Feb 122014
 

Samtal i tvättstugan.

S: Mamma, idag är det något med dig… du är liksom lite… konstigare… än du brukar vara.

jag. Det har jag mycket svårt att tro, min son.

S: Men du ser så… så… liksom… glad ut.

jag: Jag är glad!

S: Mm. Men inte… liksom inte… du ser ut som… kommer du ihåg när en av katterna kom in med den där råttan och lade den i pappas knä när han satt och läste?

jag: Menar du att jag är katten eller råttan?

S: Jag menar att jag känner mig ungefär som pappas ansikte såg ut just då.

jag: Så jag är råttan, då?

S: Mamma… kan vi strunta i om du är råttan och kan du berätta vad det är du tänker på?

jag: Tja. Om du måste veta det så funderar jag just på ett paradigmskifte. Ett EPISKT paradigmskifte.

S: O… K…

jag. Du vet hur jag alltid har hängt vår tvätt efter personer? Alltså din tvätt hänger i en rad och H:s i en och A:s i en och…

S: (med ett otydbart ansiktsuttryck) Ja.

jag: Min son. Jag vet att det här kan komma som en chock för dig, men de flesta människor hänger tydligen inte tvätt så. Det verkar som.. ja. Jag kan inte dölja det för dig. Det förefaller som om många människor helt enkelt bara hänger sin tvätt alldeles… alldeles… liksom löst. Fritt. Oberoende av vem som äger ett visst plagg hänger man bara upp tvätten i den ordning som den kommer ur tvättmaskinen.

S: Mamma…

jag: Jag vet. Jag VET. Besvikelsen. Sorgen man känner.

S: OK, mamma, du vet det där med råttan och minen och..

jag: Iallafall så – ja, så där som de andra gör. Du vet. Så kanske… kanske skulle jag… alltså, jag säger inte att jag har haft fel som har hängt så här som jag har hängt. Inte alls. Det är ju det mest logiska, det mest självklara. Det mest NATURLIGA. Men… ja, jag har funderat. Jag har funderat mycket. Och ibland, när något inte funkar, även om det är RÄTT, så måste man ändra sig.

S: Mamma, menar du…?

jag: Så jag skall sluta hänga våra kläder i fasta rader sådär.

S: ALLVARLIGT?!

jag: Ja, faktiskt. Det är kanske inte så bra som jag en gång tänkte. Förlegat, kanske lite – petimetrigt på något sätt. Så det är slut på det nu.

S: Men! Det här är ju JÄTTEGODA nyheter!

jag: (lite rörd) Vad roligt att du engagerar dig så i tvätten, S. Jag blir riktigt glad.

S: Och i dig! Att du skulle vara lite mer norm- jag menar, lite mer… modern.

jag: Tack för ditt intresse!

S: TACK för att du inte skall bli helt galen över tvätthängningsmetoder!

jag: Åh, varsågod! Du har helt rätt. Det skall jag inte bli.

S: Hurra!

jag: I fortsättningen skall jag nämligen hänga tvätten i färgordning, efter regnbågen förstås.

(paus, under vilken S tittar på mig som om jag förklarat att i fortsättningen skall vi tvätta all vår tvätt i hallonsylt istället för tvättmedel)

S: PAPPA!

Jan 302014
 

jag: Älskling.

M: Ah. Jag hör ”Älskling”-rösten. Så jag — går ut ett tag. Och — plogar. Och så kan du prata medan jag är ute.

jag: Så du bara tar för givet att jag skall skälla på mig för att jag säger ordet ”Älskling”.

M: Det är inte för att du säger ordet. Det är HUR du säger ordet.

jag: På ett trevligt och glatt sätt.

M: Det gör du ALDRIG annars.

jag: OK. Men nu råkade jag kanske känna mig lite trevlig och glad idag. Är det ett brott?

M: Nej.

jag: Är det otillbörligt?

M: Nej.

jag: Vad är det då?

M: I normalfallet betyder det att du kommer att skälla på mig.

jag: Jaså, minsann. Du tror att det är så himla lätt att tolka mig. Du tror att du alltid förstår mig. Du tror att du vet —

M: Får jag påpeka att det där låter ganska mycket som när du typiskt inledningsskäller.

jag: … Men!

