Dec 042014
 

socks

Midnatt råder, det är tyst i husen, tyst i husen,
alla sova, bästa tid för busen, tid för busen.
Tyst tass, tyst tass, hysche-vysche-schysst-tass, tyst, tyst, tass.

Se, fram krypa strumpor som vill tumla, kanske rumla
festhumör och bäst vigör i strumpskaft, värd att trumfa
Häl, tå, väl så, hälen är en själ å, tå, gå på!

Se de festar, gungar i en lampa, i en lampa
varje socka firar, ej betrampad, ej betrampad
Skjutsar, svischar, muntra som dervischer, wish them svisch.

Slingrar fram, det skuttas, virvlas, krockas, ja, de hoppas
vilken fart, nu, ingen strumpa stoppas, ingen stoppas
Ritsch-ratsch, mismatch, kitchig, glittrig misch-masch, vilken stass.

Nu till lekar! I en vrå vid fönstret, vrå vid fönstret
dansas vilt, var socka bryter mönstret, bryter mönstret
Rutigt, randigt, blommigt eller blandigt, regnbågsglatt.

Natten lider. Strumporna blir trötta, ja, kantstötta
Kryper undan, hälar lite nötta, lite nötta
Trött fas, nött fnas, göttegöttegött kalas, gött kalas

Bildar par och kryper in i vråna, in i vråna
Dansat, svansat, tramsat sig och fånat, ja, sig fånat
Hysch-hysch, tyst, tyst, ryschepysche-vysch-vysch, tyst, tyst, tyst.
_____

Dagens citat står Dumbledore för:
One can never have enough socks.

Dumbledore___Woollen_Socks_by_strawberrygina

Mar 182014
 

Samtida, men tvära, kast.

H: Mamma, kan du…

S: Mamma, jag måste…

A: Mamma, kom GENAST!

E: Min TEKOPPSGRIS är borta!

M: Ähum, älskling, skulle du vilja….

Så. Jag har de här specialfärdigheterna. Jag kan lyssna på fem olika typer av logik samtidigt. Och jag kan reda ut och trassla fram och hitta på och utföra detektiva tekoppsgrisåterskaffande åtgärder och till och med sortera upp en äkta makes tankar, ett fingertoppsarbete väl värt att jämföra med högoktanig diplomati.

Så. Jag kan allt det där och jag gör allt det där. För min tid kommer.

När de sover allihopa. När de är inräknade och tandborstade och sagoförsedda och förnöjda och sover i sina små sängar och universum bara innehåller min laptop, min tekopp och min egen hjärna, då. Då. Då minsann. Då skall jag…. hmm… vad skall jag göra först?

Då skall jag sortera strumpor.

Strumpor, som inte vill ha samma Nintendospel samtidigt. Strumpor, som inte ställer svåra frågor om vem som tog den sista apelsinen. Strumpor, som inte vill höra sagan om den lilla, lilla gumman tretton gånger i rad. Strumpor, som faktiskt är experter på att vänta på uppmärksamhet, tysta och stilla och utan att springa omkring eller skrika.

Och när strumporna är sorterade, och lagda till rätta i sina lådor, och inräknade och tandborstade och – ok, ok, men ni fattar vad jag menar – när de rullat ihop sig och gått och lagt sig då, strumporna?

Jo, då är tiden verkligen min. Då är det jag, laptop, tekopp och min värld.

Och då… då… då längtar jag efter barnen igen.

Allvarligt.

Så är det.

Det är inte klokt. Men så har det blivit, att mitt behov av egentid har krympt ihop till en liten strumpsorteringssväng, en liten utflykt på femton minuter i det förutsägbaras värld. Sedan vill jag ha kaoset igen.

Eller så är det klokt. För ärligt talat, vilket skulle du helst leta efter, en grårandig socka eller en tekoppsgris?

Exakt.

Feb 232014
 

I hela mitt liv har de trampat på mig. De har använt mig, begagnat mig utan hänsyn till vad jag önskar.

Jag har aldrig varit vad man kallar vacker. Men i början kunde de iallafall visa upp mig ute bland folk. Inte som en trofé, kanske, mer som en självklarhet. Men ändå. Jag kom ut, jag såg världen. Om man nu kan kalla det för världen, när man lever på min låga nivå.

