Nov 082012
 

Så jag var på middag ikväll. En mycket märklig middag.

 

-Ingen sprang från bordet och skrek att alla andra var idioter.

-Ingen drog en Bellmanhistoria.

-Ingen skrek ”Men jag gillar inte den här  maten!”

-Ingen förvandlades till en katt.

-Ingen himlade med ögonen och teaterviskade att hen bor i ett hus fullt av idioter.

-Antal servetter som behövdes för att torka upp spilld mjölk: 0.

-Antal gafflar som slängdes i golvet med flit: 0.

-Antal gafflar som slängdes i golvet for any reason what so ever: 0.

-Antal människor som satt och planerade vilka saker de tänker önska sig från Lego Star Wars i jul: 0.

-Antal människor som började storgråta för att någon bad hen att inte vicka på stolen: 0.

-Antal människor som började storskratta när någon bad hen att inte vicka på stolen: 0

-Antal människor som vickade på stolen: 0.

 

Alltså en mycket trevlig middag.

Men ni vet hur det är med barn. Ens barn är ju ändå ens barn liksom. Så det är klart. Man längtade ju he-

nej.

Faktiskt.

Ärligt talat. Jag längtade inte hem en enda gång. Inte ens när A ringde och förklarade att jag hade lovat att han skulle få leka med min dator hela kvällen när jag var borta och jag fick reda ut varför jag inte hade gjort det.

Jag längtade inte hem en enda gång. Jag hade bara trevligt. Faktiskt v ä l d i g t  trevligt.

Så nu undrar jag när varelserna från yttre rymden som förvarar min verkliga själ tänker lämna tillbaka den.

Nov 072012
 

Ikväll skall jag till Fyrishov – äventyrsbadet i Uppsala.

Bara det att jag skall inte äventyrsbada. Jag skall först äta middag.

Den sortens middag där man sitter stilla vid bordet hela tiden och inte måste ha med sig tjugo våtservetter.

Sedan skall jag relaxa.

Det är till och med en annan ingång än den vanliga. Inga barnstövlar, inga barnskrik. Bara vuxna tanter som sitter i bubbelpooler.

Inga barn.

 

Det känns lite som om jag skall ut på okänt territorium.

Jag är helt wild and crazy.

 

Kommer jag någonsin att bli mig själv igen efter detta?

Okt 282012
 

Alf Henriksson: ”Retar du upp dig på ting som är små är du väl inte större än så.”

Saker som jag retar mig på:

Smulor i springan på bordet – uppstår även när ingen suttit och ätit.
Legobitar på toaletten – de vandrar dit som pilgrimer mot Mecka eller Santiago de Compostela.
Pyttesmå pappersskräpbitar som ligger kvar på bordet och golvet när A har klippt.
Mininagellacksflaskor över hela H:s rum badrummet och hallen däremellan.
S:s magnetschackpjäser – 0.8 cm i höjd – som fastnar mellan tårna.
E:s små toffsisar som sprider ut sig över huset – allestädes närvarande utom när man vill ha dem.

Och nu har jag insett att det här är bästa tänkbara saker att reta upp sig på.

Om man lyssnar på Alf är det rena bantningskuren.

Okt 192012
 

På sjukhus delar man ju ofta rum. Det gör jag den här gången. Den stackars kvinnan som fick mig måste ju på något sätt uppleva att det är som att dela sitt rum med betydligt mer än en person. Hon har dock härdat ut tåligt och det mest imponerande var när jag kom med ”Kalle Blomqvist – mästerdetektiv” under armen när hon försökte titta på Kockkampen.

Jag: Ursäkta – jag förstår att det här kommer att störa dig lite – men jag måste ringa min dotter och läsa godnattsaga för henne.

Hon: OK?

Jag: Ja alltså jag fattar att du vill titta på tv och kanske inte lyssna på min saga men jag lovade tyvärr dottern.

Hon: (tittar på mig – tittar på min bok – tittar på mig) Du! Det är ju Astrid Lindgren! Det kan man väl inte ha något emot att höra?

Och där och då vet man att man har fått en idealisk rumskompis.

Okt 122012
 

Vår diskmaskin har avlidit i en ålder av sex år.

Kära diskmaskin –

Du levde ett tappert liv. Dagligen översvämmades du av andra människors efterlämnade sörjor. Utan bitterhet lät du oss börja om på ny kula varje dag.

Du bevarade våra hemligheter och knystade aldrig till barnen om en sen kvälls glassorgie. Istället dolde du lojalt och effektivt bevismaterialen, utsuddade fingeravtryck och var den mest lojala av hushållsapparater.

Den dag då A pillade loss alla underkorgens små hjul för att se om de kunde användas i en speciell uppfinning han höll på med just då, höll M och jag varandra i handen hårt, med tårade ögon, medan min pappa slet som en tv-serie-kirurg för att operera tillbaka dem.

Medan han arbetade studerade vi varje skiftning i hans ögon – koncenterade, genomträngande ögon, ögon som sett alltför mycket lidande hos maskiner, och som nu desperat kämpade för att rädda det som räddas kunde. Vi såg sekunden då han insåg att hoppet var ute – ögonblicket då glansen i blicken försvann. Jag kommer aldrig att glömma hur han sammanbitet vände sig mot oss med orden ”Jag är ledsen, men det finns inget jag kan göra”. En inandning, en tår på en sorgblek kind, vetskapen om att du, gamla vän, nu hade ytterligare ett kors att bära.

