Som läsare av bloggen väl känner till genomför jag denna vecka en otäck försöksverksamhet som går ut på att leva chokladfritt. Antingen vet man det för att man läste det här, eller pga den avsevärt sänkta nivån på rolighetsgraden på humorn här på bloggen, vilket förstås är vad Helena vill att ni skall tycka.

Hittills har det gått alldeles abstinensfritt och – tja – hur mäter man humor? Min ambition är förstås att alltid glädja den förbipasserande bloggläsaren med ett litet leende, men vad vet jag. Jag har haft lika kul när jag har skrivit blogginlägg som jag hade förra veckan, men är de lika roliga att läsa den här veckan? Vem vet?

Och – för att problematisera på en lite högre nivå  – så läste jag en tidningsartikel idag om ett nytt slags öl som innehåller choklad. Nu avstår jag gärna från öl, oavsett hur mycket choklad det innehåller, men artikeln fick mig att börja fundera på vilka mer saker i vår vardag som eventuellt innehåller dold choklad.

Det är svårt att mäta grader av humor – men tänk om det är lika komplicerat att mäta graden av choklad?

Jag blev riktigt skrämd och fascinerad av tanken. När jag gick in i den här dealen funderade jag inte ens för var gränserna gick för vad som är choklad. Men nu blev jag helt plötsligt intresserad. Vilken mängd choklad måste ett livsmedel innehålla för att räknas som ”choklad”? Och hur räknar man chokladinnehåll? Kakao? Men vad, kakaosmör, kakaomassa, chokladsmak?

Jag kände att jag inte hade gått in i det här projektet med den rena akademiska iver som man vill se hos försökspersoner som sysslar med farliga experiment av den här typen. Och jag skämdes.

Jag insåg att jag skulle bli tvungen att gå tillbaka och läsa innehållsförteckningar till höger och vänster, kolla upp allt jag hade ätit. Och jag svor lite stillsamt över att jag hade glömt bort att tänka på det här sättet i förväg.

Men då – när jag tänkte ordet ”glömt” för mig själv, så slogs jag plötsligt av en god tanke, god, faktiskt  på gränsen till genial. Hela problemet blir ju förstås mycket mer lättlöst om jag glömmer bort att läsa innehållsförteckningen även i efterhand. Och på det sättet bibehåller jag ju den känslan jag har att jag faktiskt har lyckats styra mig förbi alla sorters choklad, vilket jag ärligt talat har, om man inte håller på med knappologiska spetsfunderingar som inte gör någon människa glad.

Och det var då som den verkligt totala ultrageniala idén slog mig: om jag under veckans resterande dagar glömmer bort att läsa ingrediensförteckningar, så blir det ju ännu lättare att hålla den här dealen.

Smart va?

Den stora fördelen med att vara medelålders är ju just det att man börjar bli lite glömsk. Inte i de stora dragen förstås (kommer fortfarande ihåg barnens namn för det mesta, tackar som frågar) men i de små detaljerna, som ingrediensförteckningar på livsmedel till exempel. Där kan det ju hända att enstaka detaljer undgår en, ni vet hur det är.

Få se här nu, det här livsmedlet innehåller: 
socker, kak– något som börjar på kak– kakor förmodligen,
äsch, nu glömde jag bort vad jag höll på med,
äsch, vad hungrig jag är förresten,
undrar om det finns något jag kan äta här i närheten?