På sistone, när värken och tålamodet skavt mig tunn, så har jag bara dugt till hemmabruk.

Men nu. Idag. Den här gången. Nu är det slut.

Den sista vandringen har inletts.

Eller, ja, när jag säger vandring. De har sparkat mig ner för trappan och jag har hört dem säga att jag inte duger till något längre. Det är min sista vandring, det. Inget värdigt alls. Rakt nerför. Förnedring och otacksamhet. De säger att jag är för skör, för gammal.  Att jag har hål så stora att man kan köra ett melodifestivalartistego rakt igenom dem.

Så nu hamnar jag där de trasiga strumporna alltid hamnar, i skräphögen. Några kompisar har blivit räddade ur den som dammtrasor, om det nu har tröstat dem. Själv kommer jag kanske bara att upplösas och försvinna, och inget kommer att vara kvar.

Och om det skulle vara så att jag känner mig bitter över det, så kan jag ändå trösta mig vid tanken på att jag inte heller kommer att ha kvar några minnen av åttaåringens fotsvett. Liten tröst är också tröst. Jag ler i mitt inre och nynnar tyst på alla strumpors kampsång: ”Sock it to ‘em, sock it to ‘em”.

Jan 052014
 

Vissa saker kan man inte dela med sin man. Glass är, naturligtvis, exempel på en sådan sak. Men det finns andra saker: mörkare, djupare, svårare.

Vissa saker kan man inte dela med sina barn. Vissa saker är det en mors jobb att bära själv. Att inte låta dem se enormiteten i svärtan i vuxenvärlden.

Och vissa saker kan man inte dela med sin blogg. Det är saker som man saknar förmågan att fånga i ord, som man inte kan beskriva på rätt sätt.

Så ensamheten står tät omkring mig som en granskog. Vem kan man dela detta med? Vem kan förstå? Hur skall man kunna ta sig igenom identifikationsproblematiken? Den rena skärande tärande skrämmande bristen på fasta hållpunkter i livet? Tyngden man plötsligt upplever. Rotlösheten. Otåligheten. Längtan. Väntan.

Sådant som händer när tvättmaskinen går sönder.

Dec 212013
 

Det finns något akut existentialistiskt över det. Code red.

Det kommer alltid dagen efter att skolan slutat inför julen, när ungarna sitter och vill att julen skall bli nunununu, och vi vuxna vill att det skall stickas in en extradag, 23 1/2 december, så att allt hinner bli klart. Och någonstans där – när de längtar intensivt, försöker stimulera klockan att gå fortare med sin (förvisso inte föraktliga) tankestyrka samtidigt som M och jag försöker skicka all vår (av medelålder och decemberstress sorgligt decimerade) tankestyrka för att hejda sekundvisaren åtminstone i uppförsbackarna – någonstans där. Då kommer det. Som ett slag. Som ett skott. Som ett stup.

Man inser – plötsligt och oåterkalleligt – att det är vi som är de vuxna. Det är vi som skall trolla fram julstämning ur smågnabbet och allt som vi bara kommer att hinna göra till hälften. Det är vi som skall försöka göra den här julen till en sådan där ljuvlig jul som de kan minnas med glädje när de blir vuxna. Det är vi som skall stå för de där softade hörnen, det  trolska ljuset, den överjordiska friden.

Och i själva verket är vi irriterade och trötta och tycker att det vore väldigt bra om alla andra kunde sluta vara sådär enerverande en liten stund så att vi Fick Något Gjort. Och alla är vi synnerligen enerverande. Som omaka strumpor, omöjliga att sortera ihop till någon slags sammanhållning.

Ni vet, ni har upplevt det. Känslan av att alla vill Disneystämning och håller på att skapa Norénstämning. Och då. Slag. Skott. Stup.

Det är vi som skall fixa det här.

