I hela mitt liv har de trampat på mig. De har använt mig, begagnat mig utan hänsyn till vad jag önskar.

Jag har aldrig varit vad man kallar vacker. Men i början kunde de iallafall visa upp mig ute bland folk. Inte som en trofé, kanske, mer som en självklarhet. Men ändå. Jag kom ut, jag såg världen. Om man nu kan kalla det för världen, när man lever på min låga nivå.

På sistone, när värken och tålamodet skavt mig tunn, så har jag bara dugt till hemmabruk.

Men nu. Idag. Den här gången. Nu är det slut.

Den sista vandringen har inletts.

Eller, ja, när jag säger vandring. De har sparkat mig ner för trappan och jag har hört dem säga att jag inte duger till något längre. Det är min sista vandring, det. Inget värdigt alls. Rakt nerför. Förnedring och otacksamhet. De säger att jag är för skör, för gammal.  Att jag har hål så stora att man kan köra ett melodifestivalartistego rakt igenom dem.

Så nu hamnar jag där de trasiga strumporna alltid hamnar, i skräphögen. Några kompisar har blivit räddade ur den som dammtrasor, om det nu har tröstat dem. Själv kommer jag kanske bara att upplösas och försvinna, och inget kommer att vara kvar.

Och om det skulle vara så att jag känner mig bitter över det, så kan jag ändå trösta mig vid tanken på att jag inte heller kommer att ha kvar några minnen av åttaåringens fotsvett. Liten tröst är också tröst. Jag ler i mitt inre och nynnar tyst på alla strumpors kampsång: ”Sock it to ’em, sock it to ’em”.