Imorgon är det Ansgars födelsedag. Idag, däremot, är det fortfarande idag.

Jag känner tyngden komma in, sorgen rulla fram. Den är på väg.

Jag vill inte.

Jag vill inte in i sorgen igen. Jag vill vara glad och låtsas att livet är toppen. Jag vill skratta och känna mig rolig, säga roliga, cyniska, intelligenta saker och leva nu nu nu.

Men jag kommer inte att göra det, inte den här veckan. Visst verkar det knäppt? Att inte vara glad när man vill vara glad? Att inte välja glädjen?

Blir man knäpp? Blir man det av sorgen? Man blir så knäpp som man behöver bli för att överleva tror jag. Det här är min knäpphet: Sorgens årsdagar.

Jag tror nämligen att det är bra med sorgens årsdagar. Jag tror att det är bra att högtidlighålla dem, att det är bra för mig att medvetet plocka upp sorgen en gång om året, damma av den, skaka den lite i ena hörnet och se vad som faller ur. Vad som har ändrats till det här året.

Sorgen finns närvarande på två sätt i mitt liv. Dels den medvetna sorgen, den som bland annat kommer på årsdagar. Den som hör ihop med graven, med att träffa andra föräldrar som förlorat barn, med att träffa andra som förlorat någon. Den som har med identiteten att göra, med att livet har förändrats, med att sitationen är som den är. Den här sorgen har ACCEPTANS som mellannamn. Att lära sig att leva med. Det har med formuleringar att göra, med att sätta ord på, med att försöka ha kontroll. Den sorgen som får mig att gå framåt.

Sedan finns sorgen som man inte vet var man har. Rätt som det är, utan varning, utan synliga skäl, kommer den. Den lägger sig som ett täcke över allt man har, både formuleringar och ord, känslor och tankar, ett blött täcke som luktar fuktig ull och känns ungefär lika behagligt. Den här sorgen gör inget för acceptansen eller livet eller något. Den drar bara ner, kränker, plågar, skriar i natten. Den här sorgen har KÄNSLAN som mellannamn. Att drabbas, nästan lika hårt som när det hände. Att övermannas. Att svepas med. Den sorgen som får mig att gå neråt.

I år känner jag att jag har fått med mig en sköld in i årsdagarna. En sak jag kom på, en tanke som drabbade. En slags gåva från Ansgar, om man vill se det så. Den gåvan är texten i en av sångerna som vi fick spelade instrumentalt på hans begravning, Summertime. Det var mitt i vintern när han begravdes (Lucia faktiskt) men vi ville ha Summertime. Dels för att vi kände att han hamnade i Summertime medan vi blev kvar i vintern och dels för att den har en melodi som man andas både sorgen och glädjen i att ta hand om barn. Texten var inte så viktig för mig då men i år har den följt med mig under de här dagarna innan hans årsdagar.

          Summertime and the living is easy
          Fish are jumping and the cotton is high
          Your daddy’s rich and your mama’s good-looking
          Hush, little baby don’t you cry

          One of these mornings you’re gonna rise up singing
          You will spread your wings and take  the sky
          But ’til that morning there is nothing can harm you
          With your daddy and mammy standing by

Just idag håller jag lite extra hårt i raden: ”But til that morning, there is nothing can harm you.” För imorgon är det Ansgars födelsedag. Men idag är det fortfarande idag.