nov 092012
 

Det kan ha framgått här på bloggen tidigare – med tanke på att om man söker på ordet ”strumpa” så får man upp ganska många inlägg – att jag har en rätt specifik strumpfilosofi. Den går ut på att strumpsortering skall gå fort. Därför går jag ofta och köper strumpor tjogvis till barnen: 20 gråa par strumpor med spindelvävstryck till S – 20 rosa med blommor till E – 20 coola med bilar till A och 20 sofistikerade med muffins till H. Ni fattar. Då är det stor chans att strumporna finner någon att para ihop sig med och det är en god sak.

Ja – det är möjligen nördigt att ha en filosofi om strumpor. Men det blir så när väldigt många kvällar avslutas i deras sällskap. Ett trevligt sällskap och ett målinriktat. De vill bara rulla ihop sig med varandra så är de nöjda. Det är lite som att umgås med – nej. Det blir så billiga skämt på det sättet. Vi avstår.

Iallafall satt jag och rullade strumpor (jag har en filosofi om hur man skall rulla strumpor också – så att de tar så lite plats som möjligt – men vi kan ta den en annan gång) när S kom och tittade på. Sedan anförtrodde han mig med allvarlig röst:

-De gråa strumporna med spindelväv på är mina favoriter faktiskt.

-Vad kul att du gillar dem.

-Fast ibland – även om det ligger tre fyra par av dem i min låda – så tar jag andra strumpor. Till exempel de svart-vit-randiga med oranga stjärnor.

-… OK.

-För att – ja men du vet – de var ju mina favoriter innan jag fick spindelstrumporna.

-Mm.

-Och jag älskade ju dem då. Och då tycker jag så synd om dem nu för de har ju egentligen inte gjort något. Det är bara det att jag har fått ännu finare. Så då tycker jag så synd om de där de ligger i lådan och vill bli valda så vissa dagar tar jag dem bara för att de inte skall bli ledsna.

-Det var ju lite fint faktiskt.

-Jaa! Och ibland tar jag till och med de fula från IKEA:s lekrum. För annars fattar de att de är fula och att jag inte gillar dem.

-Mycket altruistiskt av dig.

-Snällt alltså?

-Ja.

-Man vill ju inte vara elak mot sina strumpor! säger S med övertygelse.

-Jag förstår EXAKT vad du menar! säger jag.

Man hör M sucka från sitt hörn. Men S och jag, vi vet.

ALLA strumpnördar vet.

okt 102012
 

jag: A, kan du vara snäll och plocka upp kläderna som ligger slängda i hallen?

A: Javisst, mamma. Inga problem. (går och plockar upp kläderna)

Paus.

M: Eh…va? Hur? Vadå? Eller … nä.

jag: Vadå, jag har ingen aning om vad du pratar om just nu.

A: Nu har jag plockat upp kläderna, mamma. Är det något annat du vill att jag skall göra?

jag: Hmm… du kanske kan ta ut soporna?

A: Självklart, mamma. (går ut med soporna)

M: (när dörren stängs) OK. Säg snabbt. Vad har du gjort? Tagit hans Nintendo? Tagit hans SJÄL?

jag: Jag har ingen aning om vad du menar.

H: Mamma! Jag har plockat upp alla E:s leksaker nu. Ville du att jag skulle bädda om i hennes säng också?

jag: Om det inte är för mycket besvär, så gärna.

H: Så klart! Kom E, du kan få hjälpa till. (tar E i handen, går)

M: ???

jag: (försöker vissla)

M: Var är S?

jag: Han är nere i tvättstugan och sorterar strumpor.

M: Va?!

jag: S, går det bra?

S: Ja, det är jätteroligt faktiskt!

M: ????

A: (kommer in igen) Mamma, jag passade på att plocka undan lite av E:s leksaker som hon hade slängt utanför sandlådan också när jag var ute. Var det bra?

jag: Ja, tack. Vad fint. Går du och tvättar händerna då så vi kan äta sedan?

A: Japp. (går iväg) H! S! E! Maaaat!

