Mar 062013
 

Tänk er öppningsscenen i en skräckfilm. Hjältinnan sitter i ett rum och läser ett brev. Väggarna har blomtryck och brevet är svagt gult. På hjältinnans läppar leker ett litet leende som om hon inte anar fasorna hon har framför sig.

Klipp till hjältinnans fönsterutsikt. Våren är på gång. Det är vackert – himlen är blå och man anar den där luften som bara finns på våren. Den där luften som är både doft och nyskapelse på samma gång. Plötsligt hör vi att musiken som spelas i bakgrunden porlar som en vårbäck.

Vi klipper tillbaka till hjältinnans ansikte. Det är tydligt att brevet roar henne för hon ler ännu större nu. Leendet är sorgfritt – lyckligt som ett barns. Är det ett bröllop som planeras? En fest? Är det en kär vän från förr som delat med sig av glada tidender?

Vi kommer aldrig att få reda på detta.

För nu – in i idyllen – kommer Ondskan farande.

Det är när hjälten kommer upp för trappan. Hans min är bister och sammanbiten och han rör sig snabbt såsom man gör om man bär på ett dåligt budskap. Han öppnar trappgrinden – tar ett par snabba steg över tvååringens lego-nylonstrumpe-experiment och säger de ord som hjältinnan kommer att höra ekande i sina mardrömmar för all framtid – de ord som stänger till glädjens dörr – de ord som sveper som en iskall polarvind in i en annars rätt idyllisk vardag – de ord som klart och tydligt förkunnar att kristillstånd har inletts.

”Tvättmaskinen är trasig.”

Bloggen kommer att återkomma när tillvarons ordning återställts.

Mar 042013
 

A står bredvid mig när jag viker tvätten och lägger upp i stora högar.

-Oj! säger han imponerad. Jag har DUBBELT så mycket kläder som alla andra.

-Det är fullt normalt lugnar jag. Förra veckan hade du mindre klädhögar än de andra. Varje dag faktiskt. Det var NÄSTAN så att jag blev lite orolig. Men jag vet att det brukar jämna ut sig i långa loppet.

A stirrar på mig.

-Mamma. TÄNKER du på sådana saker? Som vem som har mest tvätt? Tänker du så mycket på det så att du kommer ihåg hur det var förra veckan?

-Självklart. Sådant tänker alla vuxna på.

A ser ut som en person som är ytterst skeptisk emot något som någon säger men samtidigt inte vill säga emot.

Och då inser jag en sak. För då minns jag att när jag lämnade av A till förskoleklassfröken imorse sade hon glatt ”Nu kommer solen” och då var jag tvungen att behärska mig hårt för att inte säga ”Åh vad skönt då kan jag hänga ut tvätten”.

Jag behärskade mig inte för att det kändes som en abnormal reflexion över vårsolens glans. Jag menar – så tänker väl alla vuxna. Nej jag behärskade mig för att om jag hade sagt det så hade det funnits en risk att jag skulle ha fortsatt att förklara för henne varför det är bra att hänga ut tvätten. Visst visst den luktar gott och så yada yada men viktigare är att det får plats massor med mer tvätt om man hänger ute. Åh ljuva känsla. Massor av tvätt.

Jag ler för mig själv vid tanken på massor med fin ren tvätt som viftar i vinden och bara väntar på att få komma in i huset och sorteras. A tittar oroligt på mig.

-Mamma nu ler du sådär konstigt igen.

Jan 262013
 

Om två dagar firar M och jag tolvårsjubileum tillsammans. Tolv år. Dussinet jämt.

 

Och här sitter jag mitt i natten vid mina sysslor och funderar över om de här tolv åren har lärt mig något. Något om hur man passar ihop. Något om hur man egentligen hittar rätt partner. Och.. Jo. Ett och annat har jag nog lärt mig.

Ni vet hur det är. De säger att det är viktigt att hålla romantiken levande. Folk tycker att det skall vara månsken och frierier och poesi och uppskattning. Ni vet: romantik.

Men sånt är egentligen inte alls nödvändigt.

Passar man ihop så passar man ihop. Det behövs inget tjafs. Ingen inkänning. Inga intriger, inga känslosamheter. Inte långa diskussioner eller utsvävningar av något slag. Det enda som behövs är att man hör ihop. Resten löser sig.

Jag kan förenkla det ännu mer. Det handlar bara om utseendet. Japp. ENBART om utseendet.

Man vet att man har hitat rätt partner för att utseendet stämmer. Sedan rullas man ihop med varandra och läggs i rätt garderob.

Japp. Jag sade ju det. Jag har sorterat strumpor i snart tolv år. Ett och annat har man ju lärt sig.

