dec 052011
 

När de skriver i sådana där ”svar-på-alla-frågor-om-barn-böcker” att förmågan till att förstå ironi kommer först i tioårsåldern, så måste de prata om några andra barn än mina barn.

Visst, jag erkänner att när en sexåring brer ut sig på ironins område så målar han med en ganska bred pensel, på gränsen till sopekvastsbred. Idag till exempel, när han var med och hämtade E på dagis och hon absolut skulle klä på sig i det andra kapprummet, så bad jag S vänligt att bära över hennes skor eftersom jag redan var belamrad med overaller och kassar med kläder som skulle hem och tvättas och små lappar om jullov och luciafika och annat. Då blev han sådär arg som sexåringar blir.

-Skall jag göra DET nu också? Skall jag bära alla skor i hela universum? Skall jag göra det kanske?

-Men, svarar jag, road av idén han har, om du bar alla skor i hela universum så skulle ju ingen annan kunna gå ut. Ingen annan i hela universum. Alla skulle få lov att vara inomhus, utom du.

-Rätt åt dem, muttrade S. Men ironin hade slocknat i hans blick och istället hade en ny blick tänts i hans ögon, blicken hos en ung man som ser framför sig hur alla – alla i hela universum – är tvungna att stanna inne. Utom han. Själv går han omkring utomhus, saligt ensam och bärande på en oändlig hög med skor.

Men nu var det inte det jag skulle berätta om egentligen. Utan om den vanligaste ironiska kommentaren här hemma, den som är något av en klassiker, som enligt den här bloggen såg dagens ljus i januari i år. Den här: ”Haha, pappa, dina skämt är verkligen jätteroliga.”

Den sägs av barnen när deras far försöker skämta med dem och de upplever skämten som urmodiga/förutsägbara/töntiga eller vad det nu är. M ser alltid precis så förtvivlad ut som de hoppas på och sedan fnissar alla belåtet. Jag mest av allt. Jag tycker att det är jätteroligt, att den första yttringen av ironi – av verkligt högklassig ironi – kom sig av deras fars usla vitsar.

Men sedan hände det en oroväckande grej. Idag bad jag A att gå och plocka ur sin ryggsäck som vi tagit hem från dagis. Då sade han – och han sade det med EXAKT samma tonfall som i den där ”Haha, pappa…”-meningen – ”Jaja, mamma, jag gör alltid precis som du säger för du har alltid rätt.” Exakt samma tonfall.

Och det fnissades från hallen.

Jag fattar inte vad det var för roligt med det.


Jag fattar inte, det är väl bara som det skall vara?
De gör ju alltid som jag säger. För jag har alltid rätt.
Inget roligt med det. Bara verklighet. 

Random Posts

Loading…

Sorry, the comment form is closed at this time.