M: Vad har du gjort? Vad har du – hur mycket har du betalt?

jag: Betalt?

M: Vad har hänt? Var är mina barn?

jag: ??

H: Mamma, S vill inte komma upp och äta innan han är klar med strumpsorteringen.

M: Mamma och jag måste prata lite nu.

H: OK, jag och A passar E så länge.

M: Vad är det?

jag: Vadå?

M: Du vet!

jag: Nej.

M: Barnen!

jag: Ja?

M: De är så – otäckt – välartade. Vad är det?

jag: ?? De är väl som vanligt, tycker jag.

M: BERÄTTA NU!

jag: Skall vi gå sätta oss till bords?

M: Vad har hänt?

jag: Ingenting!

M: Men jag –

jag: Är du inte hungrig?

M: Jag – – snälla berätta. Vad är det?

jag: OK då. A! H! Kom då, skall vi berätta för pappa.

M: Varför är ni så konstiga?

A o H: (fnissar)

jag: Vi ville bara se hur du skulle reagera. Vi bestämde det i bilen på väg hem från skolan.

A: Det var JÄTTEROLIGT. Du skulle ha sett hur du såg ut när jag gick ut med soporna!

H: Hahahahaha! Och när jag skulle bädda om i E:s säng!

E: Pappa joli.

jag: Ja, det var superkul!

M: Men alltså vadå, lurade ni mig bara?

Övr: (skrattar)

M: Det var otroligt absurt. Jag har aldrig varit med om något liknande! En parallell verklighet liksom.

Allmänt skratt.

M: OK, S, kom upp nu så äter vi. Det var jätteroligt!

S: … Men jag är inte klar än.

M: Kom upp nu, jag vet att ni skojade.

S: …Men alltså jag är inte KLAR än. Jag kommer när jag är KLAR.

M: Vad gör han? Skojar han fortfarande?

jag: Han var inte ens med på skämtet. Han bara – han är bara S.

sep 242012
 

Om man nu  har bestämt sig för att man, istället för att gå till dagis som vanligt, tänker ställa till ett vredesutbrott som varar tills korna kommer hem. Och om man har bestämt sig för att vredesutbrottet skall ha konceptet ”Jag tänker inte ha skor eller stövlar eller strumpor på mina fötter. Mina fötter är nakenchockande frihetshjältar som inte tål att bli instängda.”

Om man nu har bestämt sig för detta och efter bara tre-fyra minuters tydligt uppvisad vrede kastar sig ner på golvet för att verkligen understryka sin poäng. Om ens mamma förnedrande nog skulle lyckas distrahera en genom att helt enkelt påpeka att det finns en kattunge på trappen utanför huset.

Om alla de här sakerna skulle ske i rask följd kanske en utomstående kunna tolka det som en antiklimax.

Men i så fall är det en okunnig och inperceptiv utomstående som inte vet att det går precis lika bra att få ett nytt vredesutbrott över att någon hade fräckheten att distrahera en. Och ett till strax efter det över att kattungen inte gillade att man skrek och välte saker. Och ännu ett när man ännu en gång blev distraherad, denna gång med utgångspunkten ”jag tänker inte sitta i bilen om jag inte får köra”.

Och då kanske den utomstående betraktaren äntligen börjar fatta att vi  i vår familj har alla de genetiska förutsättningar vi behöver för att kunna vända även det mest påtagliga antiklimax till ny och spännande dramatik.

En djup insikt i det mänskliga psyket

 Strumpsortering  Kommentarer inaktiverade för En djup insikt i det mänskliga psyket
aug 212012
 

Är ni beredda på att få höra visdomsord från en kvinna som Vet Många Saker Om Livet? OK, här kommer de.

