S och jag är ute i trädgården och gräver upp potatis. Vad man kan vara tacksam över med att bo på landet och ha saker som växer i trädgården är att man inte behöver förstå det, processen fungerar ändå. Potatisen växer, hallonen växer, äpplena växer. Och jag gör – inget.

-Det luktar gott, säger S. Jorden och luften och så. Jag håller med honom, det är en härlig kväll och något jordnära, uråldrigt över att stå med sin son och ta upp potatis.

-Vet du att jag fattar inte hur det kan komma en massa potatisar från bara en potatis, säger han. Man stoppar ner en potatis i jorden och så växer det ut en massa potatisar från den. Det är rätt komplicerat faktiskt, säger han och tänker ett tag. Antagligen är det komplicerat, jag skulle tro det, funderar han vidare. Eller så är det – jättelätt. Jag vet inte.

-Ja, säger jag, och tillfogar något förvirrat om fotosyntes, regnvatten, naturens mysterium och näring i jorden. Du, kära bloggläsare, särskilt du som är vetenskapligt intresserad, skall vara glad att du inte var där och hörde. S verkar inte heller helt belåten.

-En sak vet jag, säger han, som för att placera samtalet på säkrare mark, och det är varför inte A:s godis som han planterade förra året växte.

-Ja, det är självklart, säger jag, lättad över ämnen som jag behärskar igen.

-Det är för att han inte vattnade med läsk, säger S allvarligt. Alla vet att godis inte växer om man inte vattnar med läsk.

-Ehmm, säger jag. Ehmm. OK. Just det.

Äsch då. Ännu en sak som jag inte visste.