Jan 212013
 

Alltså det är ju inte det att jag inte tycker om dem. Det gör jag ju så klart. Det vet både ni och jag.  Jag har ju skaffat dem! Så det är klart att jag gillar dem.

Men det enda som är, är det här med min datortid. Min egentid. Min nedvarvningstid. Den tiden då jag bara är jag – Charlotte. Mig själv.

Och så helt plötsligt står de där: nära mig och alldeles tysta. Tysta och alldeles nära. De stirrar uppfordrande på mig och bara väntar. Man kan ju vänta på olika sätt: avslappnat – otåligt – frenetiskt. De väntar frenetiskt.

De väntar tyst och frenetiskt och det är helt omöjligt att jobba i den sortens skriande tystnad.

Så jag bryter min egentid – min avslappning – och går till dem. Igen. Som så många gånger förr. På deras villkor – inte på mina.

Och som sagt. Jag klagar inte. Jag gillar dem. Självklart skall jag ta hand om dem. Men både ni och jag vet det: Det är helt enkelt inte kul att sortera strumpor. Det är inte det.

Jan 052013
 

Plötsligt sitter alla tysta och stirrar liksom tomt framför sig. A vänder långsamt – som om det kräver stor ansträngning – blicken mot mig med en slags vördnadsblandad skräck i ögonen.

-Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?

 

Jag är inte alls så gammal. Jag är på sin höjd – alltså, jag menar: Jag  har knappast ens gråa hårstrån. Iallafall inte efter ett lyckat frisörsbesök. Jag förtjänar faktiskt inte vördnadsblandad skräck.

Jag kan fortfarande fnissa som en tonåring. OK – bara ibland, och under kontrollerade former, naturligtvis. Och förstås inte åt samma sak som de mer åldersadekvata tonåringarna fnittrar. Mer åt tanken på skattelättnader och kommunala brev om nya sophämtningsrutiner kanske. Men ändå. Fnittrar gör jag.

Och jag kan också gilla modern musik. Flera gånger har jag låtit bli att byta radiokanal när en modern låt har kommit på.

Dessutom har jag en jätteungdomlig frisyr nu. Helt otantig faktiskt.

Så jag är inte tillräckligt gammal för vördnadsblandad skräck.

 

Med andra ord pratar A i nattmössan. (Åh vilka ungdomliga uttryck jag kan svänga mig med också, eller hur?) Men det är klart, för fullständighetens skull kanske jag skall ge er sammanhanget.

Vi satt och pratade vid frukostbordet om vad alla ville göra efter storstädningen. Äventyrsskridsko, sade de stora barnen. E ville lägga pussel och M ville sitta i fred med tidningen ett tag. Och det var då jag med ett myndigt tonfall – ett sådant som inte tolererar minsta motsägelse, sade: ”Ja jag vill i alla fall se botten i tvättkorgen innan terminen börjar, det skall ni ha klart för er. Så jag tänker TVÄTTA.”

Nu då.

Alla på en gång. När jag säger 3. 1 – 2- 3:

”Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?”

 

Mäh. Orka.

Dec 312012
 

Nej hörni -jag blev inte riktigt nöjd med årskrönikan i julkalendern i år. Jag blev för trött när jag höll på att skriva den och det är aldrig riktigt bra. Så nu har jag kompletterat den med en årskrönika som tar upp ett av bloggens mer ubikviteta företeelser. Den handlar om strumpor. Visade sig att när jag sökte på ordet strumpor fann jag att nästan alla månader var representerade och många av dem flera gånger. Det var bara en gång jag fick lov att fuska och söka på ordet ”tvätt” istället.

Anyway. Varsågoda.

God häl – som raggsockan sade till spetsstrumpan.

Man kan – om man vill – sjunga den på Ode to Joy (Beethoven)

 

Januari – spring med sockar
Februari – lite svinn
Mars – när ingen tvätt dig lockar
i April – sortera in
Maj – jag mördar
Juni – jag vördar
Juli – tandfen tar dem nog
i Augusti – regnar strumpor
i September – mycket knog
i Oktober – luras vi gärna
i November – strumpegeek
i December – gör en stjärna
att vårt strumpeår är vikt.

Dec 312012
 

När A vid lunchen meddelar sitt nyårslöfte: att rädda fler människor ur livsfarliga situationer och genom detta få officiell superhjältestatus (såklart) så börjar vi diskutera vad vi har för tankar om nyår.

Jag har varit gift med M i tio och ett halvt år och bott ihop med honom i snart tolv år. Och jag har aldrig anat att han har en så genomvidskeplig syn på nyår. Eller på städning (jo förresten – det har jag nog anat).

