Charlotte

Fembarnsmamma, med fyra barn. Sörjer Ansgar, men gläds otroligt åt de andra barnen. Har för övrigt en man, en hund, ett jobb och en blogg. Skriver om sorg och glädje, om små saker och stora, om lite och om mycket. Jag är så glad att du hittade hit! Hoppas du trivs.

nov 142015
 

Jag har inget vettigt att skriva eller säga, inga ord som kan rädda oss från terrorns attacker. Men det som händer i oss när världen brinner behöver ett språk, och det här är min psalm – mitt språk för oron, ångesten och skräcken.

 

När världens brinner
och trygghet svinner
och ondskan vinner
och lugnet flyr

När världen skriker
och orken viker
och glädjen sviker
och våldet styr

I vardagen och vänlighet och närhet
Bor just den kraft som gör att du ser klart
Den styrka Gud ger: vanlig vänlig kärlek
Den kraft som ger dig tro, besegrar hat.

När ondskan lågar
och hatet tågar
och ångest plågar
och stormen yr

När våld förmeras
och vi chockeras
och världen delas
och mörkret gryr

Just då ska hoppet nå oss som en gåva
Ett litet hopp om värme i vår tid
Ett hopp som bor i vänlighet och lovar
Att kärlek vinner, Gud ska ge oss frid.

När liv förödas
Och folk ska dödas
Vår värld förblödas
Och elden pyr

Skräck triumferar
Och våld marscherar
och natten segrar
Men dagen gryr

Ett litet hopp om mänsklighet och godhet
Det är ett hopp som trotsar och som tror
Vi bär ett hopp i tron på livets storhet
Ett hopp om kärlek växer, lever, gror.

nov 132015
 

Ibland, mitt i vardagen kommer det tillbaka.

Från början var sorgen smärtsam, en glödgad pil rakt in i hjärtat. Och sedan vande jag mig. Och den som har vant sig vid en glödgad pil rakt i i hjärtat, den vet att det som kommer då är känslan av att gå med ständig värk. Värken blir mindre dramatisk och så småningom dovare. Dov, tung, meningslös omvandlas den till ett långsamverkande gift som sprider sorgsenhet, livsleda, vemod över världen.

Men inte för evigt. Nej, inte för evigt.

För en dag skrattar jag igen. En annan dag ler jag, bara för att det känns bra. Den tredje dagen fastnar jag i en film, en bok, den väns berättelse, en sång. Och upptäcker: omvärlden försvann inte. Den bara skärmades av. Tillfälligt.

Långsamt, och nästan motvilligt, flyttar jag tillbaka fokus från död till liv. Långsamt, och nästan motvilligt, märker jag att livet kan kännas bra, att skrattet är välkommet igen, leendena naturliga.

Och åren går och då och då slår sorgen ner som en bomb. Men inte en atombomb längre, utan en begränsad explosion – begränsad i tid och rum.

Och nu har det gått lång tid, nästan tretton år. Och bomberna regnar inte över mig längre, men kriget är inte över. Rätt som det är attackeras jag, rätt som det är kommer de.

Och nu är det november, och nio dagar till Ansgars födelsedag. Så jag vet att det är på väg, jag hör stridsplanen på håll. Snart bombas jag, dovt och tungt, färglöst och otäckt.

Och detta är vad jag vill säga idag: Jag vet inte ens längre om det är sorg eller glädje som drabbar. Sorgen finns där förstås, tung, långsam, deprimerande. Men ett stråk av oväntad glädje, av bubblande lycka i minnena, finns också.

Glädjen över det som Ansgar gav. Sorgen över att han togs ifrån oss. De går hand i hand.

Och jag tänker inte sortera eller bestämma, inte rubricera eller värja mig. Låt dem komma bara, känslorna. Jag behöver dem i november, behöver minnena, behöver både allt det där som gör ont, och det där hemliga bubblandet av glädje över att Ansgar fanns. Behöver smärtan, behöver sorgen, behöver dunklet.

Och mest av allt behöver jag mörkret, novembermörkret, där det inte syns skillnad på skratt och gråt, där det inte krävs av mig att jag ska vara glad eller kompetent, där känslorna får övermanna mig, brotta ner mig, binda fast mig. Jag behöver det här, för det som förut bara gjorde ont är nu mitt band till Ansgar.

Och det bandet, hur smärtsamt det än må vara, är värt att bevara, värt att bindas med, värt att dras med av. Kanske är novembermörkret det rätta stället att förvara det där bandet.

