okt 052013
 

Vaknar av att H hyssjar mig. Tydligen sover jag för högljutt.

Hon sitter i fotändan av min säng och har en bok och en ficklampa. Klockan är halv sju.

H vaknar aldrig före åtta om man inte tvingar henne. Men ingen har tvingat henne. Det är tyst inifrån grabbarnas rum – sovtyst –  och E sover med huvudet under kudden och dockan ovanpå kudden – som vanligt. Allt är lugnt och stilla. Ovanligt lugnt och stilla. Eventuellt för lugnt och stilla. Man kan bli misstänksam för mindre.

jag: Varför är inte S vaken?

H: Men mamma – klockan är bara halv sex!

jag: Halv SEX? (Jag tittar igen. Ja. Halv sex. Ännu mycket underligare)  Men – du är vaken?

H: Ja! Jag måste ju veta hur det går med Dobby!

Hon håller upp boken. Hon har ett kapitel kvar. Hon vet vad som hände i Hemligheternas kammare. Men  hon vet inte än om Dobby skall bli fri och i så fall hur. Jag ler mot henne. Det är lite härligt att en fiktiv karaktär som Harry Potter kan få henne att göra det som ingen av oss andra kan: gå upp tidigt på morgonen. Fast…

jag: Men varför sitter du här vid mina fötter med en ficklampa och läser?

H: Jag ville inte störa dig.

jag: OK. Och det fanns inget sätt som du inte kunde störa mig inne på ditt rum?

H: (med exakt samma tonfall som hon kommer att använda när jag är senildement och påstår att vaktmästaren på mitt äldreboende stjäl mina melodikryss) Åh mamma!

jag: Förlåt.

H: Alltså du fattar väl. Det var ju JÄTTELÄSKIGT inne i Hemligheternas kammare. Jag var tvungen att komma hit och läsa. Men jag ville inte tända din sänglampa och sitta vid ditt huvud eftersom jag inte ville störa dig så jag satte mig längst ner. Med en ficklampa.

jag: Åh. Förlåt.

Nu försöker jag dölja att jag bär ett leende stort som Salazar Slytherins illistighet. Mina damer och herrar: själva definitionen av en tweenie. Kan läsa läskiga och svåra böcker. Men går kanske litegrann och sätter sig hos sin mamma när det blir som läskigast. Men ändå så stor att hon stannar upp och hämtar en ficklampa först och funderar ut hur man kan få den där närheten utan att väcka den mor som sover.

Vi ler mot varandra. Jag har en intensiv misstanke om att H tänker ungefär motsvarande tanke om mig: ”vilken härlig ålder det är på en mamma det här – trygghet utan vakenhet.”

Men ett mysterium kvarstår.

jag: Men hur kan S fortfarande sova? Det är ju nästan aldrig han sover så här dags.

H: Det SKULLE kunna vara så att jag i själva verket kan trolla. Och har en trollstav. Och har hittat den rätta formeln för att få honom att sova länge på morgnarna.

jag: Åh vad jag skulle betala dyra pengar om det vore så.

H: Ja. Eller så kan det vara så att han har lärt sig att dra ner volymen på tv:n och sitter och kollar på filmer utan att det hörs över hela huset.

Vi tittar på varandra igen. Ler. H skrattar lite.

jag: Då är det nästan mer sannolikt det där med trollstaven.

H: Jag VET.

okt 042013
 

-Nu är jag beredd på allt!

A drar fram ryggsäcken där han har sitt survival kit. Han visar mig innehållet:

En ficklampa (röd).
En vanlig omodern 40W-glödlampa (E27-sockel).
En Kalle Anka-tidning (från 1998).
En spindelmannenkostym (stl 122/128).
Och tre hårtofsar.

Tre hårtofsar. A har hår som är en halv centimeter långt.

Å andra sidan: Glödlampa. Kalle Anka. Spindelmannen.

Det är ganska obegripligt alltihopa utom ficklampan.

 

Ändå känner jag att jag inte kan låta bli att fokusera på de där hårtofsarna. De är lila och rosa och silver och med största sannolikhet stulna från hans lillasyster – med andra ord specifikt införskaffade med visst besvär för detta specifika ändamål (vad det nu är).

jag: De där… hårtofsarna?

A: Mamma. Man måste tänka efter!

jag: OK. Ficklampan förstår jag. Och Kalle-tidningen ifall du får tråkigt. Och spindelmannenkostymen kan jag förstå för att du är ju en superhjälte. Och eventuellt kan jag till och med förstå glödlampan ifall en lampa går sönder.

