S är rädd för att få mardrömmar. Han får mardrömmar väldigt mycket mer sällan än vad han är rädd för att få dem, men rädslan är förlamande och otäck och drabbar vid insomningsdags varje dag. Så kom M på det – drömfångare. Vi har haft drömfångare förut, fina, inköpta på Globalen med vackra fjädrar och handgjorda av människor i Sydamerika – men de har varit löjligt ineffektiva, det har kommit mardrömmar ändå.

Så då tänkte vi att man får göra dem själv. Det var otroligt spännande redan på planeringsstadiet. De hade alla olika idéer på hur det skulle kunna gå till att göra drömfångare.

A såg för sin inre syn en stor maskin som man satte upp utanför fönstret. Maskinen noterade när en mardröm var på ingång, fångade iväg den, skickade iväg den till Danmark (där de ju har sådan brist på mardrömmar). Maskinen skulle ha många sladdar och knappar, eftersom – ja, eftersom alla de bästa maskinerna har många knappar och sladdar. Den skulle också ha lampor som kunde blinka.

H tänker ju på andra sätt. Hon hade en vision av en drömfångare som hade bilder på alla ens kompisar. På det sättet kan inga drömmar bli riktigt läskiga och inga monster komma riktigt nära. Har man sina vänner har man det viktigaste.

S däremot hade den kanske vackraste visionen. ”Det skall vara som blommor, som man har vävt ihop. Det skall vara dagg på rosorna och månstrålar som lyser på dem. Och så skall det vara små feer som gungar i blåklockorna så att de gör ett fint ljud. Och så skall man höra ett avlägset ljud av en älva som berättar sagor.”

I själva verket grep pragmatiska mamman in med sådana ovälkomna fakta som att det måste vara råvaror som faktiskt finns i sinnesvärlden. Så då fick vi göra det som var praktiskt. Det fick bli två handplockade pinnar som man band garn runt. Så här alltså:

Tanken var att det skulle fastna mardrömmar mellan trådarna medan de goda drömmarna, som är mer flytande till sin konsistens (vi hade bestämt att mardrömmar såg ut som små arga stenar) bara flyter igenom.

Vi hade väldigt roligt när vi gjorde dem. Inga stora ämnen avhandlades men vi pratade om saker som var trevliga och roliga. Som ni kan se på bilden gjorde vi ganska många men när vi hade gjort en var till alla i familjen (S är ju så hjärtegod att han inte gjorde till sig själv förrän han hade gjort till alla andra) så kom S på att det var bättre med en något större. Så istället för lillfingertjocka pinnar gick han ut och hämtade två handledstjocka (om man räknar hans handleder och lillfingrar alltså). Och gjorde den här maffiga mardrömsfördrivaren:

Den funkade utmärkt igår natt. Inte en enda mardröm. Nu är det bara frågan om ifall den kan hålla nollan. Vi hoppas på det bästa.

Och funkar det inte får vi se vad vi kan göra med daggbestänkta blommor och sagoläsande älvor.