Så kom an, novembermörker. Jag rabblar inga besvärjelser, värjer mig inte, utan går ut i regnet, rakt ut i stormen, och låter mig överväldigas. Kom an, novembermörker. Jag är inte ensam här. Med mig i mörkret står tusen sinom tusen mammor som förlorat sina barn och vi vet vad vi pratar om, vi vet vad vi går igenom, vi vet alla hemligheten med smärtan som binder till glädje, med glädjen som strålar genom mörkret och sorgen.

nov 022015
 

M har varit hemma med barnen medan jag jobbat och gjort sig till och trillat egenhändiga köttbullar åt dem. Det gick, enligt rapporten, sådär:

M: A gillar inte hemlagade köttbullar säger han. Fast de är så goda.
jag: Nä, han har aldrig gjort det. Han är ju sådan. Får för sig saker och håller fast vid idéer så där bara.
M: Ja.
jag: UNDRAR just vem han har ärvt det av?
M: Haha, jaja, jo. Ja.
jag: Ha! Exakt!
M: Ehm, skrattar vi åt samma sak? Jag skrattar för att du…
jag: Jag skrattar för att DU…
M+jag (exakt samtidigt) … får för dig saker och håller fast vid idéer sådär bara!
(tittar på varandra med lika delar överseende och upprördhet)
M+jag: (inte nödvändigtvis exakt samtidigt, men du vet, typ så där) Va? JAG?! Jag får ALDRIG för mig saker och håller fast vid dem. Han har fått det från DIG, för att du jämt håller fast vid idéer i all…
A: (kommer in i rummet) Vad pratar ni om?
M: Vi pratar om var du får alla dina konstiga idéer ifrån!
jag: Eller snarare varifrån du har fått att hålla fast vid dina konstiga idéer.
A: Vadå för konstiga idéer?
M: Som att du inte vill äta hemgjorda köttbullar.
A: Jag äter faktiskt hemmagjorda köttbullar.
M: Nej, det gör du inte.
A: Joho. Jag åt åtta idag.
M: Eh… nä…
A: Jo.
M: OK.
A: Jag gjorde det.
M: Jag har svårt att tro det.
A: Ja. Det kan ju inte jag göra så mycket åt.
M: Men jag VET ju att du aldrig någonsin har ätit hemgjorda köttbullar. Jag har ju tjatat i åratal och du har aldrig någonsin-
A: Fast nu gjorde jag det.
jag: Vem är det nu som håller fast vid gamla invanda idéer?
A: Pappa.
jag: Exakt!
A: Jag provade köttbullarna för jag ville inte vara sådär som du är mamma, att du bara bestämmer dig för att något inte är gott, och sedan alltid tror det. Så jag testade, och vet du, jag tyckte faktiskt att det var —jag: VADÅ SOM JAG? Jag provar väl alla maträtter jämt!
A: Men inte fiskbullar.
jag: Nej, för att fiskbullar är ondskans redskap. Det är mitt öde att vara deras ständiga antagonist. Det är bara därför. Inte för att jag inte gillar dem. Jag gillar dem! Egentligen. Jag –
A: Gillar du ondskans redskap?
jag: Jag menar, det har inte med smaken att göra. Det är något helt annat. Det är inte alls bara för SMAKEN. Jag gillar dem inte för att —
M: För att du har fått för dig en idé och hårdnackat håller fast vid den?
jag: Exakt! … INTE. Exakt inte. Inte exakt. Precis tvärtom är det. Exakt tvärtom. Jag äter inte fiskbullar för att… för att då kanske jag skulle gilla dem så mycket att jag aldrig skulle prova någon annan mat. Och det är ju vad vi alla vill, eller hur? Prova ny spännande mat! Mums!
A: Mamma…
M: Charlotte…
jag: Bara för att din far… bara för att du… bara för att VISSA ANDRA håller fast vid gamla invanda idéer betyder inte att jag gör det. Jag är minsann hipp och cool och testar nya saker.
M: Det var ju du som sade att han aldrig har gillat hemgjorda köttbullar. ALDRIG. Det låter som en invand gammal idé.
jag. DU kan vara en invand gammal idé.
M: Det kanske jag är. Det kanske är därför du har varit gift med mig så länge.
jag: För att jag håller fast vid idéer i det oändliga och bara ältar om dem?
M: Exakt! Och jag gör samma sak.
jag: Så du menar att… exakt de egenskaper som gör oss till så enormt enerverande människor….
M:…. också gör att vi håller ihop!
jag: Wow.
M: Jag vet.
jag: Så himla ashäftigt.
A: Det är bara ni som kan tycka att det här är spännande.
M: Nej! Du också!
A: Va? Jag? Nej, jag vill inte vara med på det här alls.
jag: Joho! För vi är sådana där människor som håller hårdnackat fast vid gamla idéer!
M: Exakt! Så när vi tillverkar nya människor så blir det – tadaa! – också sådana som håller hårdnackat fast vid gamla idéer. Som du!
jag: PRECIS! Som hatar hemgjorda köttbullar, som du alltid har gjort.
A: Jag hatar i själva verket inte — alltså. Mamma. Pappa.
jag: Du är precis som vi, käre son.
M: Exakt som oss.
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Precis. Något att minnas, och hårdnackat hålla fast vid.
jag: Och aldrig rubbas i vår övertygelse om!
A: Hjälp!
M: Jag älskar dig.
jag: Det har du ju alltid gjort.
M: Och därför kommer jag hårdnackat att hålla fast vid…
jag: Och jag med.
A: HJÄLP! Hjälp!
jag: Vad är det käre son?
A: Jag vet inte, jag känner mig som att jag sitter fast i…
M: Gamla invanda idéer?
A: Ja.
M: Aha!
A: ERA gamla invanda idéer. Det är dem jag sitter fast i.
jag: Mitt STOLTASTE ögonblick!
M: Precis!
jag: För allvarligt, A, GILLADE du de där köttbullarna?
M: Han åt ÅTTA.
A: Om jag säger att jag gillar dem så kommer ni att tvinga mig att äta dem ALLTID i framtiden. Och om jag säger att jag inte gillade dem kommer ni att ha rätt. Jag SITTER FAST! För alltid!
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Ever!

okt 302015
 

Det är vår natt, natten för alla oss som begravt en del av vår ryggmärg på en kyrkogård.
Det är vår natt, natten för alla oss vars svärta är ett slukhål som återuppstår i evighet.
Det är vår natt, natten för alla oss som slutat längta efter att smärtan ska gå över.

