Dec 042014
 

socks

Midnatt råder, det är tyst i husen, tyst i husen,
alla sova, bästa tid för busen, tid för busen.
Tyst tass, tyst tass, hysche-vysche-schysst-tass, tyst, tyst, tass.

Se, fram krypa strumpor som vill tumla, kanske rumla
festhumör och bäst vigör i strumpskaft, värd att trumfa
Häl, tå, väl så, hälen är en själ å, tå, gå på!

Se de festar, gungar i en lampa, i en lampa
varje socka firar, ej betrampad, ej betrampad
Skjutsar, svischar, muntra som dervischer, wish them svisch.

Slingrar fram, det skuttas, virvlas, krockas, ja, de hoppas
vilken fart, nu, ingen strumpa stoppas, ingen stoppas
Ritsch-ratsch, mismatch, kitchig, glittrig misch-masch, vilken stass.

Nu till lekar! I en vrå vid fönstret, vrå vid fönstret
dansas vilt, var socka bryter mönstret, bryter mönstret
Rutigt, randigt, blommigt eller blandigt, regnbågsglatt.

Natten lider. Strumporna blir trötta, ja, kantstötta
Kryper undan, hälar lite nötta, lite nötta
Trött fas, nött fnas, göttegöttegött kalas, gött kalas

Bildar par och kryper in i vråna, in i vråna
Dansat, svansat, tramsat sig och fånat, ja, sig fånat
Hysch-hysch, tyst, tyst, ryschepysche-vysch-vysch, tyst, tyst, tyst.
_____

Dagens citat står Dumbledore för:
One can never have enough socks.

Dumbledore___Woollen_Socks_by_strawberrygina

Mar 182014
 

Samtida, men tvära, kast.

H: Mamma, kan du…

S: Mamma, jag måste…

A: Mamma, kom GENAST!

E: Min TEKOPPSGRIS är borta!

M: Ähum, älskling, skulle du vilja….

Så. Jag har de här specialfärdigheterna. Jag kan lyssna på fem olika typer av logik samtidigt. Och jag kan reda ut och trassla fram och hitta på och utföra detektiva tekoppsgrisåterskaffande åtgärder och till och med sortera upp en äkta makes tankar, ett fingertoppsarbete väl värt att jämföra med högoktanig diplomati.

Så. Jag kan allt det där och jag gör allt det där. För min tid kommer.

När de sover allihopa. När de är inräknade och tandborstade och sagoförsedda och förnöjda och sover i sina små sängar och universum bara innehåller min laptop, min tekopp och min egen hjärna, då. Då. Då minsann. Då skall jag…. hmm… vad skall jag göra först?

Då skall jag sortera strumpor.

Strumpor, som inte vill ha samma Nintendospel samtidigt. Strumpor, som inte ställer svåra frågor om vem som tog den sista apelsinen. Strumpor, som inte vill höra sagan om den lilla, lilla gumman tretton gånger i rad. Strumpor, som faktiskt är experter på att vänta på uppmärksamhet, tysta och stilla och utan att springa omkring eller skrika.

Och när strumporna är sorterade, och lagda till rätta i sina lådor, och inräknade och tandborstade och – ok, ok, men ni fattar vad jag menar – när de rullat ihop sig och gått och lagt sig då, strumporna?

Jo, då är tiden verkligen min. Då är det jag, laptop, tekopp och min värld.

Och då… då… då längtar jag efter barnen igen.

Allvarligt.

Så är det.

Det är inte klokt. Men så har det blivit, att mitt behov av egentid har krympt ihop till en liten strumpsorteringssväng, en liten utflykt på femton minuter i det förutsägbaras värld. Sedan vill jag ha kaoset igen.

Eller så är det klokt. För ärligt talat, vilket skulle du helst leta efter, en grårandig socka eller en tekoppsgris?

Exakt.

Feb 232014
 

I hela mitt liv har de trampat på mig. De har använt mig, begagnat mig utan hänsyn till vad jag önskar.

Jag har aldrig varit vad man kallar vacker. Men i början kunde de iallafall visa upp mig ute bland folk. Inte som en trofé, kanske, mer som en självklarhet. Men ändå. Jag kom ut, jag såg världen. Om man nu kan kalla det för världen, när man lever på min låga nivå.

