nov 192015
 

12278749_10153213166738837_7120640229319766505_n

För tolv år sedan kom du in i mitt liv, och med dig glädjen. En helt ny typ av glädje, förundrad, trött glädje.

När du var ett par månader kom en natt när du verkligen inte tyckte att vi skulle sova. Men du var inte hungrig, i behov av byte eller ens övertrött – du var lycklig, urglad, faktiskt. Du tyckte att vi borde vara vakna och fira livet. Det var vi också.

När du kom till oss, följde lyckan med,  så stark och intensiv som din personlighet. Det enda jag egentligen tyckte att du kunde skaffa dig var lite morgontrötthet, men jag upptäckte, med din hjälp,  att man kan fira livet ganska bra även halv fem på morgonen.

När du var två och ett halvt fick du din andra lillebror och drabbades av en stark nyfödd kärlek till denna lille vän, som du kallade för ”MIN bebis”.  Det var att fira livet.

När du var sex försvarade du din första lillebror emot ”dumma pojkar i skolan” – du greps av den sortens kärlek som bara storasystrar kan känna, den som säger MIN BROR, MITT ANSVAR. Och ingen slår honom utom jag.

Vid åtta års ålder började du organisera en kampanj för att en vän till dig med leukemi skulle få tag på benmärg, du skrev ett brev, du pratade med folk, du gjorde allt du kunde. Och du gjorde det med patos och med kärleksfullhet, med hela din själ engagerad. Du firade livet.

När du var elva år fick du skolans fredspris för ditt arbete mot nätmobbning, och du gjorde och slog in julklappar till tiggare.

Och nu, nu är du genomtänkt och verbal, beredd att diskutera, fantisera, prata och lyssna och tänka, tänka, tänka. Du firar din plats i livet, din möjlighet att ta för dig i livet.

Du förde med dig ett liv värt att fira när du föddes.

Så idag vill jag fira dig med tro, hopp och kärlek – och en vetskap om att åren har medfört den där enda lilla förbättringen som jag längtade efter. Du är – definitivt – morgontrött. Och därför, kära dotter, vill jag skicka med dig detta:

Jag älskade dig när du krävde att jag skulle gå upp halvfem på morgonen. Och jag älskar dig när du hävdar att det är ett brott mot mänskliga rättigheter att väcka någon före tio. Jag kommer till och med att älska dig när du tycker att man ska sova till klockan femton på eftermiddagen.

Men då kanske jag väcker dig framåt lunchtid och föreslår att du ska fira livet.

Det är fascinerande, livet.

nov 132015
 

Ibland, mitt i vardagen kommer det tillbaka.

Från början var sorgen smärtsam, en glödgad pil rakt in i hjärtat. Och sedan vande jag mig. Och den som har vant sig vid en glödgad pil rakt i i hjärtat, den vet att det som kommer då är känslan av att gå med ständig värk. Värken blir mindre dramatisk och så småningom dovare. Dov, tung, meningslös omvandlas den till ett långsamverkande gift som sprider sorgsenhet, livsleda, vemod över världen.

Men inte för evigt. Nej, inte för evigt.

För en dag skrattar jag igen. En annan dag ler jag, bara för att det känns bra. Den tredje dagen fastnar jag i en film, en bok, den väns berättelse, en sång. Och upptäcker: omvärlden försvann inte. Den bara skärmades av. Tillfälligt.

Långsamt, och nästan motvilligt, flyttar jag tillbaka fokus från död till liv. Långsamt, och nästan motvilligt, märker jag att livet kan kännas bra, att skrattet är välkommet igen, leendena naturliga.

Och åren går och då och då slår sorgen ner som en bomb. Men inte en atombomb längre, utan en begränsad explosion – begränsad i tid och rum.

Och nu har det gått lång tid, nästan tretton år. Och bomberna regnar inte över mig längre, men kriget är inte över. Rätt som det är attackeras jag, rätt som det är kommer de.

Och nu är det november, och nio dagar till Ansgars födelsedag. Så jag vet att det är på väg, jag hör stridsplanen på håll. Snart bombas jag, dovt och tungt, färglöst och otäckt.

Och detta är vad jag vill säga idag: Jag vet inte ens längre om det är sorg eller glädje som drabbar. Sorgen finns där förstås, tung, långsam, deprimerande. Men ett stråk av oväntad glädje, av bubblande lycka i minnena, finns också.