A: Men hårtofsarna då?

jag: Ja jag fattar helt enkelt inte.

A.Men mamma! Om man skall vara beredd på ALLT. Då måste man vara beredd på att jag kanske vill ha långt hår också.

Jag: vet inte riktigt vad jag skall säga så jag bara tittar på honom.

A: Så då fattar du att jag vet vad jag sysslar med.

jag: Ja.

aspringer

Alltid redo!

okt 032013
 

Vaknar alldeles för tidigt med en tydlig känsla i kroppen. En känsla av vemod. En känsla av nästan flagrant trånad.

Känslan säger mig tydligt att jag längtar efter den gamla goda tiden.

Jag nöjer mig inte med att längta efter njutningsfulla stunder ur det förflutna.

Sånt är för nybörjare.

Jag längtar istället efter att bli väckt av en klarinett och en saxofon och en tvärflöjt som alla bråkar om vem som skall få spela högst.

Jag längtar efter detta på ett smärtfyllt och påtagligt sätt. Jag längtar efter detta med hela min nostaliska själ. Jag längtar efter detta med en längtan som trängtar och åtrår och åstundar det gamla som varit.

Jag ser denna gamla fina väckningsmetod för min inre syn i ett förklarat skimmer – i en ljuvrosa dimma. Jag ser framför mig hur jag borde ha reagerat. Jag borde ha omfamnat denna morgonrutin. Jag borde ha slutit den till mitt hjärta. Jag borde ha insisterat på dagliga upprepningar.

Jag borde  i n t e  ha försökt lagstifta bort den.

Men. På den tiden. Då. Då tänkte jag bara på sömn.

Ha! Sömn!

Jag borde ha fattat hur bra jag hade det.

Men det gjorde jag inte.

Och nu. Nu är det försent.

Nu har vi istället drabbats av väckning medelst the Fox.

What does the Fox say?

Om ni inte har hört den låten – om ni inte har hört den låten före klockan sex på morgonen – om ni inte har hört den låten via youtube på er surfplatta med fyra barn som samtliga sjunger med i de mest irriterande delarna – om ni inte har upplevt det – då fattar ni inte hur ljuvligt det är att bli väckt av tre stycken olika instrument som spelar olika låtar i olika tonarter.

 

okt 012013
 

Jag vill berätta för er om en blick. Jag vill berätta för att den blicken gör mig lycklig och kaxig och nöjd och kanske aningens aningens full i skratt. Jag vill berätta om den här blicken för att det är den sortens blick som man smälter när man får. För att det är den sortens blick som ger en hopp för framtiden.

OK.

Förhistorien är så här:

-Mamma du vet ju att jag skall bli författare när jag blir stor.

-Japp.

-Och nu vet jag vad jag skall skriva också!

-Vad bra.

-Jag har bestämt mig för att skriva en bok som heter HARRY POTTER.

-Ehm. Det finns redan sådana böcker.

-Jag vet! Det är det som är så smart. Jag tänker kalla min bok för HARRY POTTER OCH DE FARLIGA SPÖKSAMLINGARNA.

-OK.

-Och ALLA kommer att vilja köpa den!

-För att den handlar om Harry Potter?

-Exakt! Alla älskar Harry Potter! Jag kommer att bli rik!

-Men – alla vet att det bara finns sju Harry Potter-böcker.

-Men alla vet inte att det inte kommer en till.

-Men alla vet att J K Rowling skriver Harry Potter-böckerna.

Och det är då jag får den. Blicken.

Och nu vill jag berätta för er om blicken.

För det finns blickar och det finns blickar.

Det finns stängda blickar och nedåtriktade blickar och fjära blickar.

Det finns uppgivna blickar och sorgsna blickar och melankoliska blickar.

Och det finns glada blickar och upplivade blickar och kärleksfulla blickar.

Den här blicken var triumferande. Den här blicken var självsäker. Den här blicken liknar lite grann den blicken man som förälder kan ge sitt barn när barnet har sagt något roligt men barnsligt – en blick av personlig stolthet och med en liten gnutta nedlåtenhet. Den sortens blick. Exakt precis så. Stolthet och nedlåtenhet. Självsäkerhet och triumf.

Och så svaret:

-J K Rowling HAR skrivit Harry Potter-böckerna ja. HAR skrivit. Hittills.

