Hörde idag min fyraåriga A förklara ironi för sin far. Det var en intressant upplevelse, iallafall för mig.

-Jo, så här är det pappa, att om folk tycker att dina skämt är roliga, då skrattar de. Men om till exempel jag säger så här ”Jaja, pappa, dina skämt är verkligen jätteroliga, ha, ha” då betyder det att du inte har varit så rolig. Istället är det jag som är rolig som liksom låtsas att du var rolig fast du inte var det. Förstår du?

-….ja….

-Fast var inte ledsen pappa, för ibland är dina skämt faktiskt roliga på riktigt. IBLAND.

En sak är säker, det är ett tecken på någon slags storsinthet och godhet hos M att han accepterar A:s recension utan att bli upprörd. Det skulle inte jag klara, jag är en ytterst dålig mottagare av allt annat än översvallande beröm.  M tar det med – japp, just det – humor. Ett av skälen till att jag älskar honom.