Där trängs vi i halvmörkret. 

Alla kommer vi hit i natten, till kyrkogården. Här fryser själar som domnade fingertoppar i november. Alla kommer vi, till detta mörker, med små och futtiga ljus.

Du ville ju inte vara här. Du ville inte att det skulle sluta här, på en kyrkogård en allhelgonanatt, det är fel med mörker, fel med gravar, fel med tändstickor som darrar i kölden.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ingen av oss vill vara här, ingen av oss som bär på gravljus och sorg. Ändå har vi kommit genom natten, genom vårt eget mörker. Vi kommer samman utan plan, utan kallelse, denna natt –  en stor tyst skara som bär på ljus, en armé av redan slagna.

Se dig omkring i detta mörker som är fullt av ljusbärare och ändå kompakt. Är vi så här många som bär på sorg, som bär på ljus vars sken vi inte kan tro på? Är vi så här många tunnhudade, kyrkogårdsbleka, tomögda?

Det viskar genom hela kroppen. 

Du bär på ljus, du bär på mörker. Du bär på tårar, på minnen av skratt, på bördor som tynger rygg och axlar, som skuggar hjärnan, som saktar hjärtat.

Ur det stora mörkret kommer vi fram – svaga och flämtande ljus. Sköra som tron, tvekande som hoppet, vaksamma som kärleken. Ur det stora mörkret kommer vi, skuggor som darrar till och träder fram, manade av dunklet och dragna till ljuset.

En ängel utan ansikte omfamnar dig. 

Vår sorg är individuell, men våra ljus är en gemenskap.
Vår längtan är vår egen, men vår väg har samma riktning.
Våra minnen är personliga, men vår sorg är universell.

Valv gapar bakom valv och ingen överblick.

Så det som var ditt och mitt – som är minnen nu, som är saknad – det är ljussken som korsar varandra i mörkret.

Det som var din historia och det som var min historia – bleka som ljuslågor, längtansfyllda som mollackord – det är olika röster som möts i ett körverk.

Det som var din smärta och min smärta – som är den vinröda intensiteten hos löven som faller, som är mättade nyanserna i lyktornas sken – det är purpurn i solnedgångens sista flamma.

Det viskar genom hela kroppen. 

Vår ledsnad har drivit oss hit, en sorgens gemenskap, men här finns en underlig värme mitt i kylan.

Blickar möts i ljusets sken, en livshistoria syns i flammorna.

Kanske har skuggorna vi bär på samma form?

Och inom dig öppnar sig valv efter valv, oändligt. 

okt 272015
 

Någon gång, när allt bara rullar på, snabbt och sig likt som alltid, då kommer det att hända. Du kommer säkert att vara stressad, förmodligen så stressad att du inte är medveten om vart du ska hän i förväg, även om din trogna följeslagare, listan och almanackan, kommer att påminna dig. Det kommer bara inte att gå in i din hjärna, bara vara ytterligare en sak inlagd i ditt schema.

Och sedan, oundvikligt som en almanacka, kommer verkligheten att nå fram till den punkt som schemat har bestämt.

Och då står du där plötsligt, vid havet. Du kommer att landa där lika andlös och stressad som du alltid är – med hela din ryggsäck fullt av saker som du inte har gjort, som du borde ha gjort, som du håller på att göra (och några saker som borde ha gjorts i måndags).

Men du landar ändå. Och när du står där vid havet, så blir din lista overklig, din vardag fjär. För verkligheten måste väl vara här, vid havet, i dunklet, där ljuset når längst in i själen och doften av vatten renar hjärna och hjärta. Du ska fyllas av den längtan som all naturen bär efter en kraft så stor att den orkar också i vardagen – av hela världens gemensamma längtan efter den kraft som vi inte har ett bättre ord för än kärleken.

Där står du, ett med hela världens längtan, ett med alla vindar och allt vatten och varje molekyl av luft. Och är du inte ett med dem, så gör det ingenting faktiskt. För i din själ (den där som inte står med på listan) är du iallafall för ett ögonblick ett med dig själv, och det räcker gott. Du känner livet i dig, och livet känner, för en sekund eller två, fullständigt igen dig.

Och det är kanske bara fem minuter, eller så känns det som bara fem minuter. Men du har landat där, vid havet. Och kanske kommer det att vara så kort att du inte ens hinner notera det på din checklista (du vet den där andra listan, alltför kort, den där listan över det du redan gjort).