Jag slåss med en utomhusljusslinga, och M byter glödlampor i en adventsstake. Vi jobbar på. Och ändå gapar stupet under oss. Ansvaret. Det heliga ansvaret. Det som, med moders- och fadersblick ser tindrandepotentialen även i barnaögon som just nu skjuter rödglödgande spjut mot syskon som råkat putta till dem av misstag (med flit). Och så känner man sin otillräcklighet, sin stress, sin egen lust att öppna dörren och vråla.

Just ja, jag kanske inte har berättat så mycket om den där lusten att öppna dörren och vråla? Den kan förstås uppstå av en massa olika skäl. I december kan den uppstå av tidsbrist, av att halva Europa stämt möte på Ica Maxi i Enköping just när man själv är där, av att man drömmer mardrömmar om felskickade julkort. Men här hemma hos oss uppstår lusten att öppna dörren och vråla genom den triumferande kombinationen av att E vrålar ”Tomten, jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten” samtidigt som H försöker ta ut Hedvig’s Theme ur Harry Potter-filmerna på sin klarinett och A sjunger ”Det går en mördare lös i staden, han mördar folken mest hela dagen..” och S illtjuter ”Lägg av då! Jag får ont i huvudet!”  och försöker spela ”riktiga jullåtar” (dvs Mössens julafton) på Spotify. Repeat. Repeat. Repeat.

Och så det heliga ansvaret utanpå det.

Julansvaret. Lyckoansvaret. Här skall tindras barnaögon om jag så skall bli galen på kuppen-ansvaret.

M och jag ser hjälplöst på varandra.

Och så börjar vi trevande försöka närma oss julen. M städar. Jag bakar. To each his own.

”Hejsan, hoppsan, fallerallera, när julen kommer skall varenda unge vara glad…”

”Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten…”

”Och är du snäller så kan du få ett litet öga att slicka på….”

-Det heter inte ”att slicka på”, det heter ”ett litet öga att suga på”, rättar storasyster med samma tonfall som hon använder varje gång hon känner att de andra är såååå barnsliga.

-Vad ÄCKLIGT!

-Det är DU som är äcklig!

Och så är det igång igen.

S kommer in i köket med en upprörda kliv och en ytterst bestämd min.

-VILKET OVÄSEN! vrålar han över Spotify och alla andra. Det finns bara EN sak att göra!

-Flytta till Australien? frågar jag uppgivet, med saffranshänder.

-Nej! Han är inte bara bestämd, han är en ung man med ett uppdrag. Öppna skåpluckan! säger han och det är en order. Jag öppnar skåpluckan. Handtaget blir gulkladdigt. Jag vet att M kommer att se på det och tänka på hur han putsade det med kärleksfull uppmärksamhet bara en halvtimma tidigare. S tar fram något ur skåpet.

Det är tändstickor.

Han tänder adventsljusen på bordet. Släcker i taket. Stänger av spotify. Oväsendet avtar, låt för låt. De samlas i köket.

Det finns inte ens fika. Ingen anledning att samlas… Men de sitter där allihopa. Alla ögon ser tindrande ut i stearinljus.

Och om det här hade varit en gammaldags julsaga från förr, hade någon förmodligen börjat läsa julevangeliet utantill. Det händer inte här. Men i det förlåtande skenet från stearinljusen blir blickarna milda (och saffranskladdiga skåpluckehandtag omärkbara). Det fnissas. Men det gnabbas inte. Det tas fram pepparkaksdeg. Det kavlas. Det skojas. Det koms överens om att spela Absolute Christmas som omväxling. Och det tänds lampor igen, och släcks ljus. Tändstickor läggs noggrant undan på en E-säker hylla. Men lukten av utblåsta ljus bär oss vidare.

Och M och jag ser på varandra igen i kökslampans sken. Med stearinljusblickar.

S har gjort det. Hittat magin. Stängt av stressen. Fått E att tystna en liten stund.

Och när vi står där och ser på varandra inser vi att magin inte kommer från oss. Att det där, som det lilla barnet i den där lilla krubban en gång i världen startade, inte var något som bärs av vuxna, eller av listor, eller av medelåldersansvar. Att magin inte alltid behöver åstadkommas, att den ibland bara ligger där och väntar på att upptäckas.

Ljusslingor, hur mycket man än fajtas med dem, kan aldrig i hela världen ge samma milda ro som ett litet vältajmat stearinljus.