Paus. Ännu en blick.

-För att då var jag ju så liten så jag hade inte lärt mig skriva än.

sep 262013
 

Saker mammor inte fattar när man är tre år: 

-att ibland tar det lite tid och ganska många vredesutbrott att gå de tjugo meterna från dagis till bilen. Det är inget att bli upprörd över, ditt jobb är att acceptera det. Dumma dig, mamma!

Saker mammor inte fattar när man är sju år:

-att vissa dagar måste man hoppa över oväsentligheter som tandborstning och handtvättning om man vill bli världsmästare på Nintendo.

Saker mammor inte fattar när man är åtta år: 

-Mammor fattar ingenting om matte och kan inte spela schack. Som en direkt följd av det kan man inte prata med mammor om viktiga saker, som hur en cirkel vet att den är helt rund och hur det kommer sig att nollor är värda mycket mer om de står efter en etta än om de står före en etta. Med andra ord: mammor fattar ingenting alls.

Saker mammor inte fattar när man är nio år:

-att om de kollar i ens skolväska och hittar sminkgrejer där så är inte problemet som vi måste prata om att det finns sminkgrejer i skolväskan, utan problemet som vi måste prata om är att man inte får titta i folks skolväskor.

Saker mammor inte fattar någonsin:

-Hur kan en treåring ha blivit så självständig redan? Hur kan en sjuåring veta så mycket om saker som jag aldrig kommer att fatta? Och om jag saknar kunskaper för att hålla jämna steg en åttaåring, hur skall jag kunna förhöra honom på läxorna i högstadiet? Och om en nioåring skulle ta med sig smink till skolan – hur skall jag kunna bli allvarligt upprörd över det när hon samtidigt har med sig sin integritet överallt?

Och apropå integritet: En treåring som vill bestämma takten själv. En sjuåring som vill göra det han själv vill. En åttaåring som inte vill sänka sig till sin mors mentala nivå. Är inte allt det här grejerna integritetsfrågor?

-Och då, i så fall – all den här integriteten de har: är inte den min guldmedalj? Är inte det ett tecken på att någonstans i den svettiga kaotiska vardagen har jag gjort någonting rätt?

-Och om jag har missuppfattat det också: tala inte om det för mig. Mammor är ibland glada åt saker de inte fattar.

sep 252013
 

Flera månaders omsorgsfullt arbete för att vara coolare har faktiskt givit frukt.

Japp.

Det är sant.

Jag insåg ungefär vid skolavslutningen i våras att flera av mina barn nu är så där stora att mammor är en anings aning skämmiga. Mammor är liksom per definition fåniga: de ler med tårar i ögonen när barnen sjunger och klär sig på icke-optimala sätt. Jag vet att det är så och en hel del av det går inte att göra så mycket åt.

Men vissa saker.

Vissa saker kan man åtgärda.

När ens dotter ber en att inte sjunga så mycket på skolgården och när ens son säger att man kanske inte behöver skratta så jättehögt åt sina egna skämt. Sådana saker.

Så jag känner mig rätt nöjd med mig själv.

Jag har inte gjort bort mig på jättelänge.

Och igår fick jag beviset när en av dotterns kompisar tittade på mig och sade: ”Du är faktiskt en lite ovanlig mamma! Jag gillar det.”

Jag blev ju glad förstås, att någon hade märkt min diskreta men effektiva förvandling.

Så jag tittade uppfordrande, men samtidigt väldigt coolt och laid-back, på henne tills hon såg nästan lite rädd ut, och sedan förklarade.

Så här förklarade hon:

-Jo det är ju många mammor som liksom bara vill vara tuffa och sådär så att alla barnen gillar dem. Men du, du är inte sån – du är dig själv. Det tycker jag är coolt.

Mm.

Mja.

Tja.

Ja.

Det hade ju varit coolt om jag hade låtit bli att anpassa mig till vad alla tycker.

Men.

Det känns som att det är rätt så totalt ocoolt att jag för det första har  anpassat mig till det, och för det andra har misslyckats kapitalt med det.

Å andra sidan.

En av dotterns kompisar har faktiskt sagt att jag är rätt cool.

Det kanske får räcka att glädja sig över det.

sep 232013
 

 

 

Ni vet sådana där vishetsläror som går ut på att man skall sitta med handflatorna uppåt och tummen och pekfingret ihop och fundera på om luften man andas är lättare eller tyngre än ens hjärtslag? Genom själva kontemplationen och liksom att underordna sig tråkigheten i att fundera över en fråga som saknar både tänkbara svar och logiska samband så kan man nå Sann Insikt.

