Barnen: Det är jul om mindre än en vecka!
Vuxna: Det är jul om mindre än en vecka!

 

Och häri, förstår ni, kära bloggläsare, ligger den milsvida skillnaden mellan barn och vuxna. I tonfallet.

 

Barnen lyckliga, skränande, förskottsberusade av hagalen paketlycka.
Vuxna hålögda, muttrande, tyngda av att detta måste bli en sagolik jul för barnen och därför får jag inte glömma att… (infoga valfri julförberedelse).

 
Barnen längtar vilt och passionerat, hämningslöst och härligt efter julen, presenterna, maten, känslan av högtid, gott humör, ljusen, traditionerna, presenterna, musiken, presenterna, godiset och presenterna.

Och de vuxna längtar desperat, skrämmande, ursinnigt efter ett par extra dagar att lägga in innan den 24e kommer med alla sina krav på lycka och frid.

För någon måste fixa julen, presenterna, maten, känslan av högtid, gott humör, ljusen, traditionerna, presenterna, musiken, presenterna, godiset och – vad var det nu då? – ah, presenterna.

 

Det mest flagranta i julefriden är att man behöver den mest när man förbereder för den.

 

Så någonstans i skärningspunkten mellan förväntan och förvirring möts vi allihopa.
Och jag tänker att vi kanske kunde lära av varandra. Inte lära ut vår julstress till barnen, naturligtvis, men kanske ge dem en aning av känslan att det finns ett hedersuppdrag i det här att förbereda andras lycka, att ta ansvar för andras upplevelser.

 

Och kanske kunde vi lära oss att förväntan är en lika viktig lycka som själva haendets, fåendets lycka. Att en god längtan ger en god närvaro i nuet. Skulle vi kunna lära varandra det?

 

Öh.

 

Nej.

 

Det går fetbort.

 

För det är jul om mindre än en vecka. Vi har ingen som helst möjlighet att hinna det.

 

Men Karin Boye, hon håller huvudet kallt, hon. Hon vet.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr! Oändligt är vårt stora äventyr.