Hon tittar på mig med den där blicken. Blicken antyder att det är hon som är den stora och kloka, som vet, och jag som är den besvärliga tvååringen som häller mjölk över folk.

Blicken är så stadig, så stark. Det måste den vara, för hon har inget att komma med på det verbala planet. Jo, hon kan säga ”Nej!” och gör det också, med all den emfas och irritation som en tvååring kan härbärgera i sin kropp. Men hon kan inte argumentera verbalt. Vad hon har är sin Blick.

Blicken säger att jag skall stoppa tillbaka mjölken i hennes glas – omedelbart – och dessutom åtgärda anledningen till att hon hällde mjölken över mig.

Anledningen är att jag sade ”oj, snart är det dags att klä på sig”. Sådant kan man inte bara ta, om man är två år. ”Klä på sig! Snart! Off with her head,” säger E:s blick, koncis och stållik som om hon gått i träning hos Margaret Thatcher.

Men det är inte Blicken som är själva GREJEN.

För nu prövar hon sin vilja mot vår, står det i trotsböckerna och föräldraböckerna som vi köpte drivvis av när H var i den här åldern.

Vi köpte dem, läste dem, och fick dem slängda på oss av H.

Sedan stoppade vi dem i bokhyllan och tog fram dem nästa gång, och nästa gång, med samma resultat.

Jag tror att det är därför man säger att man, när man har många barn, som vi, inte behöver de där föräldraböckerna längre – man har fått dem slängda på sig tillräckligt många gånger.

Men det är inte slängandet av föremål som är själva GREJEN.

E prövar sin vilja och någonstans i sin hjärna kalkylerar hon hela tiden hur vi reagerar, när hon kan få sin vilja igenom och när hon inte kan få det. Idag rör sig frågorna om mjölkkastande, eller kanske om påklädning. Det är så svårt att veta när hon inte kan säga. (I vilket fall som helst vill jag här i bloggen tydligt göra klart att i vår familj är vi FÖR påklädning och EMOT mjölkkastning.) Jag är inte säker på att E vet själv. Men arg blir hon.

Men det är inte den där ilskan som är själva GREJEN.

Vi kommer inte att få fler barn. Det här är vår sista tvåårstrots. Och du som läser det här kanske inte tycker att tvåårstrots är något att bli sentimental över, men det är det, när man står där med en arg fyraåring eller sexåring.

Då tänker man på att tvååringar går att distrahera. De går att lyfta upp och bära omkring på, även när de är så arga att allt i dem blir skrik och illrött hat. Och man får tänka på att tvåårstrots förmodligen är roligare för föräldrarna än för tvååringen själv (och också minnas att det verkligen inte alls är roligare för föräldrarna). Föräldrarna vet att det är en flyktig sak, tvåårstrots, och inte bara i den bemärkelsen att man själv vill fly från den ibland. Det vet inte E, hon har ingen överblick. Hon sitter fast i sin upprördhet.

Och HÄR är själva kärnan i det hela, själva grejen – det jag håller i handen, som en varm, slät sommarsten i fickan, när E stormar och skriker:

Hon gör så här mot oss. Mot OSS. Inte, som M föreslog henne lite försiktigt igår kväll, på dagis. Inte mot mor- och farföräldrar, inte mot syskon eller kompisar. Hela hennes trots, alla osakliga vredesutbrott och skrikorgier, riktar sig mot oss, hennes föräldrar. Du tycker kanske att det här inte är något att hålla i handen när åskan (bokstavligt talat) går fram hemma, men det är det, för att hon trotsar mot oss för att vi är dem hon litar helt och fullt på.

Hon litar på att vi alltid finns där, alltid kommer att torka upp den spillda mjölken, alltid kommer att trösta henne när ilskan är så full av tårar och upprördhet att det gör ont i henne, alltid kommer att reda ut och hjälpa henne vidare, alltid kommer att finnas där, redo att ta emot när hon orkar det, redo att torka tårarna när det upprörda lagt sig och att vi alltid, alltid kommer att stå där vid hennes sida och orka med henne.

Och vi får vara allt det där för henne. Vi är de hon litar på mest.

Det är DET som är själva grejen.