jag satt och stirrade oförstående på det lilla plustecken på ett gravtest som visade att Ansgar kommit in i våra liv och försökte fatta det som jag fortfarande inte riktigt har förstått. Fem år. Det är inte så lång tid kanske men det är fem år nu som jag inte har varit den viktigaste människan i mitt eget liv. Fem år sedan jag började vandringen mot att bli mamma.

Föräldraskap är inte det lättaste, jag tycker man famlar mest hela tiden. Skall man bli arg eller låta det passera när de slår varandra i huvudet men ingen av barnen verkar bry sig eller bli arg eller ledsen? Skall man själv avstå från godis (eller ännu värre, möjligheten att använda sig av svordomar eller dåligt språk) under alla deras vakna timmar? Är man i så fall en fuling om man ägnar sig åt sådant när de sover eller inte är med?  Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin dotter när hon vill ha en eller är man inte tillräckligt feministisk då? Skall man köpa en rosa prinsessklänning åt sin son när han vill ha en eller är man lite för feministisk då? Vill man välja att ha dåligt samvete för att man är en curlingförälder eller för att man lämnar dem för mycket för sig själva?

Svårlösta frågor, japp. Men ändå är det tusenfalt lättare att brottas med den här typen av vardagsfilosofi än att vara förälder till ett barn som man inte får ha hos sig. När Ansgar dog så var det någon som skrev "nu är ni föräldrar på det svåra sättet" till oss. Och det var bra skrivet. Det kan inte bli mycket svårare än så, att man inte får ha sitt barn, inte fatta alla de där besluten, inte se utvecklingen och mognaden och inte se glädjen och smärtan i barnets liv.

Det där lilla blåa Clearblue-pluset, det fick bli ett tecken för Ansgar. Han är mitt lilla plus. Mitt extra. Min storhet. Mitt kors… Here's to you, Ansgar. Jag är så glad att jag fick dig.