Glädjen över det som Ansgar gav. Sorgen över att han togs ifrån oss. De går hand i hand.

Och jag tänker inte sortera eller bestämma, inte rubricera eller värja mig. Låt dem komma bara, känslorna. Jag behöver dem i november, behöver minnena, behöver både allt det där som gör ont, och det där hemliga bubblandet av glädje över att Ansgar fanns. Behöver smärtan, behöver sorgen, behöver dunklet.

Och mest av allt behöver jag mörkret, novembermörkret, där det inte syns skillnad på skratt och gråt, där det inte krävs av mig att jag ska vara glad eller kompetent, där känslorna får övermanna mig, brotta ner mig, binda fast mig. Jag behöver det här, för det som förut bara gjorde ont är nu mitt band till Ansgar.

Och det bandet, hur smärtsamt det än må vara, är värt att bevara, värt att bindas med, värt att dras med av. Kanske är novembermörkret det rätta stället att förvara det där bandet.

Så kom an, novembermörker. Jag rabblar inga besvärjelser, värjer mig inte, utan går ut i regnet, rakt ut i stormen, och låter mig överväldigas. Kom an, novembermörker. Jag är inte ensam här. Med mig i mörkret står tusen sinom tusen mammor som förlorat sina barn och vi vet vad vi pratar om, vi vet vad vi går igenom, vi vet alla hemligheten med smärtan som binder till glädje, med glädjen som strålar genom mörkret och sorgen.

nov 022015
 

M har varit hemma med barnen medan jag jobbat och gjort sig till och trillat egenhändiga köttbullar åt dem. Det gick, enligt rapporten, sådär:

