aug 202012
 

Sprid gärna den här annonsen.

Sökes: Person som utan att se det som en traumatisk upplevelse, kan skära ut två papper på 35×40 cm  (olika mönster). 

 

Ja, det är möjligt att just den här hushållsnära tjänsten saknas, för det kanske bara är jag som är en tänkbar kund?

 

Alla andra mammor tycker nämligen förmodligen att det är lätt att skära ut papper som skall vara 35×40 cm stora.

Alla andra mammor tycker säkert att de sista veckorna av sommarlovet är härligt oförstörda av tankar på det där jämrans pappret som skall vara 35×40 cm stort.

Alla andra mammor visslar säkert glatt och lyckligt medan de elegant skär ut en bit papper i precis rätt storlek från precis rätt typ av papper utan att ens mäta på mindre än en kvart.

Alla andra mammor klarar säkert av att hantera det extremt lättskrynklade och sköra utskurna pappret på 35×40 cm och frakta det i oförstört skick genom husets alla rum, in i ryggsäckar och hela vägen till barnens skola, så att barnen skall kunna ha det i sin låda.

Och alla andra mammor som inte gör det tubbar säkert sina respektive att göra det…

 

Egentligen hade vi dealat att M, som ju är sjuksköterska och därför lite mer praktiskt lagd, skulle fixa de där eländiga papprena. Men så löste han hela den synnerligen kladdiga E-bestämde-sig-för-att-prova-att-bajsa-i-katternas-låda-situationen, så jag tänkte att jag fick lov att ta tag i de där papprena. Så jag gjorde det.

Det var inte SUPERultraTOTALbautaJÄTTEtraumatiskt, det var det inte. Det gick på under fyra timmar och ingen skrattade ihjäl sig under processen (allra mest skrattade inte jag ihjäl mig). Med hjälp av sax, två olika nyanser av blå pennor, en vinkelhake,  två måttband och en tumstock samt ett oändligt antal böner till en högre makt lyckades jag, trots mitt medfödda tummen-mitt-i-handen-handikapp, få till två hyfsat korrekta varianter av det &(/=”! pappret, ett i svagt turkost med gräddfärgade slingor (H:s) och ett i guldpapper med guldprickar på (S:s). Jag lyckades till och med rulla ihop dem och fästa ihop dem med någon slags yttre banderoll, då…tja…det är lite jobbigt att prata om det.

Det enda stora misstaget, så här i retrospekt, som jag kan se, var att jag inte mutade någon av barnen att hålla E borta från köksbordet tills papprena var framme i skolan. Kan man väl säga.

Men vadå, man lär sig något lite varje gång man gör om övningen. Och åtta timmar, sammanlagt! Rekord!!

Fast nästa år skall även A ha en sådan där låda som man behöver ha ett papper i.

Så, som sagt, och jag kan inte betona det nog, sprid gärna den här annonsen:

Sökes: Person som utan att se det som en traumatisk upplevelse, kan skära ut två papper på 35×40 cm  (olika mönster). 

och så förstås den här:

Sökes: Papperspysselrelaterad terapi. 

aug 152012
 

I min ungdom tänkte jag mig att den livsvisdom som skulle komma i takt med mitt allt vitare hår skulle vara lite mer – tja – välformulerad. Poetisk. Jag beundrade sådana där korta och gärna cyniska sentenser som skulle sammanfatta och desillusionera. Jag såg dem som formler, lite grann – att allehanda sanningar skulle kunna stoppas in i en sådan sentens och komma ut och stämma och dessutom ge någon ny slags insikt.

Den livsvisdom som kommit i takt med mitt allt vitare hår (som ju är BLONT mer än vitt tack vare frisörernas skicklighet) har inte blivit så välformulerad, pregnant, stringent och hänsynslös som jag hade tänkt. Nu är ju inte allt mitt hår blont än, så det kommer väl fler stadier av livsvisdom och kanske kommer de att bättre kunna svara mot min ungdoms krav. Men den livsvisdom som jag har hittills är ungefär så här:

1.Vik tvätten med en gång, eftersom det kommer mer tvätt hela tiden.

2. Att lösa sakfrågan mellan bråkande syskon är lika ineffektivt som att försöka lära sig korrekt grammatik genom att läsa modebloggar.

3. Det är bara etiketterna som skiljer på rengöringsmedlen ”köksspray” och ”badrumsspray”.

4. Ens barn kommer aldrig att bli imponerade av ens coola musiksmak/inredningsstil/formuleringsförmåga/klädstil/förmåga att prata ungdomsjargong.

5. Om man inte byter vindrutetorkare på bilen med en gång när man behöver det kommer det i n t e att bli bättre efter ett tag.

6. Folk som säger att barn inte kan ljuga har aldrig frågat A om han har tvättat händerna innan maten.

7. The naming of cats is a difficult thing.

8. Sorg tar inte slut, men den byter skepnad. Man fortsätter bära den närmast hjärtat men den blir bekvämare att bära med åren. Mindre sticksig.

