jan 302012
 

Jag har sett de goda tankarna och de fina orden välla fram på facebook idag – många som vill trösta, hjälpa, stödja, stötta vår lokala familj med sjuk son. Blir stolt över oss människor. Vi kan bry oss, engagera oss, hjälpa till.

Jag tänker tillbaka och minns.

Våra vänner var vårt stora stöd när Ansgar dog. Jag skriver orden och läser dem och ser att de ser så små och futtiga ut jämfört med hur viktig den meningen är. Våra vänner var vårt stora stöd när Ansgar dog. Jag upprepar meningen men det säger inte heller hur stor den är. Hur viktig.

Våra vänner byggde upp vår värld igen. Eller nej, de gav oss möjligheten att bygga upp världen igen.

Vänner är livlinor, andningsutrustning, syre. De är näring som man kan ta upp, som man orkar ta till sig.

Jag vet att jag slogs av det när Ansgar dog, att just våra vänner var så fantastiska. Vi hade varnats på sjukhuset att många upplever att vännerna drar sig undan, inte hör av sig. Våra vänner hörde av sig – de räddade oss. Så jag vet att skillnaden mellan att inte ha en vän och att ha en vän kan vara skillnaden mellan mörkret och framtiden.

Av mina vänner när Ansgar dog fick jag lära mig hur man skall vara när folk får sorg eller chock i sitt liv. Jag har försökt att göra det till mitt beteende men det är faktiskt inte lätt, människor som drabbas av något får så lätt en gräns runtomkring sig, en kant som folk inte vågar korsa.

Därför  är mina vänners insats extra stor, extra viktig. De vågade, de tog stegen. De ringde någon som sörjde. De bjöd på middag, såsmåningom på fest igen. De hjälpte oss med saker. De pratade och lyssnade, men framför allt – de gav oss vardagen tillbaka. De hjälpte oss att bryta sönder den där gränsen.

Det kanske är det man inte vågar tro när man inte vågar ta steget att höra av sig – man är rädd att man skall förväntas vara en som lyssnar och sedan säger djupa viktiga saker, saker som man inte kan säga för att det inte finns något som är bra att säga i det läget. Man känner sig kanske otillräcklig, opåläst, oskicklig i att hantera sorg?

Men det som vi ville – behövde – var inte att ha hjälp med sorgehanteringen. Den får man så mycket hjälp med. Det som vi behövde hjälp med var att få vardagen att fortgå, de här småsakerna som tröstar – en vän som ringer, någon som hör en låt och kommer att tänka på en, någon som tittar förbi, någon som tar med en på en film – som låter en tänka på något annat en stund. Vardagens mjuka matta. Det är den vi behövde.

Vänskapens mjuka matta.

Tack, vänner.

Random Posts

Loading…

  4 Responses to “Vänskap”

  1. Det är nog först när man drabbas som man inser hur viktig omvärlden är. Jag är glad att ni har dessa positiva erfarenheter av era vänner. I vårt fall har det ofta varit nästan tvärtom, men det har jag också lärt mig något av: jag ska INTE bete mig så om någon av dem drabbas. Det är som du säger, det lilla man kan göra och säga kan kännas så futtigt och meningslöst. Men det kan ändå göra all skillnad i världen för den som sörjer, bara att veta att man fortfarande är där.

  2. Jag blev djupt rörd av ditt blogginlägg idag. Tänker att jag hoppas att jag är en sådan vän åt någon. Jag vet jag vill vara det. Tänker vidare på hur jag kan bli och vara en bättre vän. Det vill jag. Tack för dina ord som gav mig mina tankar. Kram du vackra, vackra människa!

  3. Man blir helt tagen och lättad av att man har så många som sluter upp bakom en och håller en på fötter. Det känns helt fantastiskt.

  4. Du berör med dina inlägg. Tack för att du finns och påminner oss om vad som är viktigt. Kram!

Sorry, the comment form is closed at this time.