Okt 212013
 

grabben-i-graven-bredvid

Jag håller på att städa bokhyllan. Vid bokstaven M som i Mazetti drar jag ut en bok och tittar ömsint på den. Visar upp den för M.

jag: Kommer du ihåg den här?

M: (ler mjukt)

jag: ALLA tyckte att vi skulle läsa den när vi träffades eftersom de tyckte att den handlade om oss.

M: Japp. Kvinnan från stan och mannen från landet.

jag: (ler åt minnet)

M: Fast du var inte sådär ful.

jag: VAR?!

M: Äsch. Du får en komplimang och en dålig grammatik och du väljer att fokusera på den dåliga grammatiken.

jag: Du känner väl mig.

M: Nu gör jag det ja.

jag: Tänk när allt var nytt och spännande.

M: När jag var ”Grabben i graven bredvid.”

jag: Det var tider det.

M: Det var det. (vi ler mot varandra)

jag: Undrar vilken bok alla våra vänner skulle ge oss nu för att sammanfatta vårt förhållande…

M: (ler vackert och drar fram en bok) Den här.

en-man-som-heter-ove

Enough said. 

Aug 052013
 

Klockan är kvart över elva och jag degar framför datorn.

Och jag tvättar samtidigt i tvättstugan. Och diskar i köket. Och bakar bröd.

Därför att jag har maskinell hjälp. Tvättmaskin. Diskmaskin. Bakmaskin.

Allvarligt.

Massor med tid över.

Med den tiden kunde jag… träna kanske.

Om det inte vore för att jag har ett träningsredskap. Så. Jag behöver inte träna själv.

Så istället kan jag… sova. Ja! Gå och lägga mig! Vila!

Eller.

Det vill säga.

Jag kan förstås inte gå och lägga mig.

För min kära sovmaskin sköter om den detaljen.

Sovmaskin ja. Ni vet. Make.

Så åt mig återstår… tja. Facebook.

Vi ses väl där.

Apr 112013
 

OK.

Min svärmors svärmor hade en riktigt tydlig gräns mellan goda husmödrar och de som inte klarade av jobbet. Kunde man själv slakta en gris och därefter göra blodpudding från grunden så klarade man sig: då var man en duglig husmor.

Så. Jag kan inte det så jag är väl inte det.

Men jag har mina ögonblick jag med. Sådana där ögonblick när man känner att tusentals tidigare bondmoror och husor i mina gener jublar lite stillsamt iförda sina städuniformer. Sådana där ögonblick när den där husligaste av stämningar är överallt runt omkring – att kanelbulledoften figurativt lägrar sig över det nyputsade hemmet och ett rutigt handbroderat monogramförsett förkläde sätter sig fast på en som en slags medalj på en krigshjältes uniformerade patriotiska bröst.

För idag upptäckte jag den.

Min husmorssuperkraft.

Jag kan stå i tvättstugan och lägga in ny tvätt och samtidigt höra – uppifrån köket – på ljudet som bakmaskinen gör när den knådar att det är på tok för mycket degvätska i förhållande till mjöl.

Och jag vet – jag vet – det är inte blodpudding från grunden från en egenhändigt nyss slaktad gris. Det är inte ens i närheten av att vara i närheten.

Men det får mig ändå att känna mig rätt cool.

Vilket väl är ett tecken på att min definition av cool är av lite mer töntnördigt slag – den  totalt ocoola naturälskande humanistiska typ fotriktiga-foppatofflor-som-är-hundraprocentigt-ekologiska-så-klart-jag-är-väl-ingen-barbar-aktiga sätt.

Mar 182013
 

Telefonsamtal från M som är i Lund.

jag: (berättar en massa saker som barnen har sagt och gjort)

M: (berättar en massa saker som han har sagt och gjort)

jag: OK. Hejd-

M: Förresten: kom Linas matkasse med maten som vanligt?

jag: Ehmm…. vänta skall jag titta efter… (öppnar ytterdörren och kollar ut) Japp. Det står här på trappan.

M: På trappan?

jag: …. Mm.

M: På TRAPPAN?

jag: Förresten – jag har börjat läsa en –

M: Vad konstigt att han ställde kassarna på trappan utanför dörren när ni var hemma.

jag: Mmm.. har du läst den där –

M: Charlotte.

jag: Det finns en Harlan Coben-bok som jag håll-

M: Charlotte. (med sockersöt röst) Varför ställde han kassarna på trappan? Varför ringde han inte på och –

jag: Harlan Coben har skrivit en slags thrill-

M: Charlotte.

jag: För att – alltså vad får dig att tro att han inte ringde på?