M: Plogar. Jag går ut och plogar lite. Ifall det snöar i natt.

jag: Man kan inte ploga i förväg.

M: Men man kan ploga för att det är… för att… alltså, snälla. Jag kommer inte på något skäl att ploga annat än att du kommer att skälla på mig annars.

jag: Vad får dig att tro att jag inte skulle kunna skälla på dig medan du plogar?

M: Man måste ha speciella skyddshörlurar på sig när man kör traktor. 

jag: Mm.

M: Det skulle kunna funka.

jag: Mm.

M: OK. OK. Vad ville du, ”älskling”?

jag: Inget.

M: Inget?

jag: Inget alls.

M: Så du sade ”älskling” med älsklingsrösten utan att vilja skälla på mig?

jag: Typ.

M: OK.

jag: Bara för att…

M: Ja?

jag: För att liksom konstatera att…

M: (kanske möjligen lite uppgivet) Mm.

jag: För att jag tycker att…

M: Mm.

jag: (slungar en anklagelse som en blixt emot honom) Du skötte TVÄTTSTUGAN medan jag var sjuk!

M: Öh… ja.

jag: Men FÅR man det?

M: Öh… ja.

jag: Men allvarligt! Du tvättade ju MASSOR av vår tvätt.

M: Många fruar skulle bli glada.

jag: Men! Inte! Jag!

M: Åååh! Jag visste att du skulle bli arg.

jag: Och ändå gick du och gjorde det!

M: För att vi hade JÄTTEMYCKET tvätt.

jag: Och jag ÄLSKAR jättemycket tvätt.

M: OK, OK, OK.

jag: Vad?

M: Du har rätt.

jag: Va?

M: Jag VET att du älskar att tvätta.

jag: Älskar och älskar.

M: OK.”Är passionerat uppslukad och maniskt beroende av att tvätta” menar jag.

jag: Så skall det låta.

M: Och ändå tvättade jag.

jag: Ja! Varför?

M: Jag gjorde det för att jag är ondskefull och maniskt elak.

jag: Nej, det gjorde du inte.

M: Nej, det gjorde jag inte. Jag gjorde det för att vara snäll.

jag: Men VARFÖR?

M: För att det är så man gör om någon är sjuk. Man hjälper dem.

jag: Men VARFÖR?

M: För att… för att jag älskar dig och bryr mig om dig och vill ta hand om dig när du är sjuk.

jag: Men ALLVARLIGT!

M: Jag fattar inte hur detta är ett problem.

jag: Jaså?

M: Nej.

jag: Så du menar att när du är sjuk så får jag städa?

M: Va?

jag: Får jag det?

M: Va? NEJ.

jag: OK.

M: Det är klart att du inte får städa. Du har inte… städkörkort. Du vet inte hur man hanterar våra speciella rengöringsmedel. Du vet inte hur man…

jag: OK, nu kanske vi skall lugna ner oss lite här.

M: Jag skall aldrig bli sjuk igen!

jag: Och jag skall heller aldrig bli sjuk igen!

M: OK.

jag: OK.

M: Då säger vi så.

jag: Mm.

M: Nu går jag ut och plogar.

jag: För att…?

M: Va?

jag: Jag har ju skällt klart.

M: Ja.

jag: Och man kan inte ploga i förväg.

M: Men jag har redan DAMMSUGIT här inne.

jag: OK.

M: Jag letar liksom efter större utmaningar.

Jan 052014
 

Vissa saker kan man inte dela med sin man. Glass är, naturligtvis, exempel på en sådan sak. Men det finns andra saker: mörkare, djupare, svårare.

Vissa saker kan man inte dela med sina barn. Vissa saker är det en mors jobb att bära själv. Att inte låta dem se enormiteten i svärtan i vuxenvärlden.

Och vissa saker kan man inte dela med sin blogg. Det är saker som man saknar förmågan att fånga i ord, som man inte kan beskriva på rätt sätt.