Ändå kommer havsbrisen att fylla dina lungor, att vandra med dig ut i vardagen. Den som var en del av din landning, är nu en del av din andning. För så är det, den som landar måste också lyfta igen, och du också. Du lyfter med luft under vingarna som en havsörn, hjälpt av den vind som är friheten.

Havet följer dig ut i din vardag. Och det är fortfarande samma vardag, den där listorna råder och schemat styr. Det är samma vardag, men med ett hav som följer dig.

I bästa fall påminner den dig om att allt på din lista är sekundärt jämfört med kärleken.

12179461_10153179719773837_1152928056_n

okt 182015
 

-Mamma, vad är gra-v-l-jus? stavar flickan före oss i matkön på ICA. Titta, de har det i sin vagn. Gravllll….

-Gravljus, man har dem när man… när man vill tända lite ljus ute och det är lite mysigt, säger mamman. A, som står bredvid mig och håller på att räkna ut vad alla tuggummipaketen skulle kosta om man köpte en av varje, slutar räkna och stirrar oförstående på denna vuxna kvinna som inte vet vad man har gravljus till.

-Ursäkta, säger han artigt men tydligt. Jag tror kanske inte du vet hur det är. Gravljus har man till sin grav. Man tänder dem. Så att den döda som man har har lite ljus när det är mörkt ute. Min bror till exempel brukar få gravljus på sin grav, i en liten lykta. De lyser och lyser i flera dagar. Jag kan visa om du vill. Han tar fram telefonen och börjar scrolla fram en bild.

Kvinnan ler mot mig som den gör som inte vet vad vad man svarar på sådant. Flickan säger ”Jaha, det är därför det heter GRAVljus” och börjar sätta upp varorna på varubandet. A tittar på mig, uppenbarligen glad och nöjd över sin pedagogiska förmåga.

Och sedan hände inget mer. Vi betalade förstås, packade påsar. De gick åt sitt, gravfria, håll. Vi gick åt vårt håll, med våra gravljus.

Och jag kan inte släppa det här. Inte släppa det, inte släppa det, inte släppa det. Att mina barn vet vad gravljus är. Att de måste gå med den kunskapen i livet. För dem är det något vardagligt, odramatiskt. För andra barn i samma ålder är det okänt, och de barnen kan nöja sig med informationen att man har gravljus när man vill göra mysigt ute när det börjar bli kallt och fuktigt på hösten.

Men mina barn vet. De vet hur det känns att stå där runt graven i höstmörkret, att tända det där ljuset i lyktan. Att lägga en bunt fina löv eller en speciell sten vid graven och sedan lämna den och åka hem. Mina barn vet hur det känns att låta ett ljus vara det som vaktar storebror i vinternatten, att åka ifrån honom, att aldrig ha träffat honom.

Vi är inte den enda familjen förstås. En av många. En av alla de som tänder ljus på gravar och hoppas att ljuset ska lysa upp ett mörker som når ända in i själen.

Men det känns. Det känns ensamt, det känns vemodigt. Det känns övergivet.

På Allhelgona kommer vi att se det. Alla ljusen på gravarna, alla människor som tar sig ut till kyrkogården för att tända sina ljus, så att det till sist blir en matta av ljus, som lyser starkt som ett hopp i den mörkaste av nätter. På Allhelgona är vi inte ensamma, på Allhelgona är vi en armé. Det är det som gör att Allhelgona sitter så starkt i mitt hjärta, nästan som ett hopp att hålla framför sig. Hoppet om att vi som sörjer bär ljus rakt in i mörkret.

I bilen säger A att jag verkar allvarlig. Han frågar om det har att göra med den där dumma vuxna som inte visste vad man har gravljus till, för han tycker att vuxna borde veta sådana saker.
-Fast hon kanske vet ändå, konstaterar han plötsligt. Det kanske är HON som vet! Hon kanske vet lika mycket som vi!
-Vad… menar du?
-Hon sade att man skulle ha gravljus om man ville tända ljus ute och göra det mysigt i mörkret. Det är ju det vi gör. Vi tänder ljus ute på kyrkogården och gör det mysigt i mörkret, för Ansgar. Det är därför vi har gravljus. För att han ska mysa i mörkret.
-Du menar att hon tänkte på någon som var död?
-Ja! Hon kanske visste precis det där för att hon är en sådan som behöver gravljus. En sådan som oss. En sådan som vet hur det känns.
-Du menar att hon vill göra det mysigt för sina döda?
-Och ljust!
-Fint tänkt.
-Ja! Det var hon som tänkte fint.
-Och du.

Kanske är det så. Kanske visste hon. Kanske bär de flesta av oss på något som ger den där tyngden, den där ensamheten. Kanske behöver alla ett ljus någonstans i sitt liv.

När hösten nu kommer och Allhelgona drar närmare, så kommer gravljusen också närmare. Våra döda ska ligga under en matta av ljus och vi ska hämta tröst ur varje låga.

101106-04

sep 292015
 

”Bli fri från din sorg!” skriker broschyren emot mig. Inuti broschyren finns svartvita bilder och färgglada klyschor som alla handlar om att en människa utan sorg är lyckligare, friskare och på alla sätt bättre än en människa med sorg. Det regnar utanför fönstret i broschyren, så människorna sitter där innanför, i den trygghet som uppstår när man flytt från elementens urkraft.