På sistone, när värken och tålamodet skavt mig tunn, så har jag bara dugt till hemmabruk.

Men nu. Idag. Den här gången. Nu är det slut.

Den sista vandringen har inletts.

Eller, ja, när jag säger vandring. De har sparkat mig ner för trappan och jag har hört dem säga att jag inte duger till något längre. Det är min sista vandring, det. Inget värdigt alls. Rakt nerför. Förnedring och otacksamhet. De säger att jag är för skör, för gammal.  Att jag har hål så stora att man kan köra ett melodifestivalartistego rakt igenom dem.

Så nu hamnar jag där de trasiga strumporna alltid hamnar, i skräphögen. Några kompisar har blivit räddade ur den som dammtrasor, om det nu har tröstat dem. Själv kommer jag kanske bara att upplösas och försvinna, och inget kommer att vara kvar.

Och om det skulle vara så att jag känner mig bitter över det, så kan jag ändå trösta mig vid tanken på att jag inte heller kommer att ha kvar några minnen av åttaåringens fotsvett. Liten tröst är också tröst. Jag ler i mitt inre och nynnar tyst på alla strumpors kampsång: ”Sock it to ‘em, sock it to ‘em”.

Jun 182013
 

Igår skrev jag på facebook att jag skulle gå ner i tvättstugan (japp! Jag är en sådan människa som skriver statusuppdateringar om livets mest väsentliga aspekter). Genast fick jag svar från många kompisar som ville att jag skulle ta hand om deras tvätt också.

En varm känsla spred sig i min kropp när jag försökte tänka mig en verklighet där man kunde tvätta kläder virtuellt. Åt varandra. På nätet.  Genom en knapptryckning. Då kommer facebook att komma med nya spännande spel som ”Laundryville” där man behöver köpa tvättmedel och stryka linnen och stärka volanger och – ja, ni fattar. Så det står härliga till.

Sedan tänkte jag ett varv till och fick en aha-upplevelse. Jag insåg att i den sköna nya världen kanske till och med strumpsorteringen kan skötas via datorer.

Jag tror ni förstår hur det kändes. Känslan i magen. Hur hjärnan spinner fritt. Hur det instinktivt rycker till i händerna. Hur man fullständigt övermannas.

Och så.

Nej.

Vi måste stoppa den utvecklingen.

Tekniken kan vara farlig också. Det vet alla.

Datorer kommer aldrig att klara av artistiska intuitiva konster som strumpsortering.

Maj 202013
 

Ja. Ja! Jag vet att äppleträden blommar som om änglar landat på grenarna. Och att päronträdets blommor är skira och luktar som själva essensen av månaden maj. Jaja.

Och ja – jag vet. Det står små pingstliljor och tulpaner här och var och piggar upp.  Allvarligt.

Ja. Jo. Ja. Jaja. Och åkrarna blir grönare varje dag. Ho hum.

Jo jo. Det är fascinerande hur fort det går och hur lummigt det kan vara. Himmelens blåhet är sådan att det kan skrivas psalmsång om den. Gäsp.

Tjata.

 

Du sitter där så upptagen av ditt livsnjuteri och dina drömmar:  ”Sommar – sommar – sommaren kommer”.

Men tänk på mig då.
Du dricker dig otörstig på naturens färgprakt. Helt hänsynslöst bara.

Och själv sitter jag här. Väl medveten om att en av livets vackraste nöjen snart går från att vara en flodvåg av lyckliga möten – färgglad livslust – dynamiska möjligheter – smalnar av till en liten smal rännil som framåt juli bara är en uttorkad dikesren.

Exakt.

Så där skall du komma med din ”sommar – sommar åh vad härligt”.

Jag säger bara: vad skall jag göra på kvällarna dårå? När strumpsäsongen är slut. Inget att para ihop. Inga nya sockrullningar att testa. Inget att stoppa. Inget att glädjas åt.

Den mörka säsongen är sannerligen här.

Maj 022013
 

Ni vet känslan man får ibland.