Och Sann Insikt är tydligen rätt så – tja ni vet – coolt.

Idag hade jag chansen att praktisera just en sådan där evig kontemplationsvishet.

Jag hade möjligheten att lära mig att se budskapet bortom budskapet bortom budskapet – det som man bara ser genom att gång på gång repetera något till synes urtrist medan man väntar på att Den Sanna Insikten skall drabba som ett resultat av ens vilja att underordna sig det enformigas eviga upprepning. Typ sådär ni vet.

Det är ännu coolare för det är liksom kontemplation UTAN något att kontemplera. Ren tristess i dess gråaste stabbigaste form.

Men det funkade inte.

Det funkade inte de första femton gångerna som E och jag såg ”Brum räddar Storköpings staty” på dvd. Det kanske skulle ha funkat den sextonde gången. Det är möjligt.

Men ni vet hur det är. Vi somnade.

Och allvarligt. I valet mellan Sann Insikt och en kvarts lur med en treåring i knät så väljer jag alternativet där man får sova med en treåring i knät. Varje gång.

2013-09-21 19.40.13

En rosa musa

 Barn  Kommentarer inaktiverade för En rosa musa
sep 202013
 

Jag sitter vid min laptop och försöker blogga ihop något och H sitter och skriver på sin nya bok. E kommer och tittar uppgivet på oss – vi uppvisar tydligen inte mycket rolighetspotential.

Förrän hon ser på H en gång till. Noggrant.

Med lillasysterblicken.

Med dig-kan-jag-nog-störa-blicken.

H märker inget.

Just då.

Men snart.

M y c k e t snart.

2013-09-19 07.40.51

E: Skriver du en bok?

H: Ja.

E: Skriver du om en prinsessa?

H: (ler) Nej den handlar inte om dig.

E: VARFÖR INTE?

H: För att den… handlar om en… rymdraket.

E: Prinsessor kan åka rymdraket.

H: Jaa… men i den här boken gör de inte det.

E: Men JAG är en prinsessa.

H: Ja jag vet.

E: Vad bra! (klättrar upp i H:s synnerligen motvilliga knä)

H: Eh… det är svårt för mig att skriva om du skall sitta i mitt knä.

E: Men lätt för dig att titta på mig då.

H: Eh…. ja.

E: Du måste titta på mig om du skriva om prinsessa.

H: (lite trött) Men jag skall inte –

E: Jag är din prinsessa.

H: Ja.

E: Du ÄLSKAR mig.

H: Ja.

E: Jag kan vara den som är bäst i din bok.

H: Eh… OK. Visst. Fint. Jag skriver om en prinsessa. Om du klättrar ner.

E: (klättrar inte ner) Jag kan vara bäst – jag kan vinna mot HELA rymden.

H: Ja.

E: Jag är kanske bästa prinsessan. Och rosa.

H: Mm.

E: Och jag har en krona och jag är så snäll.

H: Mmm. Whatever.  (tystnad varunder E försöker ta H:s penna och H försöker ta tillbaka sin artistiska integritet) Förresten. Kan du gå och hämta din krona så kan jag… skriva om den?

E: DU kan hämta min krona.

H: Men du sitter ju i mitt knä.

E: Men då kan vi inte hämta kronan nu. För då sitter inte jag i ditt knä om vi måste hämta kronan.

H: Nä! Exakt!

E: Så jag får sitta här ISTÄLLET för hämta kronan.

H: Men hur skall jag kunna skriva om din fina krona då?

E: (ändå lite frestad) Jag kan berätta allting för dig om min krona.

H: Eller… så kan… DU… rita av kronan!

E: (funderar)

H: Du kan sitta precis här. BREDVID mig alltså. Och rita.

E: Rita min fina prinsesskrona.

H: Tyst som en liten mus kan du sitta och skriva.

E: Tyst som en PRINSESSA!

H: Eller hur? För att du är så duktig?

E: Mm.

H: Gå och hämta den då.

E: Om du hämtar din rosa penna.

H: (suckar) Jaja. Jag hämtar min rosa penna. Du kan FÅ min rosa penna. Om du bara… sitter tyst och ritar ett tag.

