Som har nämnts  tidigare här på bloggen, älskar E plåster. Älskar. Så hon har ofta ett som prydnad, har haft ett på armen hela veckan nu. Hon gillar det, gillar att titta på det, känna på det, berätta om det. Det är inget sår under, det är bara ett smycke (ett väldigt billigt smycke). Det är inget konstigt. H gjorde likadant när hon var i samma ålder, fast hon skulle alltid ha plåster i pannan.

E gillar också att sätta på mig, och vem som helst egentligen, plåster. Finns det inga plåster (och vi har ställt dem rätt högt upp i badrummet nu) så går det lika bra med klistermärken eller tejp eller vad som helst. Det viktiga är att man har Höstens Viktigaste Modeaccessoir.

Ikväll när vi städade killarnas rum ville E mest sätta på mig tejpplåster. Så medan H, A och S städade, så stökade E till genom att strö misslyckade, knögliga tejpbitar omkring sig. H trampade plötsligt på något som stack upp i hennes fot (visade sig senare vara en liten skruv) så det blödde. Hon tjöt vilt och rusade ut i köket till sin far sjuksköterskan. Två bröder rusade lika vilt efter henne och E stod kvar hos mig.

Nu måste jag hejda mig ett tag här och förklara en sak. Kanske ni tycker att det här bara är en typisk gulligullberättelse från en stolt mor och i en bemärkelse är det väl det. Men det är också en hjältesång, ett epos om verkligt inre mod och personlig uppoffring. Det är därför jag berättar det här. För att även ur små hjärtan kan stora hjältar växa.

E stod kvar hos mig, alltså, men inte på ett passivt sätt. Hon stod kvar hos mig av ett enda skäl. Hon ville ha hjälp av mig. Hon hade fattat situationen.

-Ta bott plåtte, sade hon strängt.

-Skall du ta bort ditt plåster, nu? frågade jag.

-Ja, ta bott.

-Men…du gillar ju inte att ta bort plåster! Det gör ju ont.

-Gö ont. Ta bott plåtte.

Jag började förstå. Jag blev rörd.

-Vill du, tänker du, skall du…

-Ta BOTT plåtte! uppmanade hon. Jag ryckte loss det. Hon tog det och sprang. Hennes fötter nuddade knappt marken.

-Ge H, Ge H, sade hon till sig själv medan hon sprang. Och sedan var hon framme i köket och försökte överräcka sitt eget plåster till H.

Är inte det väldigt snällt (lite äckligt också, I will give you that, men små barn fattar inte sådana saker – och H fick förstås inte plåstret, inte det plåstret. Med en far som sjuksköterska fick hon istället en elegant omläggning och en halv Alvedon), är det inte till och med VÄLDIGT snällt att direkt, utan att fundera, vilja ge bort sitt eget till någon annan? Att utstå smärtan av ett bortrivet plåster från huden, en smärta som man annars aldrig går med på att stå ut med, att ge upp sitt vackra plåster, att vilja hjälpa sin syster i hennes nöd? Att, trots att man själv just var i tillverkningsprocessen av falska dekorplåster, ändå känna igen ett äkta plåster och förstå att det är ett sådant som man måste skänka bort?

Ja, jag tycker att man kan gå så långt som att kalla det hjältemodigt.