Känslan som uppstår när man till sist hittar den förlorade partnern till en sedan ytterst länge ensam liten singelsocka som gett upp varje hopp om att hitta sin äkta hälft.

Ni vet.

När man har vänt på alla madrasserna i varje barns rum.

När man har rotat igenom kulturlager från forna vinteroverallsförvaringar i förrådet.

När man i ett sista desperat försök att uttömma varje tänkbar möjlighet i alla otänkbara scenarior vänder ut och in på havregrynspaketet.

När man till sist – med uppbjudande av sina yttersta krafter – som en stridssargad segerhjälte som inte anar hur nära kavalleriet är – går in i det mest förbjudna (H:s pyssellådas ”kanske-kan-vara-bra-att-ha-någon-gång-som-råmaterial-så-jag-sparar-det” kott-och-pinn-stinna textilfärgs-bestyckade piprensar-rika extra-eventuellt-får-endast-användas-vid-speciella-tillfällen-avdelning) och hittar den udda socka som i veckotal gäckat ens detektiva nit.

DEN känslan.

Ni vet.

Ni VET!

Eller hur?

Jo! Ni vet!

Nänä.

OK. Det kanske bara är jag som vet.

Det kanske bara är jag i hela världen som har upplevt den känslan.

(M säger att det bara är jag).

Men den känslan.

Den är bra, den.

Apr 222013
 

First Sign of Madness

Jag har som sagt varit bortrest stora delar av helgen. Då hinner man inte sortera strumpor som man borde. Men det var inte det jag stod och tänkte på i denna arla morgonstund. Tankar fokuserade på annat än strumpsortering: first sign of madness.

Second Sign of Madness

A röjer in i köket och visar upp sitt val av kläder för dagen. –

-Fint, säger jag, du glömmer väl inte att komma ihåg att sätta på dig strumpor sedan bara?

-Nejdå, svarar han och rusar iväg igen.

Och jag blir stående. Frusen mitt i rörelsen. Som om ett pistolskott gått av och chockat mig till inaktivitet. Vad menade han? ”Nejdå” som i att ”jag glömmer inte strumporna” eller ”Nejdå” som i att ”jag kommer inte att sätta på mig strumpor”? Jag funderar över vilken grad av grammatisk sofistikation man kan förvänta sig av en sexåring. Vad menade han? Strumpor eller inte strumpor? I säkert fem minuter står jag där.

Third Sign of Madness

Fem minuter senare: A kommer inskuttande i köket och visar upp vilka strumpor han satt på sig. Bra. God grammatisk sofistikation. Jag nickar, lättad, och tänker fortsätta med frukostundanplockandet. Men A hinner se att jag fortfarande står med müslin i handen och skåpluckan öppen precis som när han stack iväg. Fortfarande. Fem minuter senare. Han tittar på mig och flinar:

-Har du stått här hela tiden och funderade på vad jag menade när jag sade ”nejdå”? frågar han.

Busted.

Jag är alltså så vansinnig – så konsekvent vansinnig – att barnen förväntar sig denna galenskap och kan diagnosticera den korrekt.

It’s a downhill slope from here.

Om inte.

Om inte.

Om inte jag kan hålla vansinnet i schack genom en rigorös strumpsorteringsregim förstås.

Det är värt ett försök.

(Fourth Sign of Madness).

Apr 092013
 

Kära bloggläsare. Jag vill inte störa er eller tränga mig på i förmiddagsrutinerna.

Jag vill bara lite snabbt, och medan blygsamhetens klädsamma rodnad alltmer framträder på mina redan av förtjusning blossande kinder,  meddela så många som möjligt att imorse rullade jag ett par av E:s strumpor till en ihoprullning som närmar sig idévärlden. Den var perfekt vad gäller fasthet, storlek och elasticitet med extra poäng för perfekt inpassning av tåpartiet, vilket förstås (som alla förstår) ledde till att skaftresåren passade i varandra som hand i handske.

Dessutom gjorde jag det snabbt. Med enhandsgrepp.

Jag vet att alla vana bloggläsare delar min förtjusning och min glädje.