Broschyrmänniskorna tittar på mig med ögon som lyser av tillvaratagen livslust och en fanatisk friskhet som skrämmer mig.

Kära lilla broschyr, du vill mig säkert väl. Jag tror att du vill det. Du vill att jag ska bli så där lycklig och sorgfri och lysa med ögonen. Du vill ta in mig från regnet och göra mig hel, och det är snällt.

Men jag är inte en svartvit människa i en värld av färgglada klyschor – inte ens en färgglad människa i en svartvit värld. Jag är en skuggad människa i en brokig värld och jag vill berätta något för dig: Min sorg är inget jag tänker släppa ifrån mig. Jag vill inte bli botad och motsätter mig kraftigt tanken på att jag skulle bli frisk från sorgen. Jag behöver inte bli frisk, för jag är inte sjuk. Jag är sörjande.

Sorg är inte en sjukdom, inte ett tillstånd som ska gå över.

Och jag ill säga detta så tydligt jag kan: Sorgen är en del av mitt liv, skuggan är en del av min färg. Jag värjer mig envist emot tanken att jag skulle komma över eller tillfriskna från sorgen. Jag vill inte komma över. Jag vill inte tillfriskna från.

Det är inte så att sorgen aldrig gjort ont. Den har det. Den tog tid. I början hade jag gärna velat släppa den och återgå till att vara den jag var. I början stack sorgen ut genom mitt skinn som vassa taggar från mitt inre, gjorde ont, tog mig i anspråk, fyllde varje sekund med smärta.

Den delen av sorgen behöver ta slut, smärtan behöver läka ut. Det finns ett akutstadium i sorg som behöver övergå i vardaglighet innan man kan leva, riktigt leva, igen. Men det som kommer är inte friskheten efter en sjukdom, det är ärret efter ett sår.

Om sorgen gick att ta bort ur mig, skulle Ansgars liv försvinna bort i fjärran. En del av min drivkraft skulle försvinna, en del av mitt moderskap, en del av min historia. En del av mig.

Jag behöver min sorg. Den finns i mitt hjärta, och går inte att särskilja från kärleken. Att operera bort min sorg skulle vara som att operera bort mitt blod.

Sorgen har lärt mig några av mina mest värdefulla läxor, den ligger bakom några av mina mest svårbemästrade insikter, den har givit mig en kärlek till livet, en respekt för andras smärta och en inre övertygelse om att livets skörhet är en del av livets skönhet.

Sorgen är den läromästare jag aldrig sökte upp, den skola jag inte sökte mig till, det diplom jag inte eftersträvade. Sorgen är min nemesis och min urmoder, mitt vatten och mitt bröd, min vetenskap och mitt korståg. Sorgen gjorde mig till en bättre människa som jag inte vill vara, gav en mognad jag aldrig väntade på.

Ja, sorgen bär jag nu som ett krigsärr, med viss stolthet och viss självinsikt. Ja, jag blev sårad. Såret läkte. Det finns kvar, läkt. Jag vandrar vidare, i blindo.

Min ärrighet är min ärlighet.

Så du, lilla broschyr, som vill så väl, du är inte för mig. Istället vill jag forma sorgens utropstecken till ett frågetecken, så att det som var ett rop blir en fråga, så att det som var en smärta blir en undran, så att det som var mitt också kan vara ditt, en längtan som söker en längtan, en flotte som söker en flotta.

Så du, lilla broschyr, mot din färggladhet ställer jag min krasshet, mot din svartvita kontrastrikedom ställer jag mitt skuggrike. Du vill övermanna mig, överväldiga mig, bota mig. Jag säger nej. Jag säger att mörkret är ett hem, en välsignelse, en nattens boning.

Och du, lilla broschyr, jag skrattar också ibland, jag är också lycklig ibland. Kanske fördjupas min lycka, kanske klingar mitt skratt, av att det finns en resonansbotten av mörker i mitt liv? Jag vet inte, och det gör inte du heller. Men kanske är det så. Och den resonansbotten, den är en del av mig nu. Inte en sjukdom, en kroppsdel.

Om min sorg nu inte blir botad, om ledsamheten gör mitt grundackord till moll, så är det inte farligt. Om min sorg nu inte blir botad, om gråten blir ett vardagsregn ibland, så betyder det bara att jag står här, i vädret, i livet, i verkligheten. Om min sorg nu inte blir botad, så finns jag här i dunklet, i dimman, den dag då ditt dunkel behöver en hamn.

Regn

aug 292015
 

Kära barn, ni som lagt ifrån er mobiler, Kalle Anka-tidningar och deckare och somnat, ni ser så små ut när ni sover. Unga. Oskuldsfulla. Ljuvliga.

Jag vill bara ta ett tillfälle nu när ni inte hör mig för att berätta något som jag tycker att ni egentligen borde vara förskonade ifrån att höra. Men jag måste berätta, måste säga något. Kan inte gå genom livet och förtiga sådant här.