De fantasilösa och konventionella människor som uppfann (och med så stor framgång marknadsförde)   idén om att strumpan som man har på vänster fot nödvändigtvis måste vara i samma färg och mönster som strumpan som man har på sin högra fot – de människorna, de kan inte ha tvättat så särskilt många maskiner tvätt varje dag. Det hade varit jättemycket bättre för mänsklighetens framtid om de hade haft horder av barn, för då hade de tvättat jättemånga maskiner tvätt varje dag och då hade vi sluppit att para ihop strumpor. Då kunde man bara ha lagt alla i en stor hög i varje barns garderob och så hade de själva kunnat välja ”tja, vänsterfoten vill nog vara lite Hello Kitty idag, men högerfoten känner sig mer som en lila fot med racerbilar på.” Då hade man kunnat lägga massor av kreativ energi som nu går åt till strumpsortering och strumprullning på mycket mer produktiva saker.

Var ni med? Klokt va? Om ni inte uppfattade det som ett klokt uttalande, är det möjligt att ni helt enkelt inte har tänkt efter tillräckligt länge. Gå tillbaka och läs om i så fall. Brodera gärna och sätt upp på väggen. För mer insiktsfullt än så blir det inte.

Tja, inte i den här bloggen i alla fall.

jul 222012
 

A har tappat sin andra tand.

-Jag tänker inte somna förrän tandfen varit här, förklarar han för M och mig vid läggdags.

Vi utbyter en blick.

-OK, vi får väl se, säger vi. Men tandfen har en speciell vakenhetsigenkänningsavkännare så hon kommer bara till hus där alla sover.

-Va?! säger A, lite imponerad och lite rädd. Varför då? Vad gör hon på natten när ingen ser henne?

-Byter ut tänder mot mynt, säger vi, bestämt, stoppar om, och går därifrån.

Det går två minuter, exakt den tidsrymd som gör det möjligt för oss att slå på våra datorer,gå och ta fram glass (M) och te (jag) samt sätta oss. A är uppe igen.

-Jag har funderat, säger han, allvarsamt. Jag har funderat ordentligt. Och jag tror inte att tandfen bara byter ut tänder mot mynt när hon kommer på natten. För det kan hon ju göra när man är vaken och tittar. Det vore ju ASCOOLT att se. Så om hon bara kommer när alla sover, då tror jag att hon har något fuffens för sig i hemmet också. Hon kanske stökar till i köket. Eller gömmer strumpor som letar efter sin kompis. ELLER – (han lutar sig närmare oss och viskar konspiratoriskt) – eller så går hon och förstör vår tandkräm. Kanske häller i socker.

-Ehmmm…varför?

-För att vi skall tappa fler tänder förstås. (paus medan han betraktar oss med en upprymd glimt i annars allvarliga ögon) Hon är VÄLDIGT lurig och smart.

Sedan går han och lägger sig. Han visslar på vägen.

-Tror du han vet? frågar M mig.

-Vet!?!?! svarar jag. Jag vet knappt ens själv längre. (paus medan M tittar på mig) Det skulle ju faktiskt förklara hur strumporna försvinner. (M tittar på mig) Nu kommer jag inte att kunna somna själv. (M tittar på mig)

-Ibland när jag inte somnar ligger jag och funderar på dig, säger M. Allvarligt.

Jag förmodar att han menar det romantiskt.

Dubbelglugg.

 

jul 202012
 

Jag gillar inte M:s sätt att hänga tvätt, och han gillar inte mitt sätt att hänga tvätt.

Jag tycker att han är oseriös, och han tycker att jag är på tok för galet överseriöst knäppig.

Jag tycker nämligen (och jag vet att det här är den mest petimetriga delen av mitt mest petimetriga personlighetsdrag) att man skall hänga ihop folks kläder – mina kläder på en rad, M:s på en annan, H:s på en tredje, osv. Gör man bara det konsekvent blir det så lätt att kolla om ens kläder är tvättade eller ej, man kan bara gå in i tvättstugan och kasta en blick. Dessutom gör det det lättare att vika kläderna och lägga dem rätt. Jaja, det där är nog mest de skäl jag anger. Själva hängandet beror ju mest på den där petimetrigheten om jag skall vara ärlig.

M:s tolkning av ”tvätthängning” är lite mer – tja – fri. Han tycker att man skall hänga kläder så de torkar så fort som möjligt, bara.