M: Varför fick du inte matvarorna av honom om han ringde på?

jag: Jag tycker att du är SÅÅÅÅÅ snygg och jag saknar dig jättemycket.

M: Naaah! Och jag sakn- nu återvänder vi till det här med Linas matkasse.

jag: Mm. Alltså jag vet verkligen inte vad de hittar på de här nya killarna som levererar. Han kanske – eh – lekte kurragömma? Eller ”ett skepp kommer lastat”? Eller…

M: Eller så….

jag: Eller så öppnade jag kanske in-

M: Öppnade du inte? När Linas matkasse kom? Vadå – vad hände? Varför öppnade du inte?

jag. Har inte sagt att jag inte öppnade.

M: Men om han ringde på och du öppnade… varför ställde han grejerna —

jag: Oj vad E ropar! Nu måste jag gå! (lägger på efter att ha stängt av ringsignalen på telefonen. Det kan ju störa barnen menar jag ifall telefonen ring- oj. Mobilen också ja. Sådärja. Nu är alla ringsignaler avstängda. Toppen.)

H: Mamma! Pappa ringde på min mobil! Han vill prata med dig.

 

Hm. Jaja.

Ja. Ja.

Det finns egentligen ingen anledning att liksom skruva till dig för sig och vägra att prata om det.

Det är helt naturligt och har sin alldeles normala förklaring.

Det vet ju ni bloggläsare och det vet jag också.

Det är bara det att M har så mycket att tänka på just nu.

Studier och jobb och barnen och städredskap och traktorer.

Jag vet inte om den mentala bilden som min sanna berättelse om varför Linas matkasse-chauffören ställde kassen utanför dörren (trots att jag öppnade dörren) skulle göra hans liv bättre eller enklare på något sätt.

Jag förklarar för H att jag skall ringa upp M från den vanliga telefonen och så sätter jag mig vid köksbordet igen med min Harlan Coben-deckare (deckare! Ha! Thriller!). Jag har precis kommit fram till stället där en vit omärkt skåpbil kör upp på gårdsplanen och en mystiskt rödhårig man (som bara vi läsare vet är den lömske massmördaren och passionerade torteraren) går ut och börjar dra ut olika saker ur bilens olika luckor innan han på ett sällsynt olycksbådande sätt ringer på dörren.

Just.

Exakt så långt hade jag kommit när jag tittade ut genom köksfönstret och såg den vita omärkta skåpbilen körde upp på vår gårdsplan  och en mystisk rödhårig man gick ut och började dra ut olika saker ur bilens olika luckor innan han på ett sällsynt olycksbådande sätt ringde på dörren.

Och då är det faktiskt inte lätt att komma ihåg att Linas matkasse levererar på måndagar just.

Och nu tror ni kanske att jag grabbade tag i närmaste kökskniv och öppnade dörren med den i högsta hugg.

Men snälla ni. Linas matkasses chaufförer är gjorda av segare virke än så. Han hade väl bara sagt ”delar du cocktailtomater eller?” och gett mig maten.

Nej. Det var inte det som hände.

Utan det som hände är att jag rusade ut ur köket in i hallen i skönlitterärt föranledd panik. Och då såg jag A:s Buzz Lightyeardräkt som hänger i hallen.

Det går snabbt att få på sig de väsentligaste delarna av den och jag lovar er att man är VERKLIGT läskig när man sedan öppnar dörren samtidigt som man väser: ”Right now, poised at the edge of the galaxy, Emperor Zurg has been secretly building a weapon with the destructive capacity to annihilate an entire planet!”

Och då var jag tydligen så läskig att chauffören stängde dörren utan att räcka över sina varor. Han var så snabb att jag inte ens hann färdigt med citatet: ” I alone have information that reveals this weapon’s only weakness. And you, my friend, are responsible for delaying my rendezvous with Star Command!”

Synd. För det är ju nästan min favoritdel av citatet.

Och lite synd om honom också.

Men vadå. Komma där och vara från verkligheten när jag i själva verket förväntade mig skönlitterära thriller-besök.

Och nu måste jag alltså ringa till M och förklara det här. Hm.

Jag sätter på mig Buzz Lightyeardräkten igen.

Sådär.

Nu skall jag bara välja mig ett bra citat som kan förklara situationen. Jag väljer mellan ”My eyeballs could have been sucked from their sockets!” och ”Local law enforcement! It’s about time you got here. My ship has crash-landed here by mistake.”

Men till sist väljer jag det klassiska Toy Story 1-citatet: ”There seems to be no sign of intelligent life anywhere.”

Det förklarar nog det mesta.

