Kära Ansgar –

Jo, det går rätt bra här. Alla dagar är inte lika rått smärtsamma som de var för några år sedan. Det blir lättare att leva med saknaden, kanske framför allt på grund av H, S, A och E. Dina syskon är helt fantastiska. De gör livet värt att leva för oss. Du anar inte hur underbara de är, eller ja, det gör du väl, för jag gissar att du tittar ner på oss en del? A säger iallafall att du kommer till honom om natten och lär honom saker. Det är du som ligger bakom att han kan rita finare och hålla sig innanför linjerna när han färglägger, säger han. Och att du tömmer mardrömmarna ur hans drömfångare och gör så att han kan somna om efter mardrömmarna.

H, hon är så stor, hon kom själv på det i år, att ni är båda åtta år i tre dagar, efter att hon har fyllt och innan du har fyllt. ”Då är vi tvillingar!” sade hon lyckligt. Hon är ju noga med att säga att hon inte är störst av våra barn och att hon har en storebror, men hon är samtidigt den ultimata storasystern. Du skulle se så hon tar hand om E.

E ja, hon pratar ju ett språk som vi tror att du förstår bättre än vad vi gör. Fast vi börjar lära oss några av hennes ord. ”Na” betyder ”napp” och ”Hoppihopp” betyder ”vi skall leka hoppihopp-leken annars blir jag arg”. Ibland när hon har gått och lagt sig så säger hon plötsligt ”Hej! Hej!” rakt ut i rummet. Lycklig och glad låter hon, är det du som hälsar på då? Jag HOPPAS att det är det, jag vill att det skall vara så.

S skrev ett brev till dig igår. Han vek det sedan till ett pappersflygplan och kastade det rakt upp i luften. Han fick kasta många gånger innan det försvann men det gjorde det till sist. Hoppas att du har fått det, du får väl hålla utkik efter pappersplan som kommer susande. Det står ASKAR på det, på sidan, så tycker han att man stavar ditt namn. Jag har inte läst brevet, men jag hoppas att du får det, som sagt, jag tror att det är fullt av snällheter, för sådan är ju din äldste lillebror.

Vi vuxna, ja, vi klarar oss. ”Your dad is rich, and your ma is goodlooking,” vet du. Nej, då. Men vi mår bra ganska ofta, mår sämre ibland. Saknar dig, SAKNAR DIG, saknar dig, men gläds så ofantligt, så storslaget, så helt och hållet över dina småsyskon. Utan dem…ja, tack och lov att vi har dem, säger jag bara.

Jag kan inte säga ”vi saknar dig” på ett tillräckligt starkt sätt för att det skall innehålla allt som vi känner. Orden är så små jämfört med saknaden. Men jag tror att du vet vad vi bär i hjärtat, att vi bär dig med oss överallt?

Du då, Ansgar? Vad gör du därborta, var du nu är? Har du en viktig uppgift som bara just du kunde sköta och det var därför du fick lov att lämna oss? Kämpar du, som H säger, mot ondskan i universum? Eller sitter du mer fridfullt på ett moln och klappar en katt och får sagor från din farmor? Det är väl inte så där som en del säger att du måste spela harpa hela dagarna och så? I så fall får du nog lära dem lite hårdrock där uppe. Eller harp-hiphop. Det kan nog bli bra.

Och om du nu kämpar mot ondskan i universum, så är du väl försiktig?

Din mamma