(E sätter sig – på stolen bredvid – och ritar av sin krona.Och H får koncentrera sig ånyo. I typ två sekunder)

E: H! Min rosa penna är slut.

H: Vad konstigt.

E: Ja! Konstigt!

H: Ett rymdmonster kom kanske och åt upp den.

E: Ja! Jag ritar rymdmonster.

H: Ett GRÖNT rymdmonster.

E: JA! Elakt grönt.

H: Perfekt.  (E springer iväg för att hämta grön penna) Det spännande nu – vet du vad det är mamma?

jag: Att den gröna pennan också är slut?

H: Nej – att hon faktiskt är en ganska bra inspiration.

jag: Du menar med rymdmonster som äter rosa pennor och en prinsesshjälte som vinner mot hela rymden?

H: Japp! Det finns INGEN sådan rymdraketsaga med rosa pennor vad jag vet. Det var en toppenidé!

jag: Låter som en kul grej.

H: Hela verkligheten kränger liksom när hon kommer.

jag: Jag vet vad du menar.

H: Hon tar bara över.

jag: Ja.

H: Och då blir det helt annorlunda än man har tänkt sig.

jag: Ja.

H: Och jättelätt att skriva!

jag: JA.

sep 192013
 

2013-08-31 16.33.01

S: Mamma fattar du mitt roliga Bellmanskämt?

jag: Nä. Jag fattar inte.

S: Mamma ett gott skratt förlänger livet.

jag. Ja de säger så.

S: Och vet du vad? Jo  jag har skrattat massor med gånger.

jag: Japp.

S: Så jag kanske har levt mycket mer än bara åtta år.

jag: Öh.

S: Jag kanske har levt – tusentals miljarders år. Till exempel.

jag: Eh.

S: Fattar du? Det var ett skämt! Om du skrattar åt det blir du också äldre.

jag: Fast… eh… (fastnar i ett logiskt svart hål)

S: Ja jag är ju inte tusentals miljarder år. Det fattar jag väl. Men jag kanske är… 47 år.

jag: O…K…

S: Det är förmodligen därför jag är så bra på matte. För att jag egentligen är vuxen.

jag: Mmm.

S: Och en annan sak. Har du lagt märke till att det finns massor med människor som inte skrattar någonsin.

jag. Mm.

S: De kanske blir YNGRE för varje dag.

jag: Hmm.

S: Och då slutar de som jättesmå bebisar och måste gå på dagis och lära sig att skratta igen.

jag: Mhmm.

S: Och vet du vad jag funderar på?

jag: Nej. Definitivt inte.

S: Jag funderar på att det här bevisar att det är JÄTTEROLIGT inne i mammas mage för små bebisar som inte är födda än.

jag: O… K…

S: För att annars skulle ju inte de växa och bli större.

jag: För att ett gott skratt förlänger livet.

S: Precis!

jag: OK.

S: Mamma! Du ser redan yngre ut nu än när jag började prata!

jag: Fast jag känner mig jättemycket äldre.

S: Aha! Du har skrattat på insidan.

jag: Antagligen. Men vänta lite nu här. Medan du berättade det här för mig skrattade du inte. Så… blev du inte yngre då?

S: Just det! Det här är ju jättespännande! Få se… jag kanske blev… sju år yngre. Och sedan ett år äldre. Med andra ord: 41 år.

jag: Wow.

S: Jag undrar vad som händer när man bara fnissar lite.

jag: Det kan man fundera på.

S: Vi kan nog kolla det. Fnittra.

jag: Eh… jag?

S: Ja! Fnissa!

jag: Skall jag?

S: Ja! Fast bara lite!

jag: Eh… varför?

S: För att jag vill kolla på dina rynkor medan du fnissar.

jag: Jag menar – vad skall jag fnissa åt? Måste man inte ha ett skämt eller något?

S: Bra fråga. Vänta här så skall jag hämta min skämtbok.

jag: Men vänta. Tänk om jag blir yngre när du är borta om det inte är roligt då.

S: Hmm… Håll handen på dina rynkor och försök känn om de blir större eller mindre.

jag: O… K… (han springer iväg. Om jag håller handen för pannan kan det finnas andra orsaker än att jag mäter om mina rynkor blir större eller mindre)

S: (kommer tillbaka – andfådd och orolig) Mamma! Har du blivit yngre?

jag: Eh… nä.

S: Äldre?

jag: Bara några sekunder.

