Så var det dags för S hjärtultraljud igen, det sista innan han glider in i vart-tredje-år-kontrollerandet.

Det finns ingen måtta på hur nervös man kan bli för något sådant om ens barn skall på det.

Det var en oväntad läkare som gjorde ultraljudet, vi hade förväntat oss käre Gunnar men det var en som heter Anders som är jättebra men inte vår vanliga. Så redan där hade man ju lite extra skäl till nervositet.

Dessutom började han i andra änden jämfört med vad Gunnar gör (vad som nu är änden på ett hjärta).

När GUNNAR kollar (nu låter det lite som ”hemma på vår gata i stan..”) så börjar han med en krumelur som ser ut som en gubbe som gör jumping-jacks. När Anders börjar kolla på hjärtat så börjar  han med något som ser ut som en hoppande gubbe som är alldeles förvänd och fel.

Med andra ord tänkte jag att ”jaha, det var ju fel på hjärtat, det kan ju till och med jag se”.

och sedan tyckte jag att jag såg fel överallt på skärmen. M satt med S i knät och kunde därför inte se skärmen men jag försökte signalera till honom att det var dåliga nyheter…

Men det var det inte! Det har bara att göra med läkarnas idiosynkrasier, hur de kollar av allt det som finns i hjärtat som man skall kolla på. Mot slutet av undersökningen dök också den hoppande gubben upp, hoppande som en frisk och glad gubbe och inte förvänd alls….

Skönt! Himmelskt skönt! kan inte beskriva lättnaden som kom över mig efter detta.

Tänk att man kan oroa sig så mycket för något som går över så fort, en kvart efter vår tid så var vi på väg därifrån!

Förresten, lite gulligt: på kvällen efter ultraljudet var S lite trött och ledsen. Då kommer storasystrarnas storasyster H farande, med besked. Swoopar in som en Florence Nightinggale i blöjor och klappar på kinden och säger till honom ”såja, såja, lilla gumman”.