Jag trodde att sexårstrotsen gick över den dagen man fyllde sju! Men si där hade jag fel. Tolv kanske?

Idag var det en ganska bra dag ändå, hämtningen efter fritis, som är dagens mest jobbiga stund för S, gick så problemfritt att jag spontant kände på hans panna för att kolla om han hade feber. Men det hade han inte. Han hade, skulle det visa sig, en plan.

När jag stoppade om ikväll frågade han om jag hade tyckt att det var bra att han inte blev så arg när jag hämtade honom. Jag sade att jag tyckte att det var väldigt väldigt trevligt, för då kunde vi prata med varandra och ha trevligt ihop istället för att han bara skrek. Han var väldigt belåten.

-Det var ett hemligt nyårslöfte, anförtrodde han mig. Jag lovade i hemlighet att inte vara sådär arg när du hämtade mig på fritis.

-Nämen, vad snällt, S, sade jag, rörd. Tack för att du tänkte på mig och tänkte på att vi skulle ha det trevligare ihop på vägen hem.

Vi log mot varandra och kramades och jag tänkte på hur underbar han är, min son. Så inkännande, så vänlig, så god. Jag kände att situationen krävde något av mig.

-Imorgon skall jag också bjuda till lite extra när jag hämtar dig, sade jag. Vi kan spela din musik i bilen och så kan du och jag ha en mattetävling (ja, han tycker det är roligt. Ja, han är genetiskt besläktad med mig. Ja, livet är mystiskt).

-Imorgon? sade han förvånat.

-Ja, du vet väl att du har fritis imorgon också?

-Ja, men imorgon tänker jag inte vara snäll när du hämtar. Jag lovade bara att idag. Imorgon skall jag vara arg så jag skriker, arg som bara FAAAAA- (den begåvade bloggläsaren får själv tänka sig hur det ordet slutade). Jepp, sade han, lika belåten som tidigare. Fakjo, tillade han nöjt. Godnatt, mamma, sade han och gav mig en stor puss på kinden. Sov gott.

Yeah, right.