Min pappa berättade ofta och målande om sin barndoms långfredagar. När jag växte upp fick jag höra om hur han inte fick leka med kompisar, inte gå i affärer (som förstås inte var öppna för den delen), inte lyssna på rolig musik, inte spela spel eller leka lekar, man skulle då få uppleva l ä n g d e n och tristessen med långfredagen i sin egen miljö.
Jag säger inte att vi har anammat det rakt av här hemma hos oss.
Inte direkt alltså.
Men A har sjungit den lilla påskkycklingsången från dagis 247 gånger nu.
Så vi närmar oss.
Ett svar till “Den långa dagen”
[…] Så har han sett dem: far och son […]