Tillsammans konstruerade vi under tårögt arbete den protes som du hädanefter skulle få dras med för resten av livet. Stolt som en ärrad krigare kämpade du vidare – den nya värken blev till vardag när smutsdisk lades till smutsdisk och vecka till vecka. Sällan fick du vila.

På slutet kommunicerade du dina behov med hjälp av sina signallampor. Allt oftare ville du ha mer diskmaskinssalt. Vi såg nog tecknen. Vi kände nog båda två det som ingen av oss ville erkänna. Ändå blev slutet en chock.  Vi hade inte anat att du var så sjuk. Trogen in i det sista ville du inte visa oss din utmattning.

Vi ringde efter reparatören. Reparatören kom. Han skakade på huvudet. Han nämnde något om irreparabla elskador. Vi klappade dig och fattade beslutet. Vi drog ur sladden.

Du klagade aldrig och du bar dina plågor med ett stoiskt lugn som kan vara en inspiration till oss alla.

Farväl gamle vän. Vi kommer aldrig att glömma dig.

Eller nåja.

Iallafall inte förrän Elgigantens stora vitvarurea kommer igång.

Aug 302012
 

Som läsare av bloggen väl känner till genomför jag denna vecka en otäck försöksverksamhet som går ut på att leva chokladfritt. Antingen vet man det för att man läste det här, eller pga den avsevärt sänkta nivån på rolighetsgraden på humorn här på bloggen, vilket förstås är vad Helena vill att ni skall tycka.

Hittills har det gått alldeles abstinensfritt och – tja – hur mäter man humor? Min ambition är förstås att alltid glädja den förbipasserande bloggläsaren med ett litet leende, men vad vet jag. Jag har haft lika kul när jag har skrivit blogginlägg som jag hade förra veckan, men är de lika roliga att läsa den här veckan? Vem vet?

Och – för att problematisera på en lite högre nivå  – så läste jag en tidningsartikel idag om ett nytt slags öl som innehåller choklad. Nu avstår jag gärna från öl, oavsett hur mycket choklad det innehåller, men artikeln fick mig att börja fundera på vilka mer saker i vår vardag som eventuellt innehåller dold choklad.

Det är svårt att mäta grader av humor – men tänk om det är lika komplicerat att mäta graden av choklad?

Jag blev riktigt skrämd och fascinerad av tanken. När jag gick in i den här dealen funderade jag inte ens för var gränserna gick för vad som är choklad. Men nu blev jag helt plötsligt intresserad. Vilken mängd choklad måste ett livsmedel innehålla för att räknas som ”choklad”? Och hur räknar man chokladinnehåll? Kakao? Men vad, kakaosmör, kakaomassa, chokladsmak?

Jag kände att jag inte hade gått in i det här projektet med den rena akademiska iver som man vill se hos försökspersoner som sysslar med farliga experiment av den här typen. Och jag skämdes.

Jag insåg att jag skulle bli tvungen att gå tillbaka och läsa innehållsförteckningar till höger och vänster, kolla upp allt jag hade ätit. Och jag svor lite stillsamt över att jag hade glömt bort att tänka på det här sättet i förväg.

Men då – när jag tänkte ordet ”glömt” för mig själv, så slogs jag plötsligt av en god tanke, god, faktiskt  på gränsen till genial. Hela problemet blir ju förstås mycket mer lättlöst om jag glömmer bort att läsa innehållsförteckningen även i efterhand. Och på det sättet bibehåller jag ju den känslan jag har att jag faktiskt har lyckats styra mig förbi alla sorters choklad, vilket jag ärligt talat har, om man inte håller på med knappologiska spetsfunderingar som inte gör någon människa glad.

Och det var då som den verkligt totala ultrageniala idén slog mig: om jag under veckans resterande dagar glömmer bort att läsa ingrediensförteckningar, så blir det ju ännu lättare att hålla den här dealen.

Smart va?

Den stora fördelen med att vara medelålders är ju just det att man börjar bli lite glömsk. Inte i de stora dragen förstås (kommer fortfarande ihåg barnens namn för det mesta, tackar som frågar) men i de små detaljerna, som ingrediensförteckningar på livsmedel till exempel. Där kan det ju hända att enstaka detaljer undgår en, ni vet hur det är.

Få se här nu, det här livsmedlet innehåller: 
socker, kak– något som börjar på kak– kakor förmodligen,
äsch, nu glömde jag bort vad jag höll på med,
äsch, vad hungrig jag är förresten,
undrar om det finns något jag kan äta här i närheten?

Aug 242012
 

Jag har visat överjordisk godhet gentemot min man. Jag har lovat att baka en kladdkaka som han kan ta med till jobbet imorgon och bjuda på.

-Gå och lägg dig du bara, älskling, så bakar jag, sade jag generöst.

Ytterst generöst.

Nu tänker ni bloggläsare att jag är så överjordiskt god som bakar kladdkaka.

Det stämmer förstås inte alls.

Ni har fattat helt fel.

Det är bara helt normalt för mig att baka kladdkaka.

Den överjordiska godheten hos mig består i att jag inte äter upp M:s kladdkaka.

 

Tja, den överjordiska godheten hos mig består i och för sig av att jag inte äter upp hans kladdkaka för att han lovade mig två stora Marabou chokladkakor om jag inte äter upp hans kladdkaka.

Jaja.

Jag tycker faktiskt inte alls att det har med saken att göra.

Orka bry sig om smådetaljer.

Låt oss fokusera på det riktigt viktiga:

Det står en fantastisk kladdkakeskapelse och svalnar i vårt kök. Och jag kommer inte att äta upp den i natt.

Ryktet om min överjordiska godhet är inte alls överdrivet.