M: A gillar inte hemlagade köttbullar säger han. Fast de är så goda.
jag: Nä, han har aldrig gjort det. Han är ju sådan. Får för sig saker och håller fast vid idéer så där bara.
M: Ja.
jag: UNDRAR just vem han har ärvt det av?
M: Haha, jaja, jo. Ja.
jag: Ha! Exakt!
M: Ehm, skrattar vi åt samma sak? Jag skrattar för att du…
jag: Jag skrattar för att DU…
M+jag (exakt samtidigt) … får för dig saker och håller fast vid idéer sådär bara!
(tittar på varandra med lika delar överseende och upprördhet)
M+jag: (inte nödvändigtvis exakt samtidigt, men du vet, typ så där) Va? JAG?! Jag får ALDRIG för mig saker och håller fast vid dem. Han har fått det från DIG, för att du jämt håller fast vid idéer i all…
A: (kommer in i rummet) Vad pratar ni om?
M: Vi pratar om var du får alla dina konstiga idéer ifrån!
jag: Eller snarare varifrån du har fått att hålla fast vid dina konstiga idéer.
A: Vadå för konstiga idéer?
M: Som att du inte vill äta hemgjorda köttbullar.
A: Jag äter faktiskt hemmagjorda köttbullar.
M: Nej, det gör du inte.
A: Joho. Jag åt åtta idag.
M: Eh… nä…
A: Jo.
M: OK.
A: Jag gjorde det.
M: Jag har svårt att tro det.
A: Ja. Det kan ju inte jag göra så mycket åt.
M: Men jag VET ju att du aldrig någonsin har ätit hemgjorda köttbullar. Jag har ju tjatat i åratal och du har aldrig någonsin-
A: Fast nu gjorde jag det.
jag: Vem är det nu som håller fast vid gamla invanda idéer?
A: Pappa.
jag: Exakt!
A: Jag provade köttbullarna för jag ville inte vara sådär som du är mamma, att du bara bestämmer dig för att något inte är gott, och sedan alltid tror det. Så jag testade, och vet du, jag tyckte faktiskt att det var —jag: VADÅ SOM JAG? Jag provar väl alla maträtter jämt!
A: Men inte fiskbullar.
jag: Nej, för att fiskbullar är ondskans redskap. Det är mitt öde att vara deras ständiga antagonist. Det är bara därför. Inte för att jag inte gillar dem. Jag gillar dem! Egentligen. Jag –
A: Gillar du ondskans redskap?
jag: Jag menar, det har inte med smaken att göra. Det är något helt annat. Det är inte alls bara för SMAKEN. Jag gillar dem inte för att —
M: För att du har fått för dig en idé och hårdnackat håller fast vid den?
jag: Exakt! … INTE. Exakt inte. Inte exakt. Precis tvärtom är det. Exakt tvärtom. Jag äter inte fiskbullar för att… för att då kanske jag skulle gilla dem så mycket att jag aldrig skulle prova någon annan mat. Och det är ju vad vi alla vill, eller hur? Prova ny spännande mat! Mums!
A: Mamma…
M: Charlotte…
jag: Bara för att din far… bara för att du… bara för att VISSA ANDRA håller fast vid gamla invanda idéer betyder inte att jag gör det. Jag är minsann hipp och cool och testar nya saker.
M: Det var ju du som sade att han aldrig har gillat hemgjorda köttbullar. ALDRIG. Det låter som en invand gammal idé.
jag. DU kan vara en invand gammal idé.
M: Det kanske jag är. Det kanske är därför du har varit gift med mig så länge.
jag: För att jag håller fast vid idéer i det oändliga och bara ältar om dem?
M: Exakt! Och jag gör samma sak.
jag: Så du menar att… exakt de egenskaper som gör oss till så enormt enerverande människor….
M:…. också gör att vi håller ihop!
jag: Wow.
M: Jag vet.
jag: Så himla ashäftigt.
A: Det är bara ni som kan tycka att det här är spännande.
M: Nej! Du också!
A: Va? Jag? Nej, jag vill inte vara med på det här alls.
jag: Joho! För vi är sådana där människor som håller hårdnackat fast vid gamla idéer!
M: Exakt! Så när vi tillverkar nya människor så blir det – tadaa! – också sådana som håller hårdnackat fast vid gamla idéer. Som du!
jag: PRECIS! Som hatar hemgjorda köttbullar, som du alltid har gjort.
A: Jag hatar i själva verket inte — alltså. Mamma. Pappa.
jag: Du är precis som vi, käre son.
M: Exakt som oss.
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Precis. Något att minnas, och hårdnackat hålla fast vid.
jag: Och aldrig rubbas i vår övertygelse om!
A: Hjälp!
M: Jag älskar dig.
jag: Det har du ju alltid gjort.
M: Och därför kommer jag hårdnackat att hålla fast vid…
jag: Och jag med.
A: HJÄLP! Hjälp!
jag: Vad är det käre son?
A: Jag vet inte, jag känner mig som att jag sitter fast i…
M: Gamla invanda idéer?
A: Ja.
M: Aha!
A: ERA gamla invanda idéer. Det är dem jag sitter fast i.
jag: Mitt STOLTASTE ögonblick!
M: Precis!
jag: För allvarligt, A, GILLADE du de där köttbullarna?
M: Han åt ÅTTA.
A: Om jag säger att jag gillar dem så kommer ni att tvinga mig att äta dem ALLTID i framtiden. Och om jag säger att jag inte gillade dem kommer ni att ha rätt. Jag SITTER FAST! För alltid!
jag: Mitt stoltaste ögonblick!
M: Ever!

okt 302015
 

Det är vår natt, natten för alla oss som begravt en del av vår ryggmärg på en kyrkogård.
Det är vår natt, natten för alla oss vars svärta är ett slukhål som återuppstår i evighet.
Det är vår natt, natten för alla oss som slutat längta efter att smärtan ska gå över.

Där trängs vi i halvmörkret. 

Alla kommer vi hit i natten, till kyrkogården. Här fryser själar som domnade fingertoppar i november. Alla kommer vi, till detta mörker, med små och futtiga ljus.

Du ville ju inte vara här. Du ville inte att det skulle sluta här, på en kyrkogård en allhelgonanatt, det är fel med mörker, fel med gravar, fel med tändstickor som darrar i kölden.

Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.

Ingen av oss vill vara här, ingen av oss som bär på gravljus och sorg. Ändå har vi kommit genom natten, genom vårt eget mörker. Vi kommer samman utan plan, utan kallelse, denna natt –  en stor tyst skara som bär på ljus, en armé av redan slagna.

Se dig omkring i detta mörker som är fullt av ljusbärare och ändå kompakt. Är vi så här många som bär på sorg, som bär på ljus vars sken vi inte kan tro på? Är vi så här många tunnhudade, kyrkogårdsbleka, tomögda?

Det viskar genom hela kroppen. 

