Vissa dagar


Vissa dagar är det väldigt lätt att förstå att de kommer att bli tunga Ansgar-saknar-dagar. Födelsedagen varje år, dödsdagen, andra viktiga datum och årsdagar och sånt.

Vissa andra dagar smyger sig bara på en och attackerar en bakifrån med en sorg som kommer från någonstans som man inte riktigt ser. En sorg som man inte är beredd på, och står värnlös inför.

De dagarna är lite som att en smörklick som ligger och fräser i stekpannan plötsligt av värmen hoppar ur stekpannan, flänger sig över hela köket och halva hallen och kastar sig ner på din nakna fot där den bränner ett hål. Så är de dagarna. Något som känns väldigt invant och vardagligt river upp djupa sår.

Idag är en sådan dag. Idag trampar sorgen över mig med vässade spikskor.

Ibland tror jag att det beror på att det finns små hål för sorgen, den vanliga sorgen, den som ligger där och bor inom mig, som är invand som en reumatikers gamla värk och som jag vet, känner, är van vid. Den sorgen. Den som bor där, någonstans, i maggropen kanske, eller i själen (var den nu sitter). Den sorgen som är avskild från vardagen med en vägg, den sorgen tar sig ibland ut genom de små hålen – mikroskopiskt små – som finns i den där väggen. Då översvämmar den hela min kropp och blir rå och ny igen.

Vissa dagar är sådana dagar.

Hatar jag de dagarna? Jag vet inte. Jag gillar att tänka på Ansgar, gillar att veta att jag saknar honom, att jag känner för honom. Men det är klart, ingen vettig människa gillar när det gör ont.

Det spelar ingen roll om jag gillar när det blir så, sorgen kan svämma över ändå. Vissa dagar.


3 svar till “Vissa dagar”