Dec 312012
 

Nej hörni -jag blev inte riktigt nöjd med årskrönikan i julkalendern i år. Jag blev för trött när jag höll på att skriva den och det är aldrig riktigt bra. Så nu har jag kompletterat den med en årskrönika som tar upp ett av bloggens mer ubikviteta företeelser. Den handlar om strumpor. Visade sig att när jag sökte på ordet strumpor fann jag att nästan alla månader var representerade och många av dem flera gånger. Det var bara en gång jag fick lov att fuska och söka på ordet ”tvätt” istället.

Anyway. Varsågoda.

God häl – som raggsockan sade till spetsstrumpan.

Man kan – om man vill – sjunga den på Ode to Joy (Beethoven)

 

Januari – spring med sockar
Februari – lite svinn
Mars – när ingen tvätt dig lockar
i April – sortera in
Maj – jag mördar
Juni – jag vördar
Juli – tandfen tar dem nog
i Augusti – regnar strumpor
i September – mycket knog
i Oktober – luras vi gärna
i November – strumpegeek
i December – gör en stjärna
att vårt strumpeår är vikt.

Dec 022012
 

Så här spännande är det normalt sett att vika sex personers tvätt och stoppa in den i garderoberna:

Tänk dig att du befinner dig på århundradets bästa rockkonsert. Ljuset. Ljudet. Stämningen. Runt omkring dig hoppar folk i takt och lever med som att de vore galna. Och det enda du själv hör är lite svag svag folkdansschottis i ena örat. Allt annat går dig rakt förbi. Du ser allt kul som händer men du kan inte delta.

Eller så är det så här kul:

Du har fått chansen att träffa den person som du beundrar mest i hela världen. Äntligen skall du få ställa alla frågorna och berätta hur lika ni är egentligen. Äntligen. Och så kommer den stora lockande dagen som du längtat intensivt efter. Du har klippt dig – skaffat nya kläder – du är totalt redo. Och då visar det sig att du har fått felaktig information – den person du i själva verket skall få träffa heter istället Anton Jansson och jobbar på arbetsförmedlingen i Enköpingsnäs.  En trevlig karl med uppnäsa och ett stort intresse för tågbiljetter från senare halvan av 1950-talet.

Det är liksom den här känslan av att någonstans därute pågår livet. Men härinne där jag är där sker tvättsortering.

Det är då jag upprepar för mig själv om och om igen mantrat ”Jag är en lugn person. Jag ÄR en lugn person. Jag är en LUGN person. JAG är en lugn person.” Maniskheten med vilket jag muttrar detta för mig själv blir en skön kontrast till själva orden och får mig att känna mig lite creepy vilket ju gör de flesta sysslor intressantare.

Men tyvärr funkar det inte på tvätten.

Den här uppgivna kriskänslan delas inte alls av E. Med hela sitt två-och-ett-halvt-åriga totalengagemang älskar hon att hjälpa till. Och hon hjälper till som att det var det roligaste som fanns. Hon hjälper till med en entusiasm som faktiskt får en att börja fundera på hur roligt det egentligen är att gunga och bygga med lego (hennes andra två favoritsysselsättningar). För det känns verkligen som att tvättarbete är det roligaste hon någonsin gjort.

Idag hjälpte hon mig med tvätten. Närmare bestämt med strumprullningen. Där stod jag och försökte para ihop lämpliga individer med varandra med minen hos en person som långt bortifrån hör de karaktäristiska ljuden från en cirkus som är i staden och inser att hon inte kommer att få se den medan E kastade sig med liv och själ in i uppdraget. Hon vek ihop och rullade till små bollar och jobbade hårdare än man kunde ana.

Och sedan ringde min svägerska och jag gick därifrån och när jag kom tillbaka hade hon rullat färdigt alla strumpor.

Fast utan någon partner.

Men hennes små strumpbollar SÅG väldigt rätt ut. Hon hade fattat hur slutresultatet borde se ut. Hon hade bara inte riktigt tänkt efter varför man gör små bollar av strumporna utan bara kastat sig över idén med den här fantastiska entusiasmen som jag pratat om tidigare.

Och jag skall berätta en sak för er kära bloggläsare. Att min första tanke var att detta var charmigt. Och kanske lite av en bild av självaste livet: man ser vad som skall göras men man fattar inte alltid varför. Och fattar man inte varför så blir det liksom singelsockornas kväll.

Och sedan kom jag på att hon är alldeles för lättsårad för att jag skulle kunna rulla om strumporna utan att ådra mig en hel del trumpna miner  – jag skulle inte ens kunna städa undan det tills vidare utan fick lov att lämna strumpbollarna framme – som ett monument över min curlingnatur – och så fixa alltihopa när E väl somnat på kvällen sedan.

Och det var då jag började muttra det igen: ”Jag är en lugn person. Jag är en LUGN person….”

Falskrullade halvpar. 

 

Aug 212012
 

Är ni beredda på att få höra visdomsord från en kvinna som Vet Många Saker Om Livet? OK, här kommer de.

De fantasilösa och konventionella människor som uppfann (och med så stor framgång marknadsförde)   idén om att strumpan som man har på vänster fot nödvändigtvis måste vara i samma färg och mönster som strumpan som man har på sin högra fot – de människorna, de kan inte ha tvättat så särskilt många maskiner tvätt varje dag. Det hade varit jättemycket bättre för mänsklighetens framtid om de hade haft horder av barn, för då hade de tvättat jättemånga maskiner tvätt varje dag och då hade vi sluppit att para ihop strumpor. Då kunde man bara ha lagt alla i en stor hög i varje barns garderob och så hade de själva kunnat välja ”tja, vänsterfoten vill nog vara lite Hello Kitty idag, men högerfoten känner sig mer som en lila fot med racerbilar på.” Då hade man kunnat lägga massor av kreativ energi som nu går åt till strumpsortering och strumprullning på mycket mer produktiva saker.

Var ni med? Klokt va? Om ni inte uppfattade det som ett klokt uttalande, är det möjligt att ni helt enkelt inte har tänkt efter tillräckligt länge. Gå tillbaka och läs om i så fall. Brodera gärna och sätt upp på väggen. För mer insiktsfullt än så blir det inte.

Tja, inte i den här bloggen i alla fall.

Maj 182012
 

Idag har jag fått fullt utlopp för min allra grymmaste sida. Jag har nämligen med berått mod skickat ett trettiotal singlar in i ett öde som leder till en säker död. Jag mördar dem, och enbart av den anledningen att de saknar en partner.

De skall inte bara dö, de skall dö på det mest förnedrande sätt man kan tänka sig: de kommer att förvanskas till något de aldrig ville vara, få knappar påsydda direkt på skinnet och falska munnar kommer att broderas utmed hälarna på dem. Sedan kommer de att användas som handdockor, i dockteatersyften. Personligen kan jag inte tänka mig något mycket mer ovärdigt sätt att kila vidare, smärtsamt på alla plan.

Jag skrattar mitt mest filmskurksmässiga skratt, utan barmhärtighet eller sympati, och gläds istället åt att strumpkorgen nu är tom som en panduroshoppad åttaårings spargris. Moahahahahaha!

R.I.P.

Ni som eventuellt tycker att avgrundsgarvet möjligen var en smula överdrivet får gärna sortera en sexpersonsfamiljs strumpor i ett halvår eller så, så får vi se hur ni känner er när det är ni som är exekutionspatrull. Nästa strumpiska rensning sker till första advent.