Tja. Det var väl det. Inget man hamnar i en citatbok för – förutom sjuan då men den är det inte jag som har formulerat –  men det duger tills jag kommer på the real good stuff. För någonstans inom mig bär jag kvar min ungdomsdröm om de verkligt välformulerade pang-sanningarna.

De kommer nog när man fyller 44.

aug 132012
 

Vem är ansvarig för den här tanken?

”Få se nu, barnschampo med balsameffekt….vad skall vi använda för bild som verkligen projicerar ”RENT MJUKT FLUFFIGT HÅR” till föräldrar? Något som liksom doftar blommigt, fräscht, snyggt…stilfullt, aningens elegant och glänsande, blomstrande…jag vet – inget säger glänsande, blomstrande som en från förhistoriska dybäddar nyuppstigen MAMMUT!”

Det är ändå en avsevärd kvalitetsförbättring från föregångaren
som var det notoriskt äckelomgärdade träsktrollet Shrek. 

aug 072012
 

Choklad är gott och om man ser bilder på choklad vill man äta choklad.

Instinkten att äta choklad håller i sig även om man inte ser bilder på choklad.

Det är lite märkligt.

Om man tänker för mycket på sådana här saker så vill man till sist bara äta choklad.

Det är inte alls märkligt.

Jag menar ju inte att jag vill träna bort instinkten att äta choklad. Den är ju sund och naturlig.

Det är bara det att i en perfekt värld skulle man bränna massor av kalorier varje gång man tänkte på choklad.

jul 202012
 

Jag gillar inte M:s sätt att hänga tvätt, och han gillar inte mitt sätt att hänga tvätt.

Jag tycker att han är oseriös, och han tycker att jag är på tok för galet överseriöst knäppig.

Jag tycker nämligen (och jag vet att det här är den mest petimetriga delen av mitt mest petimetriga personlighetsdrag) att man skall hänga ihop folks kläder – mina kläder på en rad, M:s på en annan, H:s på en tredje, osv. Gör man bara det konsekvent blir det så lätt att kolla om ens kläder är tvättade eller ej, man kan bara gå in i tvättstugan och kasta en blick. Dessutom gör det det lättare att vika kläderna och lägga dem rätt. Jaja, det där är nog mest de skäl jag anger. Själva hängandet beror ju mest på den där petimetrigheten om jag skall vara ärlig.

M:s tolkning av ”tvätthängning” är lite mer – tja – fri. Han tycker att man skall hänga kläder så de torkar så fort som möjligt, bara.

Fantasilöst, eller hur?

Men – ikväll när vi hängde handdukar och lakan (kan inte hängas enligt min metod tyvärr, men har försökt att få M med på att hänga dem i storleksordning, med de minsta längst ut) kom M på en fantastisk idé som jag tror att vi båda kan anpassa oss till.

Han förklarade nämligen att kläder förmodligen lånar sin ägares alla personlighetsdrag. Och att mina kläder därför är sociala och spontana kläder, som vill hänga med andra färgstarka och få något slags socialt utbyte.

Våra barns kläder vill självklart hänga med våra kläder, eftersom de gillar oss, och alla de stora barnens kläder kommer att vilja hänga vartannat plagg med E:s kläder för att de älskar henne och vill skydda henne. S:s kläder kanske är de blygaste, och vill hänga lite mer i ett hörn för sig själva medan de betraktar de andra med stora ögon.

M:s egna kläder har ju lite olika idéer, hans fritidskläder vill fritidshänga men hans jobbkläder är mycket noga med att hänga vikta i rätt veck och långt ifrån alla andra mer utåtriktade och potentiellt smittsamma plagg, hans målarbyxor vill hänga lite färgkoordinerat och hans jeans vill förstås bara hänga där det spelas den rätta musiken, gärna ihop med t-shirts med hårdrocksloggor på.

Jag tyckte att det här var en lysande idé, klart att mina kläder vill umgås, förstås, hur kunde jag MISSA detta? – tänk vad jag har utsatt dem för med min alltför kliniska hängning.

Vadå ”han var säkert ironisk”? Det är klart att han inte var!

Man skämtar väl inte om TVÄTTEN!

jul 182012
 

Har just kört bil i femtio mil – som enda vuxen – med fyra barn som inte fick dvd:n att funka. Och jag stannade inte för att tröstköpa godis (varken till dem eller till mig) en enda gång.

jul 172012
 

Kära bloggläsare. Nu har jag varit på västkusten en dryg vecka, och innan jag for hit så lovade jag dyrt och heligt att under tiden här  inte äta någon choklad alls. För hälsans skull, ni vet hur det är.

Jag vet att många tycker att det är onödigt hårt. Lite choklad, ändå, kan väl hälsan tillåta? Under semestern! Men jag var benhård. Inte en endaste liten atommolekyl av choklad – av hälsoskäl.

Och jag vet att jag har vissa bloggläsare (*vinkar till maken*) som undrar hur det går med min järnhårda beslutsamhet, min vilja av stål, min förmåga att fatta ett beslut och sedan bara benhårt hålla fast vid det oavsett omständigheter och situationer.

