Det finns något akut existentialistiskt över det. Code red.

Det kommer alltid dagen efter att skolan slutat inför julen, när ungarna sitter och vill att julen skall bli nunununu, och vi vuxna vill att det skall stickas in en extradag, 23 1/2 december, så att allt hinner bli klart. Och någonstans där – när de längtar intensivt, försöker stimulera klockan att gå fortare med sin (förvisso inte föraktliga) tankestyrka samtidigt som M och jag försöker skicka all vår (av medelålder och decemberstress sorgligt decimerade) tankestyrka för att hejda sekundvisaren åtminstone i uppförsbackarna – någonstans där. Då kommer det. Som ett slag. Som ett skott. Som ett stup.

Man inser – plötsligt och oåterkalleligt – att det är vi som är de vuxna. Det är vi som skall trolla fram julstämning ur smågnabbet och allt som vi bara kommer att hinna göra till hälften. Det är vi som skall försöka göra den här julen till en sådan där ljuvlig jul som de kan minnas med glädje när de blir vuxna. Det är vi som skall stå för de där softade hörnen, det  trolska ljuset, den överjordiska friden.

Och i själva verket är vi irriterade och trötta och tycker att det vore väldigt bra om alla andra kunde sluta vara sådär enerverande en liten stund så att vi Fick Något Gjort. Och alla är vi synnerligen enerverande. Som omaka strumpor, omöjliga att sortera ihop till någon slags sammanhållning.

Ni vet, ni har upplevt det. Känslan av att alla vill Disneystämning och håller på att skapa Norénstämning. Och då. Slag. Skott. Stup.

Det är vi som skall fixa det här.

Jag slåss med en utomhusljusslinga, och M byter glödlampor i en adventsstake. Vi jobbar på. Och ändå gapar stupet under oss. Ansvaret. Det heliga ansvaret. Det som, med moders- och fadersblick ser tindrandepotentialen även i barnaögon som just nu skjuter rödglödgande spjut mot syskon som råkat putta till dem av misstag (med flit). Och så känner man sin otillräcklighet, sin stress, sin egen lust att öppna dörren och vråla.

Just ja, jag kanske inte har berättat så mycket om den där lusten att öppna dörren och vråla? Den kan förstås uppstå av en massa olika skäl. I december kan den uppstå av tidsbrist, av att halva Europa stämt möte på Ica Maxi i Enköping just när man själv är där, av att man drömmer mardrömmar om felskickade julkort. Men här hemma hos oss uppstår lusten att öppna dörren och vråla genom den triumferande kombinationen av att E vrålar ”Tomten, jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten” samtidigt som H försöker ta ut Hedvig’s Theme ur Harry Potter-filmerna på sin klarinett och A sjunger ”Det går en mördare lös i staden, han mördar folken mest hela dagen..” och S illtjuter ”Lägg av då! Jag får ont i huvudet!”  och försöker spela ”riktiga jullåtar” (dvs Mössens julafton) på Spotify. Repeat. Repeat. Repeat.

Och så det heliga ansvaret utanpå det.

Julansvaret. Lyckoansvaret. Här skall tindras barnaögon om jag så skall bli galen på kuppen-ansvaret.

M och jag ser hjälplöst på varandra.

Och så börjar vi trevande försöka närma oss julen. M städar. Jag bakar. To each his own.

”Hejsan, hoppsan, fallerallera, när julen kommer skall varenda unge vara glad…”

”Tomten jag vill ha en riktig jul, en sån som man har när man är liten…”

”Och är du snäller så kan du få ett litet öga att slicka på….”

-Det heter inte ”att slicka på”, det heter ”ett litet öga att suga på”, rättar storasyster med samma tonfall som hon använder varje gång hon känner att de andra är såååå barnsliga.

-Vad ÄCKLIGT!

-Det är DU som är äcklig!

Och så är det igång igen.

S kommer in i köket med en upprörda kliv och en ytterst bestämd min.

-VILKET OVÄSEN! vrålar han över Spotify och alla andra. Det finns bara EN sak att göra!

-Flytta till Australien? frågar jag uppgivet, med saffranshänder.

-Nej! Han är inte bara bestämd, han är en ung man med ett uppdrag. Öppna skåpluckan! säger han och det är en order. Jag öppnar skåpluckan. Handtaget blir gulkladdigt. Jag vet att M kommer att se på det och tänka på hur han putsade det med kärleksfull uppmärksamhet bara en halvtimma tidigare. S tar fram något ur skåpet.

Det är tändstickor.

Han tänder adventsljusen på bordet. Släcker i taket. Stänger av spotify. Oväsendet avtar, låt för låt. De samlas i köket.

Det finns inte ens fika. Ingen anledning att samlas… Men de sitter där allihopa. Alla ögon ser tindrande ut i stearinljus.

Och om det här hade varit en gammaldags julsaga från förr, hade någon förmodligen börjat läsa julevangeliet utantill. Det händer inte här. Men i det förlåtande skenet från stearinljusen blir blickarna milda (och saffranskladdiga skåpluckehandtag omärkbara). Det fnissas. Men det gnabbas inte. Det tas fram pepparkaksdeg. Det kavlas. Det skojas. Det koms överens om att spela Absolute Christmas som omväxling. Och det tänds lampor igen, och släcks ljus. Tändstickor läggs noggrant undan på en E-säker hylla. Men lukten av utblåsta ljus bär oss vidare.

Och M och jag ser på varandra igen i kökslampans sken. Med stearinljusblickar.

S har gjort det. Hittat magin. Stängt av stressen. Fått E att tystna en liten stund.

Och när vi står där och ser på varandra inser vi att magin inte kommer från oss. Att det där, som det lilla barnet i den där lilla krubban en gång i världen startade, inte var något som bärs av vuxna, eller av listor, eller av medelåldersansvar. Att magin inte alltid behöver åstadkommas, att den ibland bara ligger där och väntar på att upptäckas.

Ljusslingor, hur mycket man än fajtas med dem, kan aldrig i hela världen ge samma milda ro som ett litet vältajmat stearinljus.

Every Who down in Who-ville, the tall and the small,
was singing! Without any presents at all!