S: (uppskattande) Då tänkte du antagligen på PRECIS rätt rolighetsmängd!

jag: Antagligen.

S: OK. Här har du ett skämt.(läser)  ”Mamma! Mamma! Jag vill inte gå runt i en cirkel!” ”Tyst Pelle annars spikar jag fast andra foten också”. Men mamma. Det är ju inte alls ett roligt skämt. Det är ju SORGLIGT.

jag: Tragiskt faktiskt.

S: Ja. Jag känner mig riktigt… vänta lite nu! Riktigt LITEN nu. Kanske bara… 38 år eller något. Känner du det också?

jag: Ja.

S: Mamma. Jag vet faktiskt inte varför du har den där krämen som du sätter på din panna på natten för att verka yngre. Det enda du behöver göra är att stå framför spegeln och tänka på tråkiga saker.

jag: Jag skall göra det oftare.

S: Ja! Så får du världens yngsta panna.

jag: Vilken lycka.

S: Och jag kan stå framför spegeln och tänka på SUPERROLIGA saker. Så får jag långt skägg.

jag: Också en stor lycka.

S: Japp! Och sedan kan jag klippa av allt skägget och göra ett lösskägg åt dig som du kan ha när inte du fattar skämt. För då tror folk att du skrattar iallafall. Då fattar de inte att du inte fattar mina Bellmanskämt. Smart va?

jag: Jättesmart.

S: Så kan du ta av skägget och se sådär ung ut som du gör när du bekymrar dig.

jag: Ah.

S: Fattar du?

jag: Nä. Egentligen inte.

S: Så här: Det var en gång en tysk och en dansk och en Bellman. Och dagen därpå stod det i tidningen:

Och så vidare.
Och så vidare.
Och.
Så.
Vidare.
Ända tillbaka till fosterstadiet.

 

sep 182013
 

Så idag är världen tom och tömd och dämpad i sina färger.  En dag som är en huvudvärk på alla nivåer. En dag med gråheten som tema.

Imorse skrev tidningarna om Kristian Gidlunds död. Min facebook och flera bloggar jag följer har varit fulla av Kristian idag – minnen och länkar. Men dessutom har något annat skett – ett litet under mitt i det sorgliga: människor har stannat upp och tagit sig en stund att glädja sig åt sin egen vardag – hur välsignade vi är som har vanliga goda liv med familjer och vänner. Den här fokusen på vad vi har – på livets goda saker – rakt upp i ansiktet på döden. Det tror jag hade varit en hyllning som Kristian hade gillat.

Imorse skrev inte några tidningar, vad jag vet, om min skrivpuffvän Saqer. Men även hans dödsbesked har nått oss och jorden har fråntagits en till formfulländad ordkonstnär. Vi skrivpuffare får inte längre hans välformulerade och alltid stödjande kommentarer (en av de saker han skrev till mig har jag speciellt kopierat och tar fram och tittar på när jag känner mig modfälld). Det kommer inga fler av hans egna finurliga texter.  

Jag kände inte någon av dessa män på något annat sätt än via internet. Två på många sätt olika skribenter, men båda med en förmåga att ta sig an den trasiga värld vi lever i och hitta någon slags skönhet – någon slags mönster – det dolda fina mitt ibland allt det som trasats sönder,  som flagnar och skaver. Det var inga nära vänner – ändå är världen tommare idag för mig. De inte bara gjorde skillnad – de påminde om att alla kan göra skillnad. Så.

Dämpad. Huvudvärk. Grå.

 

 

När jag hämtade barnen från skola och dagis så sade A plötsligt,  mitt i en utläggning om skollunchen idag:

-Jag ser ett krossat hjärta.

Jag tittade på honom.

-Vad menar du?

-Ett krossat hjärta!

Han pekade ner på marken.

2013-09-18 16.54.24

 

-Oj sade jag. Vad gör man om man hittar ett krossat hjärta?

-Man får inte ta det – för det är ju någons. Men det är inga problem ändå. Man kan bygga ihop det.

2013-09-18 16.54.53

 

Och något hände. Nu var inte världens färger så dämpade längre,  huvudvärken inte så påträngande. Nu fanns det ett orangerosa hjärta som lyste i allt det grå.

En påminnelse till om att det går att göra  något av allt det trasiga och aviga i livet. Och att det gör all skillnad i livet.

Och vilken skillnad det gör att ha livet.

Och – inte minst – att i sitt liv ha någon som vet hur man gör med krossade hjärtan.