Du bär på ljus, du bär på mörker. Du bär på tårar, på minnen av skratt, på bördor som tynger rygg och axlar, som skuggar hjärnan, som saktar hjärtat.

Ur det stora mörkret kommer vi fram – svaga och flämtande ljus. Sköra som tron, tvekande som hoppet, vaksamma som kärleken. Ur det stora mörkret kommer vi, skuggor som darrar till och träder fram, manade av dunklet och dragna till ljuset.

En ängel utan ansikte omfamnar dig. 

Vår sorg är individuell, men våra ljus är en gemenskap.
Vår längtan är vår egen, men vår väg har samma riktning.
Våra minnen är personliga, men vår sorg är universell.

Valv gapar bakom valv och ingen överblick.

Så det som var ditt och mitt – som är minnen nu, som är saknad – det är ljussken som korsar varandra i mörkret.

Det som var din historia och det som var min historia – bleka som ljuslågor, längtansfyllda som mollackord – det är olika röster som möts i ett körverk.

Det som var din smärta och min smärta – som är den vinröda intensiteten hos löven som faller, som är mättade nyanserna i lyktornas sken – det är purpurn i solnedgångens sista flamma.

Det viskar genom hela kroppen. 

Vår ledsnad har drivit oss hit, en sorgens gemenskap, men här finns en underlig värme mitt i kylan.

Blickar möts i ljusets sken, en livshistoria syns i flammorna.

Kanske har skuggorna vi bär på samma form?

Och inom dig öppnar sig valv efter valv, oändligt. 

okt 272015
 

Någon gång, när allt bara rullar på, snabbt och sig likt som alltid, då kommer det att hända. Du kommer säkert att vara stressad, förmodligen så stressad att du inte är medveten om vart du ska hän i förväg, även om din trogna följeslagare, listan och almanackan, kommer att påminna dig. Det kommer bara inte att gå in i din hjärna, bara vara ytterligare en sak inlagd i ditt schema.

Och sedan, oundvikligt som en almanacka, kommer verkligheten att nå fram till den punkt som schemat har bestämt.

Och då står du där plötsligt, vid havet. Du kommer att landa där lika andlös och stressad som du alltid är – med hela din ryggsäck fullt av saker som du inte har gjort, som du borde ha gjort, som du håller på att göra (och några saker som borde ha gjorts i måndags).

Men du landar ändå. Och när du står där vid havet, så blir din lista overklig, din vardag fjär. För verkligheten måste väl vara här, vid havet, i dunklet, där ljuset når längst in i själen och doften av vatten renar hjärna och hjärta. Du ska fyllas av den längtan som all naturen bär efter en kraft så stor att den orkar också i vardagen – av hela världens gemensamma längtan efter den kraft som vi inte har ett bättre ord för än kärleken.

Där står du, ett med hela världens längtan, ett med alla vindar och allt vatten och varje molekyl av luft. Och är du inte ett med dem, så gör det ingenting faktiskt. För i din själ (den där som inte står med på listan) är du iallafall för ett ögonblick ett med dig själv, och det räcker gott. Du känner livet i dig, och livet känner, för en sekund eller två, fullständigt igen dig.

Och det är kanske bara fem minuter, eller så känns det som bara fem minuter. Men du har landat där, vid havet. Och kanske kommer det att vara så kort att du inte ens hinner notera det på din checklista (du vet den där andra listan, alltför kort, den där listan över det du redan gjort).

Ändå kommer havsbrisen att fylla dina lungor, att vandra med dig ut i vardagen. Den som var en del av din landning, är nu en del av din andning. För så är det, den som landar måste också lyfta igen, och du också. Du lyfter med luft under vingarna som en havsörn, hjälpt av den vind som är friheten.

Havet följer dig ut i din vardag. Och det är fortfarande samma vardag, den där listorna råder och schemat styr. Det är samma vardag, men med ett hav som följer dig.

I bästa fall påminner den dig om att allt på din lista är sekundärt jämfört med kärleken.

12179461_10153179719773837_1152928056_n

aug 292015
 

Kära barn, ni som lagt ifrån er mobiler, Kalle Anka-tidningar och deckare och somnat, ni ser så små ut när ni sover. Unga. Oskuldsfulla. Ljuvliga.

Jag vill bara ta ett tillfälle nu när ni inte hör mig för att berätta något som jag tycker att ni egentligen borde vara förskonade ifrån att höra. Men jag måste berätta, måste säga något. Kan inte gå genom livet och förtiga sådant här.