Every Who down in Who-ville, the tall and the small,
was singing! Without any presents at all!

 

Dec 092013
 

A och jag gräver i julpyntslådan på jakt efter en specifik tomte. Vi hittar julstrumporna. A tittar längtansfullt på sin och säger att det snart kommer att komma många presenter i den.

För min del tittar jag på julstrumporna och tänker på alla andra singelstrumpor vi har. De vanliga. De som en gång varit en del av ett par, och sedan tappat bort sin partner i någon slags olycklig bad-timing-incident gällande tvättmaskinsomgångar och som sedan, mer eller mindre permanent, huserar i vår singelstrumpekorg (Ladies Night på torsdagar, Happy Hour 20-21). Jag suckar lite, inför dessa strumpvärldens olycksbarn, och tänker att julstrumporna är annorlunda. Någon slags andliga giganter, födda till ett liv i ensamhet och avhållsamhet, de har blivit strumpor i ett annat syfte. A higher calling.

Tja. Ni vet. Sådär helt normala associationer som man får av att se sina julstrumpor.

Precis som alla andra helt normala vuxna med tvättstuguansvar  får jag den helt naturliga och normala  idén att titta efter om hälarna och tårna är slitna på julstrumporna och att fundera på hur bra det är att vi är ett jämnt antal människor i familjen så att strumporna ändå bildar jämna par.

Ifall, ni vet, de skulle behöva paras ihop någon gång.

Helt normala tankar.

Inget konstigt med det.

A undrar varför jag skrattar så maniskt och jag förklarar, med stor värdighet, att jag tänkte på hur julstrumpor ändå är lite besläktade med helt vanliga strumpor, sådana där som vi parar ihop i tvättstugan. När jag ser hans blick lägger jag till ”Ja, och har på våra fötter, förstås.”

Han tittar på mig Länge. Eftertänksamt. Med nästan exakt samma blick som M ger mig när jag delar mina strumpfilosofiska tankar med honom. Och sedan ser jag ljuset gå upp i hans ögon. Klart. Skinande. Vackert som en soluppgång.

Ja. Jag ser det faktiskt hända. En glimt som tänds, en idé som föds. Redan innan han öppnar sin mun, när jag bara ser hans blick vidgas, anar jag det, känner mig rikt välsignad som har en son som har förstått livets väsentligheter.

Ja. Så är det. Redan innan hans ens öppnat sin mun för att tala vet jag det med absolut säkerhet: Han är som jag. Han har också en hjärna förprogrammerad för strumpmässiga associationer.

Och hans ord bevisar det bortom all tvivel.

Han tittar på mig och ler och säger:

-Ja, mamma, jag förstår precis. Och apropå det:  förresten har jag vuxit ur min julstrumpa i år. Jag behöver en ny, större.

That’s my son.

And the little Who stockings all hung in a row.
”These stockings,” he grinned, ”are the first things to go!”

 

Jun 182013
 

Igår skrev jag på facebook att jag skulle gå ner i tvättstugan (japp! Jag är en sådan människa som skriver statusuppdateringar om livets mest väsentliga aspekter). Genast fick jag svar från många kompisar som ville att jag skulle ta hand om deras tvätt också.

En varm känsla spred sig i min kropp när jag försökte tänka mig en verklighet där man kunde tvätta kläder virtuellt. Åt varandra. På nätet.  Genom en knapptryckning. Då kommer facebook att komma med nya spännande spel som ”Laundryville” där man behöver köpa tvättmedel och stryka linnen och stärka volanger och – ja, ni fattar. Så det står härliga till.

Sedan tänkte jag ett varv till och fick en aha-upplevelse. Jag insåg att i den sköna nya världen kanske till och med strumpsorteringen kan skötas via datorer.

Jag tror ni förstår hur det kändes. Känslan i magen. Hur hjärnan spinner fritt. Hur det instinktivt rycker till i händerna. Hur man fullständigt övermannas.

Och så.

Nej.

Vi måste stoppa den utvecklingen.

Tekniken kan vara farlig också. Det vet alla.

Datorer kommer aldrig att klara av artistiska intuitiva konster som strumpsortering.