Han tycks tro (och vana bloggläsare kommer ihåg hur osannolikt maniskt totalt städgalen han är) att om man bara städar supersupersuperduperordentligt till tolvslaget så kommer huset att vara välstädat hela året och vi kommer att vara fria att ägna oss åt städningens guldkant: dammputsning av vindens skrymslen och tandborstskrubbning av ytan bakom kylskåpet. Då får man städa de där fantastiska extraställena som man sällan  hinner ägna sig åt när den vanliga plebejstädningen äter upp ens tid och kraft. Vilken lycka som kommer att vederfaras oss 2013 med andra ord – så säger alltså M.

Men.

Så är det ju naturligtvis inte alls.

Den sannaste sanningen om det verkligt viktiga på nyårsnatten är en helt annan.

Den är väldigt viktig, väldigt sann och väldigt existentialistisk. Visst. Det är inte direkt mitt största livsmål kanske. Men det är ett väldigt viktigt nyårsmål.

Och eftersom jag vill att ni kära bloggläsare också skall ha ett ljuvligt 2013 så skall jag dela denna sanning med er.

Om alla strumpor som går att para ihop är ihopparade till tolvslaget så kommer inga strumpor att förlora sina partners i sådana här femte-dimensionen-dyker-upp-i-tvättmaskinen-och-förtär-med-sin-lidelses-eld-ena-maken-i-varje-strumppar-olyckor.

So now you know.  Nu kan jag med ro i själen släppa iväg dig på nyårsfirandeförberedelser –  för nu vet du det viktigaste.

Go for the gold.

Och kom ihåg: sortera nylonstrumpor för sig. De gillar inte att vara ihopblandade med de andra ens i singelkorgarna.

Dec 212012
 

Eftersom glittrigare glim och grötigare rim är en fras som för mig luktar julstress – stress av ett sådant slag att det egentligen endast kan avhjälpas av att man ser Arne Weises trygga nuna i sin tv och som därför numera får överlevas oavhjälpt – känns det logiskt för mig att för dagen dikta lite om hur jag sysselsätter mig i decemer.

Midvinternattens köld är hård,
tomten är ute och joggar.
Alla sova i enslig gård
utom just hon som just bloggar.
Månen vandrar sin tysta ban,
modern har lagat en badrumskran,
snön lyser vit på taken.
Varför är mamman vaken?

Sitter där grå vid laptopen,
grå mot sin svarta PC,
tänker som vanligt på klapptoppen,
Maken han gillar Scorsese.
Kan Taxi Driver på dvd
nå vår stuga i tid att ge?
grubblar, fast ej det lär båta,
på näthandelns eviga gåta.

Så har hon köpt åt barn och far,
lena och vackra kläder
böcker, musik, men ifrån var
kommo de väl hit neder?
Nätshop följde på nätshop snart
klickades, packades – skickats – vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter.

Mor vill nu baka ett vörtat bröd,
skakar huvud och hätta —
bakmaskinen trots flörtat stöd,
vägrar att fixa detta —
slår, som hon plägar, inom kort
slika fåniga anslag bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till tvättstugans strumpehög,
snabbt att små sockor para —
strumpor drömmer i månens ljus
partnerdrömmar så rara.
tvätten,  som är ett av mors bestyr
blir väl snart centrifugeringsyr:
tjofs – in i trumman med den
åh nej, nu vaknar Eden; —

Välling smygs så försiktigt in
moderns urgamla rit här,
barnhand i mörker, sök och finn
flaskan som glider, smiter
mor smyger ut – hörs ej ett knyst
snubblar på Duplo, men snubblar tyst
sådant kan mödrar göra:
skada sig utan att störa.

Modern skruvar på bakmaskin
utan att lyckas laga,
kranen droppar så mjukt och fint
bakgrundsljud att fördraga
Modern lyssnar och inom kort
domnar från ljudet örat bort,
undrar vart ljudet har farit
undrar ock varför det varit.

Kanske mor sitter och twittrar om
kranar och strumpor och julen
intet likväl om gåtan som
finns i mors hjärna – en ful en:
Det hon beställt på internet
varorna packas väl vintertätt?
Om de gör fel på adressen –
då blir ju modern så ledsen.

Tyst är gården och nejden all,
modern vakar och bakar
utan sin bakmaskin, knall och fall
dog den – och mor nu den saknar
modern knådar och halvt som tröst
tycker sig höra tomtens röst:
”Klart att ni skall få paketen.
Sov nu och glöm förtreten.”

Midvintermoderns bröd blir gott,
strumporna rullas och stoppas.
Gå nu och lägg dig, sov, Charlotte
Strunt i att kranen droppar.
Månen sänker sin tysta ban,
make han sover, likt hund och barn,
nu sover ock tomten, den kraken –
endast en moder är vaken.