Det finns familjer, familjer som inte bor i högönsklig välmåga på landsbygden i Uppland, familjer från Syrien till exempel, som måste fly från sitt liv i förfärligt små och dåliga båtar på vilt och farligt hav. Familjer som väljer mellan att leva i kriget eller fly in i det okända, familjer som fattar sitt mest fruktansvärda beslut någonsin – att lämna allt som är förfärligt hemmavid för att söka sig en framtid någon annanstans på en plats där allt kanske – kanske! – inte är fullt så förfärligt.

Kan ni tänka er modet man måste ha då? Att bryta upp från något som är så själsdödande fruktansvärt, att inte bara gå ner sig i apati och uppgivenhet utan göra det där sista, stora rycket. Satsa allt på ett kort. Våga hoppas, våga tro. Ge sig av. Bryta upp.

De här familjerna som flyr är inte annorlunda än vi. De älskar sina barn och håller ihop med sina vänner, pratar och skrattar med vänner, blir trötta försökte göra sitt bästa. Enligt UNHCR:s rapport så var de en välutbildad bekväm medelklass. Ni vet – som vi. Och sedan kom kriget.

Och på det där havet, Medelhavet, så dör sådana familjer. Inte alla men ganska många. Och det här är det hemska som jag inte vill berätta för er, och det är därför jag väntade tills ni sov: Barn dör också. Inte bara vuxna. Barn dör, barn som inte gjort något fel. De här barnen som bara har fått följa med – de här barnen som också längtar, saknar, undrar, som gråter och som är rädda. Precis på samma sätt som ni gråter och är rädda när ni är det, fast för helt andra saker än vad ni ens skulle kunna komma på tanken att vara rädda för.

Och här ligger ni i era trygga sängar, och nu sitter jag i vårt upplysta kök. Och ingen fara river i våra knutar, och inga skräckmoln dyker upp på vår horisont. Inget krig lurar i Örsundsbro eller Litslena.

När vi blir upprörda är det för saker som att någon tränger sig i en kö, eller att någon har sagt något dumt. Vi blir inte upprörda för att kriget har tagit ytterligare en vän till familjen, eller för att vi inte kan få ihop vår vardag längre.

Så de där som drunknar på havet, de har rimligen också blivit upprörda för sådana saker som vi någon gång. ”Han tog mitt Nintendo!” ”Ja, men hon lånade min tröja fast hon inte fick”. Och sedan förändrades livet totalt och de var tvungna att fly. Och några av dem dog, och några av dem fick inte komma in i de länderna de flydde till. Och alla av dem hade liv som gick sönder.

Och här sover ni. Oskuldsfulla, fina, rena. Inte med vattenmassor runt omkring, inte ens med ett hot. Trygga sängar, lugnt lantliv. Skyddat boende, liksom.

Och jag vet inte. Vi kan inte åka ut på havet med en båt och rädda dem. Vi kan inte gå ut och stoppa krig. Vi kan inte ens öppna gränser åt dem. Jag är så maktlös, så urbota maktlös, så fruktansvärt, existentialistiskt, själsdödande maktlös. Jag gör vad jag kan, men jag kan inte rädda de här föräldrarna. Jag kan inte rädda det som de föräldrarna helst av allt ville ha räddade: barnen. Förstår ni hur det sliter i mig, hur det ropar i själen? Hur det spökar i hjärnan på varje förälder som hör om det här?

Jag kan inte säkerställa deras framtid eller fixa deras liv. Jag kan inte göra något för dem, inte något på riktigt.

Men jag kan lära mig att det inte är självklart, det som vi har. Att det är skört, livet. Att det vi tror skyddar oss kan slå tillbaka mot oss. Det kan vi lära oss. Och ännu viktigare: När livet ställs på sin spets, när mattan rycks undan, när inget finns att lita på eller tro på, då håller kärleken.

För jag tror att det där att man vågar sig ut i faran, ut på havet, från det fruktansvärda nuet till en kanske-ännu-mer-fruktansvärd framtid, är kärleken till barnen, hoppet om att de ska få det bra, längtan efter att göra något för dem.