Jan 212013
 

Alltså det är ju inte det att jag inte tycker om dem. Det gör jag ju så klart. Det vet både ni och jag.  Jag har ju skaffat dem! Så det är klart att jag gillar dem.

Men det enda som är, är det här med min datortid. Min egentid. Min nedvarvningstid. Den tiden då jag bara är jag – Charlotte. Mig själv.

Och så helt plötsligt står de där: nära mig och alldeles tysta. Tysta och alldeles nära. De stirrar uppfordrande på mig och bara väntar. Man kan ju vänta på olika sätt: avslappnat – otåligt – frenetiskt. De väntar frenetiskt.

De väntar tyst och frenetiskt och det är helt omöjligt att jobba i den sortens skriande tystnad.

Så jag bryter min egentid – min avslappning – och går till dem. Igen. Som så många gånger förr. På deras villkor – inte på mina.

Och som sagt. Jag klagar inte. Jag gillar dem. Självklart skall jag ta hand om dem. Men både ni och jag vet det: Det är helt enkelt inte kul att sortera strumpor. Det är inte det.

Jan 192013
 

Precis när Kristian Luuk för första gången denna kväll säger ”Vart är vi på väg?” vänder jag mig till M och säger allvarligt att jag egentligen inte tittar på På spåret.

-Jag tittar bara på det av ironiska skäl, förklarar jag. Som en installation.

-Ah, säger han och ägnar sig åt sin glass med en entusiasm som jag tycker att han kunde visa sin fru istället.

-Som ett monument över hur medelålders vi är: Som en kommentar liksom.

-OK.

-Alltså INTE för att jag är medelålders. Utan för att lite så där med glimten i ögat peka på mig själv med lite självinsikt och säga att jag nog är på väg åt det hållet.  Stefan Holm är galen. Det där är ALDRIG Wales.

-Jag tror att det –

-Alltså lite coolt sådär.

En tystnad medan M äter glass. Sedan pekar han på mig med skeden.

-Du menar att du ser på På spåret för att vara cool?

-Öh. Nä. Om det vore coolt skulle jag ju inte behöva se det! Eller jag menar: Jag skulle inte behöva vara ironisk för att jag såg det. Eller nej! Jag menar att jag inte behöver se det för att vara ironisk.

-Så du ser på På spåret för att det är ocoolt och för att du är så cool att du kan göra ocoola saker?

Jag funderar. Jag tycker att det låter bra.

-Ja!

-OK, säger M och sätter ner ett tomt glasspaket på golvet.

-Hur snabbt åt du upp de-

-Men får jag säga en sak. Det är bara en enda sak som saknas.

-Vadå?

-Att du säger en sak till.

-Vad?

-Såhär: ”Det är förmodligen bara jag som tänker så här.”

-Varför?

-För att Sverige är fullt av fyrtiotreåriga kvinnor som måste förklara för sian män att de egentligen inte ser på På spåret medan de tittar på På spåret. Och alla av dem är ironiska och alla av dem måste tala om det. Jag känner hur mina axlar sjunker.

-Så du menar att jag är –

-Jag menar att du är EXAKT den målgrupp de riktar sig till.

-Medelålders? säger jag och hör att min röst ligger två dryga oktaver högre än vanligt – ungefär som att M:s uttalande är en liten näbbmus och min replik är en stol som jag står på  för att skydda mig.

M tittar på mig. Tittar på sitt glasspaket. Drar slutsatsen att han förmodligen kan pilla ut några milliliter glass till ur ena hörnet och går loss med sin sked. Tittar upp med en leende som är så vänligt att man kan smälta ihop till en liten fläck på golvet. Kärleksfullt. Ömt. Stödjande.

-Nej älskling, säger han. Jag menar att de har som målgrupp de jättecoola 43-åringarna i den ironiska generationen. De som aldrig blir medelålders. De som är så genomcoola att de kan titta på vad som helst utan att någonsin vara ens i närheten av medelålders.

Jag lutar mig mot honom och kramar.

-Tack, säger jag.

-Eller… säger han och sätter ner en glassbytta som nu är så fullständigt tömd på allt sitt innehåll att du sällan upplevt någon annan liter någon annan stans i universum som varit så kemiskt fritt från glass. Eller… så är jag också ironisk ibland.

Men då lyssnar jag inte längre. Man behöver ju inte lyssna på allt.

-Heliocentrisk, säger jag till Stefan Holm. För att liksom hjälpa honom på traven lite. På ett ironiskt och coolt sätt förstås. He-li-o-cent-risk.

Fast det visar sig senare att jag hade fel. Geocentriskt skulle det visst vara.

Liksom.

