En sann superhjälte


A säger när jag nattar honom:

-Jag skall berätta om vem som är en sann superhjälte.

Så här långt i historien så erkänner jag att jag inte lyssnar så noga. Det är så många superhjältar och så många berättelser om exakt hur många tjuvar de tagit fast och hur långt de kan hoppa och hur snabbt de kan förflytta sig genom världsrymderna. A känner förmodligen av detta, så han säger:

-Vill du veta vem det är?

-Javisst, säger jag.

-Ansgar, säger han.

Nu blir jag ju mer intresserad. Hmm. Ansgar som superhjälte. A som funderar över Ansgar. Det låter spännande.

-Ansgar är snabbast i hela rymden, säger han hänfört. Han kan färdas från himlamolnen och hit på en miljondels sekund. Nej, en miljonmiljardersdels sekund.

-Himlamolnen? frågar jag.

-Där han bor, förstås. Med farmor och Ville. Men när han är superhjälte, då åker han hemifrån. Då far han runt i rymden och gör snälla saker.

Nu har A fått min fulla uppmärksamhet. Sådana här historier älskar jag:
-Snälla saker, minsann.

-Japp, om två bråkar och ingen av dem är en tjuv, då ser han till att de blir sams och vänner igen. Och så kan han ta fast tjuvar också, bara tjoff tjoff så hamnar de på planeten och så får de inte komma ut förrän de har blivit snälla, som i Lotta på Bråkmakargatan du vet.

-Tjuvarna?

-Japp! För Ansgar, han är starkast. Och du vet hur det är mamma, om man är väldigt stark måste man vara väldigt snäll. Så det är han också. Jättesnäll, han är ju en storebror också. Som jag. Så då blir man snäll. Och han är så snäll så han håller på att lära mig alla bokstäverna, precs som jag vill. Så om du har några problem är det bara att ställa klockan på SuperAnsgar, så kommer han och fixar allt.

-Ställa klockan?

-Ja, man måste ju ställa in klockan på SuperAnsgar, så kommer han bara. Han kan ordna allt, bara tjoff-tjoff-kataschmatt.

Jag stoppar om och pussar och kramar och så går jag ut och tittar på vår köksklocka. Alla de vanliga siffrorna. Men ingenstans står det Super-Ansgar. Jag som så väldigt väldigt gärna skulle vilja ställa in klockan på Super-Ansgar och få hit honom.

Och så går det inte. Förstås.

Dumma klocka.

 

 

 

 


2 svar till “En sann superhjälte”

  1. En så fin historia, den fick mig att le! Klart att Ansgar är en superhjälte – det är så självklart för hans syskon och då måste det ju vara sant. Igår hörde jag ett barn (i en TV-serie, men ändå) som sa att det man tror på, det är sant. Jag hoppas att det stämmer!

    Det var så bra uttryckt det du skrev hos mig om att ni BEHÖVDE fler barn att lägga all er kärlek på. Precis så känner jag, hade bara inte hittat rätt ord för det.

    Kram