Och till er som funderar över sådana saker vill jag nu med stor stolthet meddela: Jag har lyckats! Jag kan säga det direkt och ärligt: total framgång! Jag har under västkustvistelsen inte ätit någon som helst choklad – inte en enda liten smula choklad – av hälsoskäl.

All choklad jag ätit har ätits av helt andra skäl.

jul 032012
 

Ett tänkt samtal mellan mitt sämre jag och mitt bättre jag och såsmåningom även gamla vanliga jag. För att särskilja dem har jag försett dem med horn respektive gloria, även om – tja – gränserna mellan vad som är gott och vad som inte är gott är ganska flytande, i det här fallet.

 

}:-) : Visst är det varmt och härligt ute? Perfekt för att ligga i en solstol och läsa den där deckaren.

O:-) : Men det var ju den där jätteroliga grejen som A gjorde imorse. Den tänkte jag att det vore bra att blogga om.

}:-) : (sjunger lismande) Solen skiner – kanske bara idag.

O:-) : (till mig) Jag hoppas verkligen inte att du lyssnar på den där när hen sjunger.

}:-) : Vadå, jag sjunger som en  äng – jag menar – jag sjunger helvetiskt bra.

O:-) : Helvetiskt var ordet, sade Bull.

}:-) : Vem av oss skall vara den goda egentligen? Jag sjunger fina sommarsånger och du bara förstör andras självförtroenden!

O:-) : Du sjunger sommarsånger bara för att hon inte skall blogga.

}:-) : Vem, jag? (tystlåtet men ytterst sataniskt skratt)

O:-) : Jag kan en också. En sång alltså. ”Mors lilla lathund sa, ingen kan så bra som jag….”

}:-) : Moahahahaha! (ett betydligt mer högljutt sataniskt skratt med andra ord)

O:-) :”men tycker du som jag, tycker du som jag, så gör jag det en annan…”

}:-) : Moahahahaha!

jag: (utbrister plötsligt) They are singing to bring down the chandelier!

}:-) & O:-) : Va?

jag: Förlåt, jag fick bara lite Phantom of the Opera-feeling där ett tag.

}:-) & O:-) : (utbyter en blick)

jag: Ursäkta, jag avbröt visst.

}:-) : Tänk solen, tänk bad, tänk glada barn i vattenbry..nej förresten, då skall du bara blogga om det. Glöm det förresten. Å samtliga läsares vägnar betackar jag mig för sånt.

O:-) : Tänk på bloggen, skriv det där roliga! Sedan lite välförtjänt njutning i solen, det kan jag absolut gå med på.

jag: Hör du O:-), skall du inte säga ”särskilt om det rör sig om glada barn i vattenbrynet som du sedermera kan blogga om”?

O:-) : (visslar lite)

jag: Så ingen av er gillar de där badinläggen alltså?

}:-) &O:-) : (utbyter ännu en blick, lägger armarna om varandras axlar och drar, medan de samfällt sjunger ”Vamos a la playa”)

jag: (skriker efter dem) Ni är de sämsta musor man kan ha!!

jun 202012
 

Jag tog med E till vårdcentralen för att visa upp det där otäcka illröda nageltrånget hon har. Jag vet inte hur du, kära bloggläsare, är, men jag är alltid lite spänd och orolig när jag skall ta med barnen till doktorn.

Men det gick faktiskt, om jag så får säga, jättebra!

Inga tårar överhuvudtaget. Ingen protest. Inget vilt flyende in i hörnen, ingen upprördhet när de tog fram den där läskiga saxtången de har till nageltrång. Blundade lite när de lade om, bara, men det är väl fullt begripligt.

Och E var faktiskt också jätteduktig.

Högtidlighållandet av nationaldagen

 Skratt  Kommentarer inaktiverade för Högtidlighållandet av nationaldagen
jun 072012
 

Här hemma hos oss har vi högtidlighållit nationaldagen på följande sätt:

-Ledig dag, jo, man tackar!

-Utlånande av diverse barn till diverse andra familjer. Visst, man skulle kunna hävda att det finns ett nationaldagsmässigt syfte – att låta barnen erfara att Sverige är ett mångkulturellt land och innehåller många olika familjetraditioner – men i själva verket ville de bara leka med sina kompisar

-Långt och ingående samtal med S om uttrycket ”du fjällhöga nord” och varför man säger så och inte till exempel ”du svällande skog” som han trodde från början.

-Övande och praktiska exempel på användandet av nya urkulturella svenska ord  med särskilt fokus på  ”vovve”, ”brumbrum”, ”glasch” och ”SKORNA!” – åtminstone för E:s del

-Förslag från A att om man bara häller ut färgerna blå och gul på flaggan istället för att måla dem så skulle det bli ”en kul röra som är grön i mitten” istället för det mer traditionella korset.

-Spännande diskussion med M om vem i vår familj som är den mest ”tysta och glädjerika sköna” – vi kom inte fram till något definitivt men det känns bra att alla passade som kandidater på ordet ”glädjerik” iallafall. Tänk om vi bara varit tysta och fått nöja oss med det.

 

Hur har du själv firat dagen?