Det är kärleken, som vågar allt och hoppas allt och tror allt. Och går det illa, slutar det illa, så är det ändå kärlekens väg. Och det är därför man bryter upp, drar sig loss, tar sig fram mot alla odds. För att kärlekens väg är rätt, men svår.

Och för att vi gör vad som helst för våra barn. Alla vi föräldrar. Vi kan vara svenska eller syriska, mammor eller pappor, lata eller aktiva, glada eller ledsna, starka eller svaga – vi gör det som krävs, vi gör vad vi kan, vi gör det vi måste.

Så nu, kära oskuldsfullt sovande barn. Nu ska jag sitta här i köket ett tag i tacksamhet över vad vi har.

Och imorgon, när vi går upp, så är vi en familj. For better or worse, for richer or poorer. I fred och krig. I upprördhet och lugn. Imorgon och alla dagar.

aug 192015
 

E: Mamma har du tänkt på att jag är väldigt komplicerad?

jag: (med kanske lite större övertygelse än artigheten påbjuder) Ja!

E: Jag är väldigt komplicerad för jag bodde i din mage när jag var liten.

jag: Ja.

E: Och sedan VILLE JAG FLYTTA UT! Det ville inte de andra. Det är för att jag är komplicerad.

jag: Vilka ville inte flytta ut?

E: Du vet. Alla bebisarna som är kvar därinne.

jag: Kvar?

E. Ja! Alla de som ville stanna i din mage. De gör det för de är inte så komplicerade, de förstår liksom inte.

jag: Så… jag har en massa bebisar i min mage som inte vill komma ut?

E: Ja!

jag: Okomplicerade bebisar?

E: Ja!!

jag: Hur länge har… de funnits där?

E: LÄNGE! För alltid, typ. Och de kommer alltid att stanna kvar.

jag: Så jag bar dem innan jag bar dig? Och nu efter? Låter komplicerat.

E: Ja, men jag trodde det inte själv först. Men så kom jag på att det är därför jag är så komplicerad. För att jag ville ut och börja leva som en människa.

jag: Och… de andra… de ville liksom inte det?

E: (oberörd) Visst! Vi var så många därinne och jag sade ”skall vi inte komma fram nu” och de bara ”nej, vi vill stanna här, det är mjukt och mysigt här inne” för de var inte så komplicerade.

jag: Jag känner mig så… kränkt. På något sätt.

E: För att du har bebisar i magen, kanske.

jag: Jag vet inte exakt varför.

E: För att jag är komplicerad kanske.

jag: Det kan vara en del av situationen, det kan det.

E: De där andra då! De är liksom som… som Minioner. EXAKT så faktiskt. Fast okomplicerade. Det är därför de aldrig, aldrig kommer ut från din mage. De bara bor där för alltid.

jag: Det du säger nu är något helt annat än vad läkarvetenskapen hävdar.

E: För att jag är KOMPLICERAD.

jag: Ah.

E: Du måste lyssna på vad jag säger.

jag: Ja, det förefaller så.

E: Jag är så bra!

jag: Får jag fråga hur du kom till den här slutsatsen?

E: Vilken? Att jag är bra? Eller att jag är komplicerad?

jag: Nej, att det är flera ofödda och okomplicerade bebisar i min mage.

E: Det var enkelt.

jag: OK.

E: Enkelt för mig alltså. För dig hade det varit svårt.

jag: Jag kan tänka mig det.

E: Jag sade till pappa att din tjocka mage var full med mat och då sade han att det var inte så. Och då tänkte jag: vad kan man ha i magen mer än mat? Jo, bebisar.

jag. Och då sade förstås pappa: ”Nej, mamma har ingen tjock mage”?

paus

jag: Det sade väl pappa?

E: Pappa sade att det var tur att det inte fanns fler som jag. Och då tänkte jag att det måste vara alla de där bebisarna inuti som inte är som jag.

jag. OK.

E: Vet du vad det heter när man har många olika okomplicerade i sin kropp?

jag: Schizofreni?

E: Det heter tjock.

jag: Kränkt. Sade jag att jag kände mig kränkt?

E: Jag vet vad kränkt betyder.

jag: Vilken osannolik lycka för mig.

E: Vill du veta vad det betyder?

paus

E: Det betyder okomplicerad.

jag: Förstås.