Fantasilöst, eller hur?

Men – ikväll när vi hängde handdukar och lakan (kan inte hängas enligt min metod tyvärr, men har försökt att få M med på att hänga dem i storleksordning, med de minsta längst ut) kom M på en fantastisk idé som jag tror att vi båda kan anpassa oss till.

Han förklarade nämligen att kläder förmodligen lånar sin ägares alla personlighetsdrag. Och att mina kläder därför är sociala och spontana kläder, som vill hänga med andra färgstarka och få något slags socialt utbyte.

Våra barns kläder vill självklart hänga med våra kläder, eftersom de gillar oss, och alla de stora barnens kläder kommer att vilja hänga vartannat plagg med E:s kläder för att de älskar henne och vill skydda henne. S:s kläder kanske är de blygaste, och vill hänga lite mer i ett hörn för sig själva medan de betraktar de andra med stora ögon.

M:s egna kläder har ju lite olika idéer, hans fritidskläder vill fritidshänga men hans jobbkläder är mycket noga med att hänga vikta i rätt veck och långt ifrån alla andra mer utåtriktade och potentiellt smittsamma plagg, hans målarbyxor vill hänga lite färgkoordinerat och hans jeans vill förstås bara hänga där det spelas den rätta musiken, gärna ihop med t-shirts med hårdrocksloggor på.

Jag tyckte att det här var en lysande idé, klart att mina kläder vill umgås, förstås, hur kunde jag MISSA detta? – tänk vad jag har utsatt dem för med min alltför kliniska hängning.

Vadå ”han var säkert ironisk”? Det är klart att han inte var!

Man skämtar väl inte om TVÄTTEN!

jun 222012
 

Jag plockar ju inte sju sorters blommor och lägger under kudden i hopp om att drömma om min tillkommande. Det vore ju fräckt, med tanke på att min tillkommande redan har tillkommit och skulle ha åsikter om saken.

Istället gör jag vad jag förmodar att alla gifta människor med tvättstugeansvar gör på Midsommar.

Jag samlar ihop sju förhoppningsfulla singelsockor från strumplådan, gör mig en bukett, stoppar under kudden, och hoppas på att drömma om deras respektive framtida sammanparningar.

Glad midsommar kära bloggläsare. Må din udda-sock-låda för evigt vara tömd. 

maj 182012
 

Idag har jag fått fullt utlopp för min allra grymmaste sida. Jag har nämligen med berått mod skickat ett trettiotal singlar in i ett öde som leder till en säker död. Jag mördar dem, och enbart av den anledningen att de saknar en partner.

De skall inte bara dö, de skall dö på det mest förnedrande sätt man kan tänka sig: de kommer att förvanskas till något de aldrig ville vara, få knappar påsydda direkt på skinnet och falska munnar kommer att broderas utmed hälarna på dem. Sedan kommer de att användas som handdockor, i dockteatersyften. Personligen kan jag inte tänka mig något mycket mer ovärdigt sätt att kila vidare, smärtsamt på alla plan.

Jag skrattar mitt mest filmskurksmässiga skratt, utan barmhärtighet eller sympati, och gläds istället åt att strumpkorgen nu är tom som en panduroshoppad åttaårings spargris. Moahahahahaha!

R.I.P.

Ni som eventuellt tycker att avgrundsgarvet möjligen var en smula överdrivet får gärna sortera en sexpersonsfamiljs strumpor i ett halvår eller så, så får vi se hur ni känner er när det är ni som är exekutionspatrull. Nästa strumpiska rensning sker till första advent.

apr 052012
 

Jag är klädkuriren, jag går från då till sedan.

Har man många barn, så har man mycket tvätt. På kvällarna när barnen somnat syr jag ibland i knappar eller upphängningsband som gått sönder i deras plagg. Och alltid, varje kväll, så går jag med tvätten.

