte lära barnen prata, inte lära barnen prata, inte lära barnen prata….
M: Vad?
H: Hon säger så här… E vad var det du sade om mamma?
jag: (sätter i öronsnäckorna till mobilen men hör ändå)
E: Min mamma är rynkig som min kompis F:s gamla bulldogg. Det säger han.
H: Fast?
E: Fast med gråare hår. Lika grått som F:s farmor. För det säger han.
jag: Han sade inte LIKA grått. Han sade NÄSTAN lika grått.
M och H: Mm.
jag. Och inte ”gamla bulldogg”. Han sade faktiskt ”ungdomliga och sportiga bulldogg”.
M och H: Mm.
jag: Och F:s farmor har inte grått hår. Utan… vad heter det?
M: Vitt?
jag: …silverklingande.
M och H: Mmm.