E: Själv är jag väldigt komplicerad.

jag: Vi är fullständigt överens därvidlag. 2015-08-12 15.42.45

aug 172015
 

Någon är rätt så spänd inför imorgon. Någon annan har längtat i veckor. En tredje sade förvånat ”Är det imorgon? Jag trodde skolan skulle börja i höst, inte mitt i sommaren.”

Och så praktiskt är ju livet ordnat att det spelar ingen roll vad man trodde eller hoppades eller längtade till. Det är dags ändå. Skolstart.

De ligger i sina sängar och ser så unga ut. Det kan man inte säga, de känner sig självklart mycket större och mer sofistikerade än de småbarn de var för tio veckor sedan på skolavslutningen. Men de ser unga ut, oskrivna blad, som böckerna som kommer att delas ut till dem imorgon. De har packat nya skolväskor och lagt fram nya kläder. De har vässat nya pennor och organiserat om sina böcker.

Kanske är det det oskuldsfulla i det hela, som gör dem så extra unga ikväll: att inte veta vad som väntar, att ha alla sina böcker oöppnade, alla sina kunskaper framför sig, alla sina planer ännu oformade.

Det är den sortens kväll ikväll som luktar nya pennfordral, som luktar nytvättat hår, som luktar fräscha förväntningar. Det är den sortens dag imorgon som är en automatisk bemärkelsedag – de är ett år äldre, och alla deras klasskamrater med. De är större än vad de någonsin har varit förut, en högre klass.

Jag tittar in på dem och gissar att mitt ansikte och alla andra mammors ansikten som tittar på sovande barn kvällen innan skolan börjar ser exakt likadana ut. Samma blandning av rördhet, förväntan, förhoppningar, medvetenhet om hur sköra vi alla är, samma känsla av att putta dem ur boet för att se om de kan flyga.

Det är bara idag som det är så här oskrivet. Imorgon kommer de att klottra en namnteckning i de nya böckerna, ha börjat den här resan. Imorgon kommer läsåret att ha börjat ta form, börjat fyllas. Men idag är det oskrivna blad.

Det är något magiskt med oskrivna blad. Barnen vet det, magin har förtrollat dem. Och jag tror att alla vet. Jag vet och du vet. Anteckningsboken som ligger där framför dig, full av sidor som du skulle kunna vara genial på. Brevpappret som ligger där och lockar dig att skriva sådant som bör bevaras till framtida generationer. Telefonblocket som du kan fylla med picassoartat klotter. Allt som ligger där, i framtiden, orört, så nära att det känns som att man nästan skulle kunna läsa de underbara saker man ännu inte tänkt.

Det nya, färska, och det eviga, hand i hand. För även jag var barn en gång i tiden och låg i min säng och såg ung ut kvällen innan skolstart. En evig nystart, upprepad från år till år, betraktad av ett otal föräldrar som minns – minns det som var i vår ungdom, minns det som var förra året, och minns, nästan, det som ännu inte skrivits på de oskrivna bladen.

Och ändå, kära bloggläsare, är oskrivna blad till enbart för att skrivas på. Annars funkar de inte. Förblir de oskrivna har de förfelat sitt syfte. Snart kommer det att klottras i marginaler, suddas och ändras och skrivas på nytt. Och så skall det vara. Det är själva poängen, själva livet.

Men ikväll är det oskrivnas kväll, och magin vilar över barn som ligger i sängar och ser unga ut, och deras mammor som tittar på och ser ut som alla mammor i alla tider har sett ut, kvällen innan skolan börjar.

11914203_10153053163238837_1169792007_n

aug 102015
 

2015-07-12 18.33.01Hon har  blivit stor. Hon har vetat länge nu att hon skall börja på en ny avdelning på dagis. Men detta är något mycket mer än en ny avdelning på dagis – det är den avdelning på dagis som är den sista, den avdelning på dagis som har lokaler INNE I SKOLAN, den avdelning på dagis som innebär att man får äta i skolmatsalen och jumpa i jumpasalen – den avdelning på dagis som betyder att man är stor nu.

Hon har vetat det länge, sett fram emot det intensivt, och imorse var det dags.

Imorse behövde vi inte gå in genom dagisets grindar för att lämna av henne utan fick gå in i skolbyggnaden. Fattar ni? Det är exakt, precis, på pricken som att man har slutat på dagis och går i skolan.