Det finns familjer, familjer som inte bor i högönsklig välmåga på landsbygden i Uppland, familjer från Syrien till exempel, som måste fly från sitt liv i förfärligt små och dåliga båtar på vilt och farligt hav. Familjer som väljer mellan att leva i kriget eller fly in i det okända, familjer som fattar sitt mest fruktansvärda beslut någonsin – att lämna allt som är förfärligt hemmavid för att söka sig en framtid någon annanstans på en plats där allt kanske – kanske! – inte är fullt så förfärligt.

Kan ni tänka er modet man måste ha då? Att bryta upp från något som är så själsdödande fruktansvärt, att inte bara gå ner sig i apati och uppgivenhet utan göra det där sista, stora rycket. Satsa allt på ett kort. Våga hoppas, våga tro. Ge sig av. Bryta upp.

De här familjerna som flyr är inte annorlunda än vi. De älskar sina barn och håller ihop med sina vänner, pratar och skrattar med vänner, blir trötta försökte göra sitt bästa. Enligt UNHCR:s rapport så var de en välutbildad bekväm medelklass. Ni vet – som vi. Och sedan kom kriget.

Och på det där havet, Medelhavet, så dör sådana familjer. Inte alla men ganska många. Och det här är det hemska som jag inte vill berätta för er, och det är därför jag väntade tills ni sov: Barn dör också. Inte bara vuxna. Barn dör, barn som inte gjort något fel. De här barnen som bara har fått följa med – de här barnen som också längtar, saknar, undrar, som gråter och som är rädda. Precis på samma sätt som ni gråter och är rädda när ni är det, fast för helt andra saker än vad ni ens skulle kunna komma på tanken att vara rädda för.

Och här ligger ni i era trygga sängar, och nu sitter jag i vårt upplysta kök. Och ingen fara river i våra knutar, och inga skräckmoln dyker upp på vår horisont. Inget krig lurar i Örsundsbro eller Litslena.

När vi blir upprörda är det för saker som att någon tränger sig i en kö, eller att någon har sagt något dumt. Vi blir inte upprörda för att kriget har tagit ytterligare en vän till familjen, eller för att vi inte kan få ihop vår vardag längre.

Så de där som drunknar på havet, de har rimligen också blivit upprörda för sådana saker som vi någon gång. ”Han tog mitt Nintendo!” ”Ja, men hon lånade min tröja fast hon inte fick”. Och sedan förändrades livet totalt och de var tvungna att fly. Och några av dem dog, och några av dem fick inte komma in i de länderna de flydde till. Och alla av dem hade liv som gick sönder.

Och här sover ni. Oskuldsfulla, fina, rena. Inte med vattenmassor runt omkring, inte ens med ett hot. Trygga sängar, lugnt lantliv. Skyddat boende, liksom.

Och jag vet inte. Vi kan inte åka ut på havet med en båt och rädda dem. Vi kan inte gå ut och stoppa krig. Vi kan inte ens öppna gränser åt dem. Jag är så maktlös, så urbota maktlös, så fruktansvärt, existentialistiskt, själsdödande maktlös. Jag gör vad jag kan, men jag kan inte rädda de här föräldrarna. Jag kan inte rädda det som de föräldrarna helst av allt ville ha räddade: barnen. Förstår ni hur det sliter i mig, hur det ropar i själen? Hur det spökar i hjärnan på varje förälder som hör om det här?

Jag kan inte säkerställa deras framtid eller fixa deras liv. Jag kan inte göra något för dem, inte något på riktigt.

Men jag kan lära mig att det inte är självklart, det som vi har. Att det är skört, livet. Att det vi tror skyddar oss kan slå tillbaka mot oss. Det kan vi lära oss. Och ännu viktigare: När livet ställs på sin spets, när mattan rycks undan, när inget finns att lita på eller tro på, då håller kärleken.

För jag tror att det där att man vågar sig ut i faran, ut på havet, från det fruktansvärda nuet till en kanske-ännu-mer-fruktansvärd framtid, är kärleken till barnen, hoppet om att de ska få det bra, längtan efter att göra något för dem.

Det är kärleken, som vågar allt och hoppas allt och tror allt. Och går det illa, slutar det illa, så är det ändå kärlekens väg. Och det är därför man bryter upp, drar sig loss, tar sig fram mot alla odds. För att kärlekens väg är rätt, men svår.

Och för att vi gör vad som helst för våra barn. Alla vi föräldrar. Vi kan vara svenska eller syriska, mammor eller pappor, lata eller aktiva, glada eller ledsna, starka eller svaga – vi gör det som krävs, vi gör vad vi kan, vi gör det vi måste.

Så nu, kära oskuldsfullt sovande barn. Nu ska jag sitta här i köket ett tag i tacksamhet över vad vi har.

Och imorgon, när vi går upp, så är vi en familj. For better or worse, for richer or poorer. I fred och krig. I upprördhet och lugn. Imorgon och alla dagar.

aug 202015
 

Att få sorg är att bosätta sig i mörkret. Omgivningen är densamma som innan sorgen. Men ändå känner du inte igen någonting. Det är som att gå genom ett mörkt hus – du minns dina vägar, men du kan inte navigera dem. Mörkret överväldigar varje vardagsaktivitet. Eftersom du inte kan tända, kan du lika gärna sova. Vad finns det annat att göra?

