Jag gillar inte M:s sätt att hänga tvätt, och han gillar inte mitt sätt att hänga tvätt.

Jag tycker att han är oseriös, och han tycker att jag är på tok för galet överseriöst knäppig.

Jag tycker nämligen (och jag vet att det här är den mest petimetriga delen av mitt mest petimetriga personlighetsdrag) att man skall hänga ihop folks kläder – mina kläder på en rad, M:s på en annan, H:s på en tredje, osv. Gör man bara det konsekvent blir det så lätt att kolla om ens kläder är tvättade eller ej, man kan bara gå in i tvättstugan och kasta en blick. Dessutom gör det det lättare att vika kläderna och lägga dem rätt. Jaja, det där är nog mest de skäl jag anger. Själva hängandet beror ju mest på den där petimetrigheten om jag skall vara ärlig.

M:s tolkning av ”tvätthängning” är lite mer – tja – fri. Han tycker att man skall hänga kläder så de torkar så fort som möjligt, bara.

Fantasilöst, eller hur?

Men – ikväll när vi hängde handdukar och lakan (kan inte hängas enligt min metod tyvärr, men har försökt att få M med på att hänga dem i storleksordning, med de minsta längst ut) kom M på en fantastisk idé som jag tror att vi båda kan anpassa oss till.

Han förklarade nämligen att kläder förmodligen lånar sin ägares alla personlighetsdrag. Och att mina kläder därför är sociala och spontana kläder, som vill hänga med andra färgstarka och få något slags socialt utbyte.

Våra barns kläder vill självklart hänga med våra kläder, eftersom de gillar oss, och alla de stora barnens kläder kommer att vilja hänga vartannat plagg med E:s kläder för att de älskar henne och vill skydda henne. S:s kläder kanske är de blygaste, och vill hänga lite mer i ett hörn för sig själva medan de betraktar de andra med stora ögon.

M:s egna kläder har ju lite olika idéer, hans fritidskläder vill fritidshänga men hans jobbkläder är mycket noga med att hänga vikta i rätt veck och långt ifrån alla andra mer utåtriktade och potentiellt smittsamma plagg, hans målarbyxor vill hänga lite färgkoordinerat och hans jeans vill förstås bara hänga där det spelas den rätta musiken, gärna ihop med t-shirts med hårdrocksloggor på.

Jag tyckte att det här var en lysande idé, klart att mina kläder vill umgås, förstås, hur kunde jag MISSA detta? – tänk vad jag har utsatt dem för med min alltför kliniska hängning.

Vadå ”han var säkert ironisk”? Det är klart att han inte var!

Man skämtar väl inte om TVÄTTEN!