Idag när vi var på väg till skolan bestämde sig plötsligt en älg för att det bästa stället att befinna sig var precis på samma fläck dit vår bil skulle vara om fem sekunder. Det var mitträckesväg och fanns ingenstans att väja. Allt gick så fort.

Och gissa vad som hände?

Två sekunder innan krocken vände sig älgen plötsligt om och gick ut på åkern igen. Lomade oberörd iväg, som om han kom på att han hade glömt matteläxan hemma. Som att han inte insåg att han räddade sitt och möjligen våra liv.

Så färden till skola och dagis fortsatte ostört.

Det enda som kraschade var mitt hjärta, som fortfarande rusar.

Änglavakt? En liten nioårig blond Ansgar-ängel som tyckte att det inte var dags för en stor katastrof? Jag vet inte. Men lättnaden och tacksamheten är oändliga just nu.