Och överallt i världen finns det likadana nedsläckta hus. Du ser dem inte, bara, för man kan inte se ett svart hus i mörkret. Men de finns där. Samma mörker, samma ensamhet, samma vilsna vandring genom det som tidigare var vardag. Du vet inte om det. De vet inte om dig. Ensamheten frodas i mörkret, växer som ett ogräs.

Någon gång när du vandrar genom ditt mörker, ska du famla dig fram till ett gammalt stearinljus. Du tar upp det, känner på det, luktar på det. Din hand sluter sig om det och du inser förvånat att du inte kommer att släppa ljuset igen, utan bära med dig det ett tag. Varför vet du inte, det är inte möjligt att tända det heller, du har ingen aning om var du ens ska börja känna dig fram efter tändstickor. Men kanske känns det hoppfullt, eller hoppfullare, att det ändå finns något som påminner om det ljus som förut flödade så fritt över ditt liv. Att det finns kvar ett stearinljus från den tiden – det är ett hopp, lika svagt och flämtande som en ljuslåga i en storm. Det betyder något för dig. Därför bär du med dig ljuset.

Och en dag, precis när du pratat dig själv tillrätta (vad är du för en patetisk typ som går och hoppas på något från förr när det som förut var är borta för alltid?) och precis ska kasta ifrån dig ditt ljus och allt ditt falska, bedrägliga hopp. Då stöter din andra hand på något litet, som känns som papp och plån. Det är fyrkantigt, skramligt. Är det – kan det vara?

Ja, det är det. Du känner dig rik som aldrig förr. Löjligt rik, med tanke på att upplysthet tidigare var så självklart, gratis och för intet. Du tog ljuset för givet. Inte nu, inte när mörkret varit ditt enda sällskap så länge.

Du har tändstickor och du har ett ljus. Du skrattar högt, för första gången på otäckt länge. Ljudet är skrämmande i det mörka, övergivna huset. Det ekar, verkar aldrig ta slut, fast du i själva verket tystnade väldigt fort. Kanske håller du på att bli galen?

Länge står du där och håller i dina skatter. Du kommer ju inte att använda dem. Förstås. När allt kommer omkring har du väldigt lite skäl att tro att de faktiskt skulle ge dig en ljusning. Mörkret som omgivit dig har varit ett märkligt mörker, det har inte lättat under dagsljus, det har varit kompakt, obevekligt. Det har inte kommit av bristen på ljuskällor, det har överväldigat allt. Ätit upp allt ljus. Så. Inte kan väl ett stearinljus fungera i artificiellt mörker?

Tiden betyder ingenting för dig längre, så du vet inte hur länge du står där. Till sist inser du att du måste prova, att det finns något inom dig som hoppas – inte på liv, längre, men på en lättnad i mörkret.

Din hand darrar när den tänder ljuset, darrar så att du nästan tappar allt. Du har ingen ljusstake så du måste hålla i ett stearinljus och en tändsticksask och samtidigt tända tändstickan. Det kräver akrobatik och envishet, ett fokus du inte behövt på länge, särskilt när händerna darrar så. Men. Det går. Tändstickan lyser.

Med en hand som skakar som ett löv i septemberregn – eller kanske som en alkoholisthand nära den flaska han längtar efter och räds –  tänder du veken. Det funkar. Ljuset lyser. Dina ögon behöver vänja dig även vid detta svaga, vaga ljus. Men när de gjort det, när du börjar ana din omgivning igen, bara några decimeter men… du skrattar igen. Högre. Längre. Kanske vansinnigare, men nu bryr du dig inte om det. Nu ska du på upptäcksfärd, nyupptäcka allt det som du tog för givet tidigare.

Du går runt i huset, tittar dig omkring. Alla dina gamla saker – de har varit där hela tiden. De finns kvar. Några har du kommit åt, fördärvat, under ditt famlande i mörkret. Men avvikelserna från det du minns är få. Det mesta är kvar. Du hälsar dessa futtiga ägodelar som vore de kronjuveler. Du ser igen. Du har hittat en del av det som var dig, som var ditt.

Du stannar där länge, i ljuset. Du håller hårt i din nya trygghet. Lite ljus. Du har kommit någonvart, mörkret är inte längre lika  kompakt. Du vilar i detta, ljuset, detta milda, mjuka ljus,nästan inte värt att kallas ljus, för det är så milt. Detta dunkel. Det har givit dig kraft.

Du somnar, och du vaknar. Det vart afton, och det vart morgon. Morgon utan ljus, men med dunkel istället för mörker.

En dag kan du inte stanna där inne längre. Något driver dig ut, till mörkret utanför. Du hade vägar som du gick där också en gång. Du hade vänner, sällskap, saker som hände. Kan du –  vågar du – gå ut igen med ett svagt, flämtande ljus som enda skydd?

Du vågar inte, inte först. Men en dag ska du våga. En dag ska du ta ditt ljus och öppna dörren.

