Varje kväll när jag går och lägger mig så tittar jag på mitt fina välordnade madrasshav. Det är än så länge helt fritt från fartyg, inte en krusning syns på ytan. Det ligger ett hav av madrasser på golvet neranför våra sängar och de är tomma när jag går och lägger mig. Det ligger utplacerade kuddar och filtar. Men det är helt stilla.
På natten händer något med havet, en vågrörelse. Vågkammar börjar brytas, som det heter. Det kommer barn. Man vet aldrig hur många det kommer att bli men man vet att madrasshavet ytterst sällan är tomt och spegelblankt när det är dags att gå upp.
Varje kväll när jag går och lägger mig tänker jag på de små sovande huvuden som jag just har pussat och längtar efter att barnen skall komma till oss. Det är en sådan där mammagrej. Normala människor längtar väl efter att sova hela natten, istället. SÄRSKILT om de är mammor som så sällan får sova hela natten. Men jag ser fram emot att de kommer.
Och någon gång efter midnatt kommer det att komma steg i trappan. Och då kommer den första. ”Jag vill sova hos er.” Jajamen, det går bra, madrasserna är bäddade och klara. Sedan kan det komma fler. Ibland är det en mardröm som för dem ut på havet mitt i natten, men oftast är det bara att det är mysigare hos oss. En trygg hamn. Ibland när de har kommit och hittat sin plats på madrasshavet och är omstoppade och klara ligger jag bara där, vaken av lycka. Tänk att ha dem hos mig. Att ha dem.
Det här är en så bra lösning på det urgamla nattvandringsproblemet i småbarnsfamiljer. E sover företrädesvis vid mig i min säng, när hon kommer (oftast på mitt huvud). Men resten tycker om sitt lugna hav. Och ingen vuxen blir sparkad ur sin säng och får gå jakt efter en annan icke upptagen säng att sova i under natten. Alla kan bara somna om när barnen väl är omstoppade och på plats. Och det är så mysigt att vakna tillsammans.
Mitt älskade madrasshav. Det är som det riktiga havet på det sättet att det aldrig är sig likt från ena morgonen till den andra. Man vet aldrig riktigt vilket barn som hamnar var, vilken bryggplats som blir deras skydd för natten, eller hur havet kommer att se upp när det är dags att påbörja dagens nya etapp. Men man vet att det är ett härligt sätt att vakna, på havet.
Mitt älskade madrasshav. 
6 svar till “M som i madrasshavet”
Här har vi en nattgäst mellan oss var och varannan natt och ibland är det jätte mysigt och ibland blir jag tokig!:) Vår nattgäst är nämligen av den sorten som gärna roar sig med att prata högt i sömn och inte ligger still. Fast jag kommer antagligen sakna den här tiden när hon inte kommer längre!:)
Kram
Anna, ja, säkert saknar man dem sedan. Men det ÄR jobbigt när de pratar på nätterna. Vi har ibland timslånga diskussioner (ofta mellan tre och fyra på natten) om hur dags Bolibompa börjar på morgonen. Det är inte superkul.
Vad härligt och mysigt det låter! ♥ vi har bara minstingen hos oss numera, de äldre samsov med oss så länge att de till slut krävde eget rum och egna sängar och sen dess har vi tyvärr inte sett röken av dem nattetid…
Vackert!!
Har inget madrasshav, brukar på kvällen önska att jag får sova ostörd hela natten och vakna utvilad. När den önskan har slagit in två kvällar på raken brukar jag ta ett uppehåll i önskandet…
Din blogg väcker minnen av ulliga små huvuden bredvid mitt eget, sparkande ben som gjorde att jag sov på den yttersta sängkanten, varma kroppar som trycktes mot min mammakropp och det är härligt att tänka på hur nära vi var och är fast numera på ett annat plan.