Att lägga tillbaka rena kläder i barnens garderober är en uppgift jag förbehåller åt mig själv. Jag är den som vet  exakt vilket barn som äger vilket plagg, killarnas kläder är nära varandra i storlek och lätta att ta fel på. Att ta fel på tjejernas kläder är svårare, men M kan. Så det är jag som bär kläderna. Det är min vandring, min meditativa promenad genom ett tyst hus. Genom natten, för dagen.

Fina, prudentligt vikta plagg, som skvallrar om dagar och lekar som varit, som drömmer om dagar och lekar som kommer. Att gå från garderob till garderob hos sovande barn och öppna, rätta till, ställa om, plocka in och lägga om. Kläder. De enkla små plagg vi omger oss med på dagarna, som vi lägger så mycket tid på att välja ut och som vi – märkliga varelser som vi är – försöker få att spegla våra personligheter. Jag stannar upp, lyssnar på snusande andetag och vilan. Själv bär jag kläderna, som hör ihop med aktivitet och liv. Jag är dagens budbärare, mitt i mörka natten.

Fem par jeans till A. Han älskar jeans, han kommunicerar med sina jeans ”Byggare-Bob-jeansen idag, mamma, för vi skall bygga en koja på dagis,” anbefaller han, som en monark som planerar utstyrsel inför statsbesök. Han har ljusblå jeans, mörkblå jeans, jeans med påsydda figurer, tajta jeans, vida jeans.

E är extremt nogräknad med kläder. Inte för hur de ser ut, utan hur de sitter.  Inga sneda sömmar. En ärm får inte sitta åt för mycket, eller för lite. Inget får vara obekvämt. Och de allra bästa kläderna har en fågel på sig. Då blir de en fulländad conversation piece där hon kan sitta och peka ut fågeln och berätta om den ”ka-kaa, ka-kaa”) för alla som vill höra.

S föredrar mjukbyxor. Röda, gråa, gröna, bruna, blåa, lila, han har en uppsjö. Det är kläder som myser med en, som gosar tillbaka, förklarar han för mig. Denna luddiga och mjuka egenskap hos mjukisbyxor får gärna motsägas av deras mönster. Mysbyxor skall helst ha skelett och döskallar, eller i varje fall flames och supersnabba bilar på sig.

H har sina tunikor. Långa, färgglada, helst turkosa. Kläder är ingredienser för henne, eller kanske färgerna på hennes palett. Det är kombinationen som är det viktiga, som säger något.

Och varje kväll går jag där med kläderna. Viker, stoppar om, lägger fram. Och tänker, sammanfattar, minns, funderar… Det här har hon snart vuxit ur (måste komma ihåg att kolla hur många par shorts hon har innan sommaren), den här börjar väl bli för urblekt? – just det, vilken storlek var hans badbyxor egentligen? Kan han ha dem igen eller skall vi köpa nya? – o, den där fina tröjan jag såg häromdagen, den kommer att passa så bra ihop med de här byxorna…vad är det i det här som är avkoppling?

Många flerbarnsföräldrar hatar tvätten som har för många och för arbetskrävande moment. Jag instämmer i de flesta av klagomålen.

Men jag har kommit att älska min nattliga garderobsvandring.

Jag är klädernas budbärare – jag går från då till sedan.
Via barnens garderober.

 

 

feb 052012
 

Det mest komplicerade med tvätten är inte att vika och sortera strumporna.

Det är inte heller att hålla ordning på vilka kläder som nyligen utrangerats från S:s garderob till A:s.

Det är inte heller att uppfylla S:s krav på att hans strumplåda skall vara färgsorterad.

Det är inte att A önskar att hans kläder ligger i värmeordning (utifrån hur varma de håller honom).

Det är inte att H byter ordning i sin garderob lite då och då så det som var tröjlådan igår kan vara strumplådan idag.

Nej, det allra mest komplicerade är att den har börjat med någon slags övernaturlig förflyttning: tvätt som lagts in i rätt garderob, på rätt sätt och på rätt plats, kan plötsligt befinna sig i en annan garderob, i fel färgordning och på fel sätt. Med andra ord:  jag verkar ha fått en assistent.