-Hej, säger S ganska blygt men ändå.

-Hej, säger tjejen bakom disken med ett sådant där leende som man måste ha bakom disken på McD.

-Jo, alltså, säger S. Rodnar. Tar ny sats. Jo – ehmm – öhum – alltså.

-Ja? ler tjejen uppmuntrande.

-Em. (paus) Så här är det. (paus) Jag tänker så här alltså. Att ähhm. (söker hennes blick, finner att hennes leende sitter kvar som gjutet, hittar trots det modet att fortsätta) Alltså att jag är en kille. Så här, titta på mig, man tar inte fel: kort hår. Blå tröja. KILLE. Du fattar, eller hur? (hon ser ut att fatta) Och då tror ni att jag vill ha en killig leksak. Min mamma fick killiga leksaker till mig och min bror. Jag tror att det är för att ni kunde se att vi  – öh – är killar. Så  – jag fick den här (visar – och nu har självförtroendet vuxit fram och han tar sats -)

-Men det är faktiskt fel och ni borde FRÅGA istället. Om ni hade frågat mig hade ni fått veta att man kan vara en kille – en väldigt COOL kille till och med – och ändå vilja ha den turkosa och rosa leksaken med ögonfransar. Så ni borde ha frågat. (möter hennes blick igen – hennes proffsleende är borta och man kan se ett litet äkta leende kika fram vilket frammanar den där blygheten hos S igen) Ehmm. Det var alltså – bara det. Jag ville bara säga det. (han får den turkosa och rosa leksaken med ögonfransar av henne och lämnar sin ökenfärgade/bruna (utan ögonfransar) i retur) Öh – tack. Bra. Tack (blir extremt blyg igen och går och sätter sig).

H applåderar. Ett litet leende får vi. Tjejen bakom kassan pratar ivrigt med en kollega.

Han som vill förändra världen, kassörska för kassörska, tar ett bett av en bit kyckling. Den nya leksaken håller han hårt i andra handen.