dec 022011
 

Mina barn har en stark tendens att alltid se allting från den värsta sidan. När H och S var 2-3 år och vi var ute och åkte bil, exempelvis till dagis, så kunde de börja oroa sig ”Är du säker på att du hittar vägen mamma? Tänk om vi hamnar fel! Tänk om vi inte kommer dit vi skall!” Det var alltid skräckscenarion och det hjälpte inte att säga att vi åker till dagis varje dag, att jag hittar vägen, att bilen praktiskt taget skulle hitta vägen i sömnen, att om vi kör av på fel gata så kan vi alltid ändra tillbaka och köra rätt på andra försöket. Nej, sådant höll inte. Ren och skär skräck var det.

Likadant är det nu med tv. Program kan vara hur roliga eller skämtsamma eller trygga som helst, innehåller de någon som säger orden ”tjuv” eller ”rädd” så måste de tre stora barnen fundera ganska många varv över det här. Ni som har barn, eller bara känner till årets julkalender i skenet av er stora allmänbildning, vet ju att det är tjuvar där med. Till och med i titeln. Man måste oroa sig väldigt över tjuvarna men ändå titta på varje avsnitt. Fast med en kudde i knät. Förrförra året såg de Supersnälla SilverSara och StålHenrik på datorn, efteråt, så att man kunde stanna filmen när det blev för läskigt. Då gick det bra.

Vad hände? Hur blev det så här? Kommer de att bli thrillerförfattare när de blir stora i någon slags kompensationslusta, eller kommer de att vara den typen av människa för vilken gps:en är mycket viktigare än själva bilen?

H ligger inne i sin säng nu, i skrivande stund, och hittar på spökhistorier som hon blir rädd för.  Hon har gjort det förut. Och hon kommer förmodligen att göra det igen.

Jag har försökt att lära dem en teknik, inspirerad av JK Rowling (se länken här) att försöka bryta stämningen från läskig till rolig. Jag har gjort det med en serie ”roliga historier” (och om någonsin begreppet roliga historier har varit värt att sätta inom citationstecken så är det nu) som är fullständigt påhittade med mig som den skurkaktiga storasystern som som barn ville skrämma min oskyldiga yngre bror och hur denna yngre bror (hjälten i berättelsen) ständigt lyckas förstöra mina försök att skapa en läskig stämning genom att vara rolig istället.  De tenderar att gå så här:

”Och så sade jag till min bror ”En gång i vårt hus härskade ett fasansfullt spö- ” Då avbröt min bror mig med orden ”Ett fasansfullt spö? Det måste vara det där fiskespöet som vi hade förra året, det är verkligen fasansfullt. Det går ju bara sönder hela tiden!” varvid jag återtar försöket att berätta med orden ”Det var en riktigt otäck, mörk och hotfull stämning- ” ”En stämning? Pianostämmaren var här igår, är det därför som pianot låter så otäckt och mörkt?” ”Nej, nej, men det var alldeles mörkt och det var mitt i natten och då kom det ett tjut!” ”Ja, det var jag, jag var uppe och övade min nya indiantjutsdans som går så här ”tjuuuuuut tjuuuut” (han dansade runt tills jag skakade av skratt)..” Vid det här laget skrattar mina barn högljutt och försöker bräcka varandra i att komma på roliga upplösningar på typiska spökhistorie-meningar.

Ja, ni fattar. Poängen är att man alltid kan hitta en rolig upplösning till en läskig  berättelse och det ger en dels kontroll och dels lär det en att känna igen hur en spökhistoria är uppbyggd och vilka ingredienser den har, och jag tror att jag har lärt barnen det här väl för jag har hört det viskas på skolan att de förstör spökhistorierna. En passande retorisk utmaning, det, för de historieberättande treorna och fyrorna som gillar att skrämma små etta- och tvåagluttare.

Men trots detta är de rädda för saker. Deras fantasi är rik och detaljbroderad, men tyvärr alltid åt det läskiga hållet. Varför är det så? Ber jag dem tänka på en vacker blommande sommaräng så tänker de pliktskyldigast dit en sol och en blomma och en ko och sedan är det stopp. Det är bara i skymningens utposter som fantasin håller på att riva i snåren på jakt efter de otäckaste insekterna, de allra mest välgömda farhågorna, de intuitivaste skräckkopplingarna. Jag fattar inte varför det är så men det verkar inte vara bara mina barn, den där dragningen till svärtan verkar ligga hos hela mänskligheten.

Nåja. De är som de är och jag älskar dem. Jag älskar dem som de är och varje kväll älskar jag att stoppa om dem och försäkra dem att fantasier är just bara fantasier och att de gör klokt i att inte ligga och oroa sig för sånt som inte finns i verkligheten.

Apropå läggdags skall vi också gå och lägga oss nu.

M skall ligga och fundera lite över våra lån och hur de kommer att gestalta sig i framtidens ekonomi och jag skall grubbla över vad som skall hända med våra barn den dag de inser att internet har fler sajter än bolibompawebben. Hugaligen vad mycket hemskt det finns nuförtiden. När jag grubblat över det ett tag kommer jag att tänka lite grann på det här med knark och trafik och alla läskiga saker man läser i tidningen.

Nåja, godnatt kära bloggläsare. Jag FATTAR verkligen inte var barnen får det där ifrån.

Här har vi iallafall en som inte brukar vara så rädd.
Jo, det är klart, om M eller jag lämnar rummet.
Eller hunden kommer för nära.
Eller de stora barnen verkar vara på väg att ta hennes docka/bok/gosedjur/mat.
Eller om det kommer folk som hon inte känner.
Men annars. Kolugn. 

Random Posts

Loading…

Sorry, the comment form is closed at this time.