Dagen till ära delar jag här med mig av alla våra bästa jag-skall-bara-meningar. Det var Alfons Åbergs skaparinna som myntade uttrycket – nej, det var det förstås inte. Det har myntats av en mängd barn och föräldrar och andra människor i livets alla skiftningar och tider. Men det var Gunilla Bergström som lyfte fram det i ljuset och fick oss att se det som ett uttryck.

Vi i vår familj, vi skall bara. Och vi skall-barar med besked, med vana, med grace, skulle man nästan kunna säga. Mer som en livsstil än bad habit, liksom.

Det beror väl på många saker, barns förmåga att vara närvarande här och nu och deras brist på intresse för tider och praktisk planering.  Det beror säkert på föräldrars behov av att micropausa i vardagen (ni vet, till exempel ta tre minuter extra egentid på toaletten och kasta ett öga i en gammal Mama från 2007 som man alltid tänkt att man borde läsa igenom någon gång). Så det blir så.

Vi skall, men vi skall bara först. Väldigt ofta. Här kommer våra bästa.

S:

S lever på något sätt i en helt egen tidsdimension. Därför är hans jag-skall-bara också ofta outtalade,för att han vet att man kommer fram när man kommer fram. Det som han måste göra innan, det gör han och det är ingen idé att stressa med det. Men just den här jag-skall-baran är faktiskt äkta och uttalad och en av mina personliga favoriter, sagd inifrån datorrummet:

Jag skall bara få ett nytt liv först. Och – och rädda världen. Sen kommer jag.

 

C:

Jag frågade barnen för att få reda på den här eftersom själviaktaggelser sällan är så bra som utifrån kommande iakttagelser. De var eniga. Det var så pinsamt så jag frågade M också. Han hade inte hört vad barnen sade men han sade ändå samma sak. Så här kommer den, säkert inte så ovanlig men suck så talande:

Jag skall bara kolla klart på facebook först.

H:

H är ju den av barnen som allra allra oftast vet vad klockan är och hur dags vi förväntas vara någonstans eller göra någonting. Så hon är mer oalfonsk än – ja, än resten av oss, möjligen med undantag av sin far. Det vanligaste jag-skall-bara-tillfället är när hon sitter i pysselrummet på fritis och vill pyssla klart när jag kommer för att hämta. Detta brukar lösa sig i all vänskaplighet genom att jag går och hämtar småbarnen från dagis medan hon fäster trådar eller limmar på ögon eller vad det nu är som är dagens sista pysseldel.

Men här är en äkta jag-skall-bara, hämtad från vårt hem, faktiskt när det är dags att köra iväg just henne till ett barnkalas som hon och bara hon är bjuden till och som jag påmint henne om sisådär tre gånger på en halvtimma. Den är med, inte för att den är så typisk henne utan för att det är ett så klockrent exempel av jag-skall-barande.

Jag skall bara byta kläder. Och kamma håret och borsta tänderna. Och slå in paketet förstås. Och just ja, göra klart mitt födelsedagskort som jag började rita imorse.

E:

För E är ju det här med jag-skall-bara inte så explicit ännu. Men läggningen finns där, hon saknar bara verbaliseringsförmågan. Som tur är är vi vana tolkare i vår familj och kan därför med fog för vårt påstående säga att det här är hennes bästa, men långt ifrån enda, jag-skall-bara.

Jag skall bara köra en liten extrasväng med min vagn och hämta den där boken med vov-vovvar i och sedan sitta i ditt knä och peka ut alla vov-vovvar. Sedan kan vi åka till dagis.

 

M:

M är ju den lugna stillsamma typen av människa som förbereder sig, håller tider och ser till att resten av oss gör detsamma, mer eller mindre. Därför är hans få utflykter in i jag-skall-barandets land ofta inspirerade av någon av oss andra och jag måste säga att det här är en av mina favoriter, för den säger så mycket om M:s personlighet och A:s personlighet också för den delen.

Det var när vi skulle åka och hälsa på vänner senast och A var så ivrig och stod och hoppade upp och ner och försökte, med blotta kraften i sin entusiasm, förflytta oss alla ut i bilen så fort det bara gick. Till sist hade vi alla gått ut och bara M och han stod kvar i hallen, M som hade fått plocka upp nedslängda kläder från barnhyllan, byta vatten åt hunden och komma ihåg bilnycklarna och husnycklarna och min mobil och nu höll på att snöra på sig skorna. A: Men pappa, kom då! KOM DÅ! K O M    D Å!!! varvid M kolugnt svarar:

Jag skall bara gå ut genom dörren först.

 

A:

A är lite av jag-skall-bara-experten i vår familj. Han skall ofta bara. Och det är förvånansvärt ofta relevant, åtminstone i hans värld.

Jag skall bara förklara hur universum fungerar först och varför jag med mina superkrafter är bäst på att förstå sådana saker.

PS: Vadå, inte i bokstavsordning? Nej, inte idag, idag är det ännu bättre. Idag är det så att våra initialer bildar ett ord, och inte vilket ord som helst utan ett ord som är väldigt relevant i jag-skall-bara-sammanhang. Och överhuvudtaget i flerbarnsfamiljer.