H kommer upp 21:55.

-Jag vill inte sova, mamma!

Jag blir helt förvånad, tror att hon har sovit i en timma. Det har varit alldeles tyst. Men så kommer jag på vad hon sade för något: Ganska originellt. Det brukar vara ”Jag kan inte sova, mamma!” eller ”Jag vill sova, mamma!”  Men jag ser på henne att hon är upprörd så vi skippar den utvikningen.

-Vad är det, kompis?  Jag flyttar tekoppen lite och sätter mig, beredd att lyssna på att någon har varit dum i skolan. Men så är det inte.

-Jo, jag – öhm… hon avbryter sig och ser väldigt generad ut. Jo, jag – öh – gjorde en grej men den kanske är lite galen, jag vet inte, OK?

Nyfikenheten i mig stiger. En galen grej. Låter intressant.

-Jag kunde inte sova, vet du. Och då låg jag och tänkte på saker och så tänkte jag att jag skulle tänka ut den värsta mardrömmen man kunde ha. OK? Hon tittar på mig, beredd att gå i försvarsställning om jag blir chockad eller skrattar. Jag gör inte det.

-Och så när jag hade tänkt ut den – och den var JÄTTELÄSKIG – så kom jag på att tänk om jag drömmer den. Då kan jag inte sova mamma, för jag törs inte, för jag kom på en sådan väldigt väldigt läskig mardröm.
Det här är en sådan där gång där man känner att man har exakt hundraprocentigt totalt genetiskt överensstämmande magnifik exakt ultrakoll på vad hon menar. Exakt så gör jag också. Bara för att. Dels är det lite roligt att se hur läskigt scenario man kan komma på. Dels är det ju ett sätt att fördriva tid. Och en maktkänsla, man kan kontrollera det som skrämmer en genom att bygga världar av det. Men framför allt blir man så mysgos-rädd när man inser att man inte bara är regissör utan dessutom konsument av denna skickligt ihopkomna thriller.

Så kompetensen finns vad gäller att känna igen situationen. Men det innebär tyvärr inte att den finns där på att hantera situationen. Jag improviserar.

Vi sätter oss i hennes säng och jag berömmer henne för att hon kan komma på bra historier och säger att man aldrig får tråkigt när man kan tänka ut händelseförlopp i huvudet. Då är det som att ha en bok med sig. Jag avstår från att fråga vad hon har kommit på för mardröm även om jag är väldigt nyfiken för jag får en känsla av att fästa uppmärksamheten på det just nu. Istället pratar vi om att det finns olika genrer med böcker, deckare – som LasseMaja, fantasy – som Harry Potter, dikter, skämtböcker, faktaböcker och så vidare. Hon resonerar sig fram till att om man skall använda sig av sin fantasi istället för att läsa böcker kanske man skall hitta på i skämtbok-genren istället för i den läskiga genren. Jag instämmer å det varmaste. För att sätta lite ytterligare distans till madrömsscenariot som hon så skickligt knåpat ihop återberättar i lite Bellmanhistorier för varandra.

Sedan kommer jag på en lösning, på riktigt. En riktigt bra jag-är-nöjd-med-mig-själv-som-mamma-lösning. En känsla man inte har varje dag precis, men som de säger om lotterna: Plötsligt händer det. Det är inte ens min egen idé – Det är ju J K Rowling som har lösningen när hon kommer på Riddikulus-besvärjelsen. Man måste ta det läskiga och göra det roligt. Jag förklarar för henne att man kan göra en berättelse i olika genrer. Samma berättelse kan berättas på olika sätt. Vi tar Bellmanhistorien som exempel och gör en liten fånig dikt av den. Sedan tar vi mardrömmen och gör om. Ett monster får en tokig tandborstperuk (för att monstret är trött på att vara ett gammalt äckligt monster vill se cool ut som Jedward) och en annan kan bara prata med en superfånig pipröst som gör att allt låter tokigt istället för hemskt. Vi fnittrar så att vi håller på att gå åt. Sedan gör vi mardrömmen ännu löjligare genom att flytta in en tysk och en rysk och Bellman i den.

Vi är rätt belåtna. Hon gäspar, säger att hon skall sova nu. Jag går till min laptop igen, att blogga med en ovan mammastolthet över ett löst problem.

Anais Nin säger”Jag tror att man skriver för att skapa en värld som man vill leva i” – ja, eller kanske en som man absolut inte vill leva i? Om man inte får skriva om den förstås. Måste fundera lite bara på varför jag kunde hitta på en riddikuluslösning åt min dotter men aldrig kan göra det åt mina egna orostankar. Fast det känns lite viktigare att göra det åt henne förstås.

O, du trebarnsmor som vet hur man fördriver barnens mardrömmar, tack för hjälpen ikväll.