Hur ocoolt är inte det.

Jan 112013
 

Det finns en speciell känsla som är en blandning av stolthet och besvikelse.

En av de bästa illustrationerna av den känslan när man kan komma med många svar på På spåret till exempel. Stolthet över vad man kan. Besvikelse över att man är så uppenbart medelålders.

M och jag tittar på På spåret. Vi brukar i allmänhet vara med och tävla också. Fast vi tävlar inte genom att försöka komma på svar på frågorna som ställs i programmet. Vår tävling går istället mest ut på att hitta på uslare ordvitsar än Kristian Luuk.

När Birro & Koljonen låg under idag och uppmanades att chansa på höga poängtal (det högsta är tio) under nästa tågresa så knäckte M att de fick lov att satsa på Kris-tian Lok.

Och då kände jag den tydligare än någonsin tidigare. Tydlig som en odör, varm som ylletofflor, lätt svettig av frustration. Precis. Ni vet vad jag menar. DEN känslan.

Känslan som är en blandning av stolthet och besvikelse.

Dec 232012
 

Jag vet att du slår in paket bättre än vad jag gör.

Jag vet det trots att jag inte vet vem du är som läser detta.

Med andra ord slår jag själv in paket väldigt dåligt.

 

Jag kan njuta av vackra paket. Det finns paket som är så vackra att de till och med luktar gott – att någon har hängt på en bit kanel sådär på ett grönprickigt snöre med en grankvist instucken artistiskt. Det finns paket som är så fina att man inte ens vill öppna dem. OK – OK  – jag vill i och för sig öppna nästan alla paket för jag är så nyfiken. Men det finns sådana som jag beklagar att jag förstör utanverket på när jag ivrigt river isär omslaget.

Och grejen är att jag kan inte åstadkomma något som ens är i närheten av att vara vackert.

Det har gått så långt att jag inte ens blir förnärmad när folk frågar om mina barn fick hjälpa till att slå in paket. Istället frågar jag oroligt ”vilket barn tror du det var?”  för att om de tror att det är H är det OK. Det är liksom ingen hemlighet att hon har gått om mig på pysselplanet. Men om folk säger E så blir jag lite ledsen faktiskt. Jag kan ju ändå dra ut tejp från tejprullen utan att knöla ihop den.

Eller. Du vet. På en bra dag alltså.

Och jag är någon slags presentinslagningens Sunes-pappa-Roland. Jag vet hur man gör i teorin. Jag har rätt grejer hemma. Fina band och vackra tillbehör – allt det korrekta krimsiga kramset. Men så fort jag går i närheten av presentinslagningsprylarna så trasslar de till sig och in sig och runtenom sig. Och jag påverkas också: det växer upp sex tummar på varje hand och hela min hjärna går i stå så att jag inte kan tänka alls utan bara brottas med rosetter.

Jag berättar det här för dig idag för att jag har slagit in 68 paket i eftermiddag.

Alla ser anskrämliga ut.

Några av dem innehåller rätt så bra julklappar men det hjälper tyvärr inte. De ser förfärliga ut.

Och nu säger du vänligt och stödjande att det viktiga inte är pappret. Att man river bort pappret och slänger det för att man vill fokusera på själva presenten.

Men problemet är att många människor får bestående estetiska men av mina presentinslagningar.

Och så tänk på barnen. Tänk om de ärver det här av mig.

Risken är relativt liten när det gäller H. Men de andra.

Så unga – så oskyddade. Av sin hårda uppväxtmiljö tränade att tro att ett paket bara behöver vara nödtorftigt täckt av skrynkligt papper som hålls samman av trasseltejp och rufsiga band. Och snart är de vuxna. Och minnet de bär med sig av sin barndoms jular är att under granen skall det se fult ut.

Det är så man vill gråta. Eller skratta.

Välj själv.

Nov 162012
 

Jag har tillbringat kvällen på akutmottagningen i Enköping och nu har jag ett tips till er läkare som jobbar där:

Det är förstås bra att ha tv i väntrummet. Då har de som väntar något att göra och att koncentrera sig på. Bra där.

Men.

Om ni ser till att byta kanal där det blir House.

För grejen är att jag såg i ögonen på varenda patient i hela väntrummet exakt samma sak som jag själv kände medan jag levde mig in i programmet: ”Aha! Jag har den där sjukdomen som ingen annan någonsin har haft – många underliga symptom – ingen riktig lösning – inget hjälper… aha! Jag är en medicinsk sensation!”

Så jag tror faktiskt att det skulle förbättra er arbetsmiljö avsevärt om ni bytte kanal när det blev dags för doktor House.