Nu kommer historier av det här slaget som bara kanske mammor tycker är söta. Men det går inte att låta bli, det är en hormonell drivkraft, en lust som är starkare än lusten efter choklad till och med, att tråka ut omgivningen med när ens barn gör söta saker. Fördelen med att göra det via internet är att det är så lätt att klicka sig vidare.

Iallafall då, för er som är kvar:

I veckan fyllde ”mormor D” trettio år. För er som tycker att detta inte är någon ålder på en gammal mormor så kan jag berätta att ”mm D” egentligen är morbror D, men det är för jobbigt att säga, så i ungarnas mun är han mormor D. Han fick också av dem en nyckelrem där det tryckt på illrosa bakgrund står ”världens bästa mormor”. Iallafall, jag och alla tre barnen satte oss i storbilen och for genom stortrafiken till Stockholm. Och vi var på Bistro Boheme, precis i det hörn där jag suttit flera gånger i andra, gamla tider.

Men nu med tre barn, mormor D, barnens alldeles äkta mormor och ävenledes en äkta morfar. Och barnen uthärdade med glatt och ihärdigt mod flera timmar på restaurang (H i och för sig delvis för att hon älskar att gå på offentliga toaletter och så för att äkta-mormor köpt en skojig bok åt dem att titta i) och omgivningen föreföll uthärda dem med lika glatt och ihärdigt mod.

När vi lämnade restaurangen fick H ”åka axlar” som hon gillar jättemycket och S och A fick dela syskonvagnen (det var för övrigt A:s första gång på krogen. Men han njöt, för det fanns mycket att titta på) och S satt, urtrött, urnöjd och alldeles förundrad över den mängd människor man kan se på Drottninggatan i Stockholm (det är annat än här i Tuna det) och vinkade till alla. Så gör man ju? Alla skall få sig en vinkning när man har haft en trevlig dag, it’s the neighbourly way.

Och till stockholmarnas credit kan jag säga att många vinkade tillbaka.

Igår vid läggningen så kom en annan S-söt sak fram. Jag har tidigare i bloggen skrivit om hans stora kärlek till boken ”Lollipop och pappa” (från Goboken) och den kärleken lever kvar. Den boken måste han läsa medan jag läser godnattsaga för dem. Man får inte läsa den för honom, jag tror att det tar bort något av boken (ungefär som att man drar sig för att se en film baserad på en riktigt bra bok för man vill inte ha någon annans bild av boken) men han vill gärna visa en de fina sidorna, som är precis alla sidor.

Detta blir lite absurt när det är Hattstugan som är godnattsagan.

”Men tomten sade då med röst så sträng,
nu går ni ÖGONBLICKLIGEN i….. åh, vilken fin bild, titta, pappa KRAMAR Lollipop….säng”

Och så får alla sidor med bilder av pappa en puss. Vid en andra genomläsning av boken så måste S pussa på alla bilder på Lollipop. Nu har han kommit på att om ”pappa” är på ena sidan av ett uppslag i boken och Lollipop på den andra, så blir det en puss om man stänger boken. Så det måste också göras hundra miljoner gånger ”puss puss” (öppna boken, titta på bilderna, visa mig, klappa på bilderna, stänga väldigt noggrannt och försiktigt och kolla på boken från sidan så att det blir en puss) ”PUSS! PUSS!”

Litterärt intresse. Mycket lovande. Men om det någonsin blir ”S som i ständig sekreterare” så kommer Amos Oz och de andra grabbarna inte att ha många chanser mot Gobokens rätt anonyma författarkår.