Hon vaknade halv fem imorse, studsande och med ett leende lyckligt som en förskollärare på Panduro, och förkunnade för oss alla om och om igen: ”Idag börjar jag på Frode!” Hon sjöng medan hon klädde på sig, skrattade segervisst i bilen och dansade mot ingången till den nya avdelningen.

Och sedan, när vi kom fram till dörren och alla hennes jämnåriga vänner stod innanför den så stannade hon bara. Blickstilla. Orörlig. Det var som att hon i den stunden insåg allvaret, insåg sanningen, nådde sin dröm. De lysande ögonen blev allvarsamma, nästan inåtvända. Hon tog mig hårt, hårt i handen och höll mig tätt. En förskolefröken mötte upp och visade var kläderna skall hänga och de fina nya lokalerna. E släppte mig inte ens en tiondedel av en sekund. Hon har inte hållit mig så hårt i handen sedan vi var på Kolmården och såg lejon, men detta var något annat. Detta var livet som drabbade henne.

Det är en sak att ha en vision om att bli stor, att vara störst, bäst och vackrast. Det är en annan sak att komma fram till porten, gå in i framtiden och upptäcka att man plötsligt blivit det man ville.

Vi kramas så där länge, hon vill inte riktigt släppa mig. Kommer hon verkligen att vara densamma när jag kommer tillbaka? Hon håller kvar mig, håller kvar sin litenhet, en sekund till, och sedan en till. Jag håller henne om ryggen och säger de finaste ord jag kan, om att hon är stor och jag är stolt, och vi ses i eftermiddag och jag älskar dig.

Hon stannar upp och tittar på mig. Ögonen fulla av en vishet som hon inte hade när hon var liten och gick på andra, bebisaktigare dagisavdelningar. Ögon fulla av den blyga glädje som det innebär att ha nått ett mål.

Ögon som ser på mig med något som aldrig funnits i dem förut: lite, lite överseende.

-Såja, mamma, säger hon. Nu får du gråta färdigt och gå.

Jag stirrar på henne. Det är ju hon som är ledsen, det är ju hon som står inför något livsomvälvande, det är ju jag som är den stödjan– hon klappar mig på kinden, och blir blöt på handen.

-Inte gråta, mamma, säger hon, från sin upphöjda, mogna position av Frodebarn. Det är ingen fara. Jag älskar dig ändå.

Hon släpper mig, vinkar en gång och springer iväg med vännerna, och jag går till bilen. Vad hände egentligen? Vem var det som hade en existentialistisk kris, hon eller jag? Vem var det som stöttade och stödde? Hon eller jag? Vem var det som hade tårar i ögonen?

Jag sätter mig i bilen, säker på bara en enda sak: Hon har blivit stor.


2015-07-12 18.32.58

 

aug 062015
 

2015-07-12 10.19.12-1

Ögon som betraktar mig, som äger mig. Ögon som vet, inte bara tycker, att det är mitt fel att det regnar.

Den sortens blick som är djup som havet och arg som ett hällregn.

Den här blicken vet saker, inte bara saker om regn, utan saker om mig.

Den vet att det mitt fel att hon inte tog regnjackan på när jag bad henne om det.

Den vet att om man blir så arg på sin mamma för att det regnar, att man kastar sina strumpor i havet och det visar sig att strumpor blir ännu blötare av hav än av regn, så är det också ens mammas fel.

Den vet dessutom att mammor har en magisk förmåga att få det att sluta regna, och om de inte använder den kan det bara bero på en sak: mammors oförklarliga, illistiga, ogenomträngliga, inneboende ondska.

Men titta lite längre på den här blicken. Den har mer än ilska och vetskap om hur mammor fungerar.

Den har en glimt någonstans, också. Och när du har sett den glimten, är räddningen nära. Eller närmare. Ser du den? En glimt om att det finns mer i världen än det som är blött och blötare än blött, dumt och dummare än dumt.

Det är en glimt med en hemlighet, en glimt som bara finns hos den som vet var vi lade skorporna med kardemummasmak.

Och det är den sortens hemlighet som också är djup som havet, djup som en mörkblå blick. Den sortens hemlighet som kan rädda en regnig utflykt till ett blött hav, den sortens hemlighet som är lika delar självinsikt, humor och sötsug. Den sortens hemlighet av den sortens glimt i den sortens blick som man kan spegla sig i.

Och detta är hemligheten: Både mammors ondska och femåringars ilska kan botas av skorpor med kardemummasmak.