Trygghet är en viktig ingrediens i julkänslan, tror jag. Det lyser ljus och stjärnor och adventsstakar och i julgranen och vi samlas med familjen. Barnen är tomtar – de stora – och delar ut klappar till (ibland) oss, (då och då) varandra och (oftast) sig själva.

E – docka, bok, korg med plastdjur. Så glad över de först öppnade paketen att inga andra göre sig besvär. Det räcker. Övriga öppnas, men lämnas på bordet.

A vanvettigt blixtförälskad, lysande lycklig över ett polisset  i plast. Han sätter med en gång på sig själv handklovarna.

H, lycklig över sina presenter och över att hon köpt egna gåvor (förutom de många fina pysselgåvorna) till både M och mig. ”Jag blir nästan lite rörd,” säger hon när vi tackar henne. Jag blir rörd över att hon blir rörd men säger inte det, eftersom hon då kanske blir rörd över att jag blir rörd över att hon blev rörd för att jag blev rörd och då blir det alldeles för komplicerat för en helgdag. Rörda är vi iallafall – en annan viktig ingrediens i julkänslan.

Och så S: min fina S som mitt i öppnandet av klappar hejdar sig och säger ”Vet ni? Det finns de som inte GILLAR julen. Som blir ledsna på julen, som är ensamma eller oglada. Vet ni det, ni som är vuxna? Att för vissa så är julen inte alls MYSIG. Tänk på det.”

Vi stannar upp mitt i den tindrande barnajulslyckan, mitt bland klapphögarna, julgodiset, barnteckningarna, juleljusen. Jag tänker på det. Vår första jul utan Ansgar var förfärlig. Stora öppna sår rakt in i själen. Det finns många som har det så på julen. Ensamhet. Sorg. Ovisshet. Jag blir så berörd av vad han säger. För hans skull vill jag ta hand om alla, alla på hela jorden. De ensamma, sorgsna, ledsna, flyende, övergivna, utarmade. Jag vill göra så att allt ont försvinner. Så att de aldrig skall behöva möta det svåra i livet. Det går inte. Jag tittar på M. Han vet också att det inte går.

Jag försöker hitta ett svar åt S. Det går inte det heller. Jag kramar honom och önskar att kramen kunde sträcka sig utom, bortom, vidare, ut till alla dem som S bekymrar sig för. Jag önskar att den ömhet som jag känner för S när han ser och berörs av det svåra, den ömhet som jag känner för alla mina barn, skall ha sin motsvarighet hos alla. Att alla fick ge och ta emot kärlek som en självklarhet, som en vardagssak.

Ömheten. Ingår i julkänslan, men också, viktigare, som en ingrediens i själva julen. Att lyfta blicken utanför oss själva och se behoven hos andra. Ömheten, grunden till medmänsklighet. Den finns i julen, den finns i ljusen. Den fanns i det där stallet den där gången när stjärnan lyste och änglarna sjöng. Och där ömheten är, där är jul, där är jul.

Jag önskar er ännu en gång god jul. Må ömheten bli styrkan och ljuset och vägen.