Tyvärr hann jag inte fotografera mästerverket innan E kom och – totalt utan hänsyn till de oskrivna lagarna om konstnärens rätt till sitt verk – rullade isär den perfekta sfären och helt brutalt satte på sig strumporna.

Men så är det.

All konst är transitiv – interagerar med sin samtid – existerar bara i nuet. Det är en del av charmen.

Or so they say.

Mar 132013
 

”Min käre son! Jag vill inte på något sätt göra dig ledsen eller lägga mig i ditt liv.

Jag vill inte inkränka på din integritet på något vis. Eller jo. OK. Det vill jag egentligen.

För jag vill säga en sak:

När jag fyller nittio år skall jag se tillbaka med ett grånat huvud, fullt av uråldrig och livsvis erfarenhetsbaserat klokhet. Och då skall jag tänka så här:

Jag må ha gjort mina misstag. Men jag har aldrig avstått från min strumpsortering. Jag har aldrig vikt ihop två nästan likadana strumpor bara för enkelhetens skull och jag har alltid rullat H:s strumpor med den stenhårda stringensrullning som hon önskar. Jag har skoningslöst, två gånger per år, slängt alla partnerlösa strumpor och jag har lika skoningslöst avstått från att slänga strumpor som bara väntar på att rätt partner skall dyka upp i någon oväntad tvättomgång.

Och jag skall tänka på allt detta och jag skall se att det var gott.

Och så skall mina starrfyllda ögon stirra på min yngsta sons fötter, uppklädda enligt konstens alla regler till den stora dagen då hans mor fyller 90.

Och så skall jag se, genom tårarna, med plötslig klarsyn, att min då 53-åriga lillgrabb dagen till ära kommer att ha matchat en röd strumpa med en blå-och-grönrandig, precis som han gjorde alla dagarna jag inte sockcensurerade honom innan förskoleklassen.

Och då skall min åldriga blick fyllas av sorgsenhet och längtan, en känsla av att jag aldrig lyckades lära min son det riktiga livets sanna värderingar.

Och den marängtårta jag serveras kommer att få en salt bismak av moderstårar.

Ja. Så kommer det att bli.

Och det jag vill säga till dig nu, A, är att vill du att det skall bli så? Vill du det? Va?”

Och så tittar A på mig med den där ljusa blicken. De ljusblåa oskyldiga blicken  – den som första gången mötte mina ögon i en operationssal, ett par minuter efter ett lyckat kejsarsnitt, den blick som besegrade mitt hjärta då och som har besegrat mitt hjärta varje dag sedan dess. Den blicken. Och så säger han:

-Men mamma då kanske du är färgblind? Eller ännu bättre: HELT blind! Så då behöver du inte bli ledsen! Vilken tur va?

Och det är då jag förstår det. Jag må vara färgblind. Jag må vara helblind. Men felsorterade strumpor kommer alltid att skava på något av mina sinnen, hur förstockad jag än blir och är. Det kanske kommer att påverka min hörsel. Det kommer kanske att påverka min balans. Men det kommer alltid, alltid, alltid att göra ont i själen.

För så funkar det med strumpor.

Jan 212013
 

Alltså det är ju inte det att jag inte tycker om dem. Det gör jag ju så klart. Det vet både ni och jag.  Jag har ju skaffat dem! Så det är klart att jag gillar dem.

Men det enda som är, är det här med min datortid. Min egentid. Min nedvarvningstid. Den tiden då jag bara är jag – Charlotte. Mig själv.

Och så helt plötsligt står de där: nära mig och alldeles tysta. Tysta och alldeles nära. De stirrar uppfordrande på mig och bara väntar. Man kan ju vänta på olika sätt: avslappnat – otåligt – frenetiskt. De väntar frenetiskt.

De väntar tyst och frenetiskt och det är helt omöjligt att jobba i den sortens skriande tystnad.

Så jag bryter min egentid – min avslappning – och går till dem. Igen. Som så många gånger förr. På deras villkor – inte på mina.

Och som sagt. Jag klagar inte. Jag gillar dem. Självklart skall jag ta hand om dem. Men både ni och jag vet det: Det är helt enkelt inte kul att sortera strumpor. Det är inte det.