Maj 022013
 

Ni vet känslan man får ibland.

Känslan som uppstår när man till sist hittar den förlorade partnern till en sedan ytterst länge ensam liten singelsocka som gett upp varje hopp om att hitta sin äkta hälft.

Ni vet.

När man har vänt på alla madrasserna i varje barns rum.

När man har rotat igenom kulturlager från forna vinteroverallsförvaringar i förrådet.

När man i ett sista desperat försök att uttömma varje tänkbar möjlighet i alla otänkbara scenarior vänder ut och in på havregrynspaketet.

När man till sist – med uppbjudande av sina yttersta krafter – som en stridssargad segerhjälte som inte anar hur nära kavalleriet är – går in i det mest förbjudna (H:s pyssellådas ”kanske-kan-vara-bra-att-ha-någon-gång-som-råmaterial-så-jag-sparar-det” kott-och-pinn-stinna textilfärgs-bestyckade piprensar-rika extra-eventuellt-får-endast-användas-vid-speciella-tillfällen-avdelning) och hittar den udda socka som i veckotal gäckat ens detektiva nit.

DEN känslan.

Ni vet.

Ni VET!

Eller hur?

Jo! Ni vet!

Nänä.

OK. Det kanske bara är jag som vet.

Det kanske bara är jag i hela världen som har upplevt den känslan.

(M säger att det bara är jag).

Men den känslan.

Den är bra, den.

Mar 132013
 

”Min käre son! Jag vill inte på något sätt göra dig ledsen eller lägga mig i ditt liv.

Jag vill inte inkränka på din integritet på något vis. Eller jo. OK. Det vill jag egentligen.

För jag vill säga en sak:

När jag fyller nittio år skall jag se tillbaka med ett grånat huvud, fullt av uråldrig och livsvis erfarenhetsbaserat klokhet. Och då skall jag tänka så här:

Jag må ha gjort mina misstag. Men jag har aldrig avstått från min strumpsortering. Jag har aldrig vikt ihop två nästan likadana strumpor bara för enkelhetens skull och jag har alltid rullat H:s strumpor med den stenhårda stringensrullning som hon önskar. Jag har skoningslöst, två gånger per år, slängt alla partnerlösa strumpor och jag har lika skoningslöst avstått från att slänga strumpor som bara väntar på att rätt partner skall dyka upp i någon oväntad tvättomgång.

Och jag skall tänka på allt detta och jag skall se att det var gott.

Och så skall mina starrfyllda ögon stirra på min yngsta sons fötter, uppklädda enligt konstens alla regler till den stora dagen då hans mor fyller 90.

Och så skall jag se, genom tårarna, med plötslig klarsyn, att min då 53-åriga lillgrabb dagen till ära kommer att ha matchat en röd strumpa med en blå-och-grönrandig, precis som han gjorde alla dagarna jag inte sockcensurerade honom innan förskoleklassen.

Och då skall min åldriga blick fyllas av sorgsenhet och längtan, en känsla av att jag aldrig lyckades lära min son det riktiga livets sanna värderingar.

Och den marängtårta jag serveras kommer att få en salt bismak av moderstårar.

Ja. Så kommer det att bli.

Och det jag vill säga till dig nu, A, är att vill du att det skall bli så? Vill du det? Va?”

Och så tittar A på mig med den där ljusa blicken. De ljusblåa oskyldiga blicken  – den som första gången mötte mina ögon i en operationssal, ett par minuter efter ett lyckat kejsarsnitt, den blick som besegrade mitt hjärta då och som har besegrat mitt hjärta varje dag sedan dess. Den blicken. Och så säger han:

-Men mamma då kanske du är färgblind? Eller ännu bättre: HELT blind! Så då behöver du inte bli ledsen! Vilken tur va?

Och det är då jag förstår det. Jag må vara färgblind. Jag må vara helblind. Men felsorterade strumpor kommer alltid att skava på något av mina sinnen, hur förstockad jag än blir och är. Det kanske kommer att påverka min hörsel. Det kommer kanske att påverka min balans. Men det kommer alltid, alltid, alltid att göra ont i själen.

För så funkar det med strumpor.