Och det är då duska se dem, de andra. De andra som kommer ur sina mörka hus. Ett ljus vid horisonten, så svagt att du nästan tror att du lurar dig själv. Men nej, det kommer närmare. Från ett annat håll ett annat guppande, svagt ljus. Från alla håll går de. Kommer mot dig – inte mot dig, men mot varandra. Du är en del av denna rörelse, ljusen som dras till varandra.

En slagen och sargad skara som bär på lågor så svaga att de nästan ger upp, att vinden kan släcka dem när som helst. Ändå går de framåt.

Ni kommer att mötas, kanske snart. Dessa flämtande lågor, burna av svaghetens apostlar. Ni kommer att mötas. Du borde bli ängslig, nervös, slå bakut, men du har inga sådana känslor kvar. Du dras till deras ljus som de dras till ditt, som insekter till flammor en augustinatt.

Och en dag träffas ni. En katedral av små lågor, ditburna av en sargad skara, ditburna av människor som bär tunga bördor. Och ni känner igen varandra – inte varandra, men mörkret som ni kommer ur. Ni känner igen ensamheten. Ni vet varifrån ni kommer.

Stearinljusen flammar starkare nu när de lyser upp tillsammans. Och mörkret är lika kompakt därute. Men du har hittat sällskap, du har hittat ljus.

Ljuskatedralen gör ingen skillnad på mörkret, mörkret finns där, kompakt och hopplöst som sorgen själv. Men du har vågat dig ut, upptäckt att det finns ett annat ställe, någonstans där ensamheten tar slut, någonstans där en liten låga kan bli en del av ett stort, mjukt sken. Du har hittat ett gömställe, en plats där mörkret inte är så starkt.

Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret skall inte övervinna det.

match

aug 192015
 

E: Mamma har du tänkt på att jag är väldigt komplicerad?

jag: (med kanske lite större övertygelse än artigheten påbjuder) Ja!

E: Jag är väldigt komplicerad för jag bodde i din mage när jag var liten.

jag: Ja.

E: Och sedan VILLE JAG FLYTTA UT! Det ville inte de andra. Det är för att jag är komplicerad.

jag: Vilka ville inte flytta ut?

E: Du vet. Alla bebisarna som är kvar därinne.

jag: Kvar?

E. Ja! Alla de som ville stanna i din mage. De gör det för de är inte så komplicerade, de förstår liksom inte.

jag: Så… jag har en massa bebisar i min mage som inte vill komma ut?

E: Ja!

jag: Okomplicerade bebisar?

E: Ja!!

jag: Hur länge har… de funnits där?

E: LÄNGE! För alltid, typ. Och de kommer alltid att stanna kvar.

jag: Så jag bar dem innan jag bar dig? Och nu efter? Låter komplicerat.

E: Ja, men jag trodde det inte själv först. Men så kom jag på att det är därför jag är så komplicerad. För att jag ville ut och börja leva som en människa.

jag: Och… de andra… de ville liksom inte det?

E: (oberörd) Visst! Vi var så många därinne och jag sade ”skall vi inte komma fram nu” och de bara ”nej, vi vill stanna här, det är mjukt och mysigt här inne” för de var inte så komplicerade.

jag: Jag känner mig så… kränkt. På något sätt.

E: För att du har bebisar i magen, kanske.

jag: Jag vet inte exakt varför.

E: För att jag är komplicerad kanske.

jag: Det kan vara en del av situationen, det kan det.

E: De där andra då! De är liksom som… som Minioner. EXAKT så faktiskt. Fast okomplicerade. Det är därför de aldrig, aldrig kommer ut från din mage. De bara bor där för alltid.

jag: Det du säger nu är något helt annat än vad läkarvetenskapen hävdar.

E: För att jag är KOMPLICERAD.

jag: Ah.

E: Du måste lyssna på vad jag säger.

jag: Ja, det förefaller så.

E: Jag är så bra!

jag: Får jag fråga hur du kom till den här slutsatsen?

E: Vilken? Att jag är bra? Eller att jag är komplicerad?

jag: Nej, att det är flera ofödda och okomplicerade bebisar i min mage.

E: Det var enkelt.

jag: OK.

E: Enkelt för mig alltså. För dig hade det varit svårt.

jag: Jag kan tänka mig det.

E: Jag sade till pappa att din tjocka mage var full med mat och då sade han att det var inte så. Och då tänkte jag: vad kan man ha i magen mer än mat? Jo, bebisar.

jag. Och då sade förstås pappa: ”Nej, mamma har ingen tjock mage”?

paus

jag: Det sade väl pappa?

E: Pappa sade att det var tur att det inte fanns fler som jag. Och då tänkte jag att det måste vara alla de där bebisarna inuti som inte är som jag.

jag. OK.

E: Vet du vad det heter när man har många olika okomplicerade i sin kropp?

jag: Schizofreni?

E: Det heter tjock.

jag: Kränkt. Sade jag att jag kände mig kränkt?

E: Jag vet vad kränkt betyder.

jag: Vilken osannolik lycka för mig.

E: Vill du veta vad det betyder?

paus

E: Det betyder okomplicerad.

jag: Förstås.

E: Själv är jag väldigt komplicerad.

jag: Vi är fullständigt överens därvidlag. 2015-08-12 15.42.45