Dec 182012
 

En dag när Batman var liten – kanske två år, kanske två-och-ett-halvt – inträffade en situation som skulle förändra livet. Batmans mamma var hemifrån just då och Batmans pappa hade lite problem med att alla kläder från tvättmaskinen bara låg fint i sin väska och väntade på att vikas, istället för att, som Batfamiljskläder bör, ligga lite mer utspridda över golv och möbler.

När Batman hörde sin fars suck, uppstod ingen tvekan i hjärnan. Plötsligt var det som att Batman vaknade upp ur en dvala. Som att Batmans sanna kallelse med ens stod skriven i eldskrift i himlen. Som att en helt ny dimension öppnade sig.

Batman skrudade sig för första gången i sin dräkt och räddade situationen genom att rådigt med överljudshastighet och en plötsligt uppkommen flygförmåga (och nappen käckt i mungipan) snabbt och med en nästan övermänsklig ansträngning ordna till det nödvändiga kaoset och sedan med en varm men anspråkslös gest överlämna hela installationen till sin häpna men tacksamma far.

Eller så kanske det gick till på ett helt annat sätt.

Jag vet inte. Jag var inte där just då.

screenshot_2012-12-16_1453

Dec 022012
 

Så här spännande är det normalt sett att vika sex personers tvätt och stoppa in den i garderoberna:

Tänk dig att du befinner dig på århundradets bästa rockkonsert. Ljuset. Ljudet. Stämningen. Runt omkring dig hoppar folk i takt och lever med som att de vore galna. Och det enda du själv hör är lite svag svag folkdansschottis i ena örat. Allt annat går dig rakt förbi. Du ser allt kul som händer men du kan inte delta.

Eller så är det så här kul:

Du har fått chansen att träffa den person som du beundrar mest i hela världen. Äntligen skall du få ställa alla frågorna och berätta hur lika ni är egentligen. Äntligen. Och så kommer den stora lockande dagen som du längtat intensivt efter. Du har klippt dig – skaffat nya kläder – du är totalt redo. Och då visar det sig att du har fått felaktig information – den person du i själva verket skall få träffa heter istället Anton Jansson och jobbar på arbetsförmedlingen i Enköpingsnäs.  En trevlig karl med uppnäsa och ett stort intresse för tågbiljetter från senare halvan av 1950-talet.

Det är liksom den här känslan av att någonstans därute pågår livet. Men härinne där jag är där sker tvättsortering.

Det är då jag upprepar för mig själv om och om igen mantrat ”Jag är en lugn person. Jag ÄR en lugn person. Jag är en LUGN person. JAG är en lugn person.” Maniskheten med vilket jag muttrar detta för mig själv blir en skön kontrast till själva orden och får mig att känna mig lite creepy vilket ju gör de flesta sysslor intressantare.

Men tyvärr funkar det inte på tvätten.

Den här uppgivna kriskänslan delas inte alls av E. Med hela sitt två-och-ett-halvt-åriga totalengagemang älskar hon att hjälpa till. Och hon hjälper till som att det var det roligaste som fanns. Hon hjälper till med en entusiasm som faktiskt får en att börja fundera på hur roligt det egentligen är att gunga och bygga med lego (hennes andra två favoritsysselsättningar). För det känns verkligen som att tvättarbete är det roligaste hon någonsin gjort.

Idag hjälpte hon mig med tvätten. Närmare bestämt med strumprullningen. Där stod jag och försökte para ihop lämpliga individer med varandra med minen hos en person som långt bortifrån hör de karaktäristiska ljuden från en cirkus som är i staden och inser att hon inte kommer att få se den medan E kastade sig med liv och själ in i uppdraget. Hon vek ihop och rullade till små bollar och jobbade hårdare än man kunde ana.

Och sedan ringde min svägerska och jag gick därifrån och när jag kom tillbaka hade hon rullat färdigt alla strumpor.

Fast utan någon partner.

Men hennes små strumpbollar SÅG väldigt rätt ut. Hon hade fattat hur slutresultatet borde se ut. Hon hade bara inte riktigt tänkt efter varför man gör små bollar av strumporna utan bara kastat sig över idén med den här fantastiska entusiasmen som jag pratat om tidigare.

Och jag skall berätta en sak för er kära bloggläsare. Att min första tanke var att detta var charmigt. Och kanske lite av en bild av självaste livet: man ser vad som skall göras men man fattar inte alltid varför. Och fattar man inte varför så blir det liksom singelsockornas kväll.

Och sedan kom jag på att hon är alldeles för lättsårad för att jag skulle kunna rulla om strumporna utan att ådra mig en hel del trumpna miner  – jag skulle inte ens kunna städa undan det tills vidare utan fick lov att lämna strumpbollarna framme – som ett monument över min curlingnatur – och så fixa alltihopa när E väl somnat på kvällen sedan.

Och det var då jag började muttra det igen: ”Jag är en lugn person. Jag är en LUGN person….”

Falskrullade halvpar.