Vi tittar på parkour-klipp på youtube, eftersom S och hans kompis är väldigt intresserade av parkour.
Alla är fascinerade, särskilt av det där springa-upp-på-en-vägg-och-sedan-volta-knepet.
-Min tur nu, säger E, och lägger till: Jag kan. Hon talar med fullständig övertygelse, och lägger sig och rullar fram och tillbaka på golvet. Hon ler och tittar upp och inväntar applåderna.
Så klart hon kan också. Varför skulle hon inte vara parkourmästare? Ingen har någonsin bevisat på ett övertygande sätt att hon inte är parkourmästare! Alltså kan hon mycket väl vara parkourmästare. Hur lätt som helst.
Logiken och självförtroendet i det resonemanget önskar jag skall följa mina barn genom hela deras liv.
Just another parkour move, från tidigare i eftermiddags.
Random Posts
Loading…