Så ensamheten står tät omkring mig som en granskog. Vem kan man dela detta med? Vem kan förstå? Hur skall man kunna ta sig igenom identifikationsproblematiken? Den rena skärande tärande skrämmande bristen på fasta hållpunkter i livet? Tyngden man plötsligt upplever. Rotlösheten. Otåligheten. Längtan. Väntan.

Sådant som händer när tvättmaskinen går sönder.

Jun 182013
 

Igår skrev jag på facebook att jag skulle gå ner i tvättstugan (japp! Jag är en sådan människa som skriver statusuppdateringar om livets mest väsentliga aspekter). Genast fick jag svar från många kompisar som ville att jag skulle ta hand om deras tvätt också.

En varm känsla spred sig i min kropp när jag försökte tänka mig en verklighet där man kunde tvätta kläder virtuellt. Åt varandra. På nätet.  Genom en knapptryckning. Då kommer facebook att komma med nya spännande spel som ”Laundryville” där man behöver köpa tvättmedel och stryka linnen och stärka volanger och – ja, ni fattar. Så det står härliga till.

Sedan tänkte jag ett varv till och fick en aha-upplevelse. Jag insåg att i den sköna nya världen kanske till och med strumpsorteringen kan skötas via datorer.

Jag tror ni förstår hur det kändes. Känslan i magen. Hur hjärnan spinner fritt. Hur det instinktivt rycker till i händerna. Hur man fullständigt övermannas.

Och så.

Nej.

Vi måste stoppa den utvecklingen.

Tekniken kan vara farlig också. Det vet alla.

Datorer kommer aldrig att klara av artistiska intuitiva konster som strumpsortering.

Apr 302013
 

jag: Vad är ditt favoritord?

M: ”Våren”.

jag: Ja det är ett fint ord.

M: Vad är ditt favoritord?

jag: ”Tvättberg”.

M: Det värsta med dig är att det inte är ett ironiskt svar.

jag: Tja. Du vet. Vad kan jag säga? Det är ett bra ord. Massor av trevlig nytvättad tvätt.

M: Alltså de flesta menar smutsig tvätt när de säger tvättberg.

jag: Smutsig! Ha! Inte i våra tvättberg! Våra tvättberg luktar gott och är mjuka och sköna. Mer som böljande vårkullar än berg faktiskt.

M: Ibland vet jag inte om du existerar på riktigt.

jag: Vadå?! Du älskar ju att storstäda.

M: Jag älskar att – det är en helt annan sak. Det är bra att städa. Man tänker bra när man städar.

jag: Eller när man tvättar… jag sade just till en tjej när vi var på Valborgsbrasan –

M: (börjar skratta)

jag: Jag har inte ens kommit till poängen än.

M: Jag vet. Men det är Valborg.

jag: Öh. Obviously. Ja.

M: Jag vet inte hur du firade Valborg när du var yngre.

jag: Nä.

M: Men jag tror inte att du hade en långrandig diskussion om vilket som var sundast: att gilla att tvätta eller att gilla att storstäda.

jag: Inte vad jag kan dra mig till minnes.

M: Så det känns lite medelålders det här.

jag: Det är mer valborg med tvätt än med städ i alla fall.

M: Aldrig! Man vårstädar ju! Men man vårtvättar ju inte direkt.

jag: Men det finns en säsong för att börja hänga ut tvätt. Då doftar den ännu godare. Så mycket mer Valborg än så kan det inte bli.

M: Jaså? Men mina fina moppar har en champagnegalopp på nybonade golv.

jag: Jaha! Men min kära tvätt åker forsränning i tvättmaskinen!

M: Och super och vinglar omkring kan jag tänka mig.

jag: Min tvätt är helt nykter! Det är dina städredskap som lullar omkring som alkisar.

Paus.

M: Kan vi gå tillbaka till början av det här samtalet? Jag vill börja om.

jag: Jaha…

M: Jag vill ändra mitt favoritord.

jag: Till ”storstädning”?

M: Till ”absurditet”.

jag: Hm. Bra faktiskt. Det är ett bra ord det med.

M: Jag älskar absurditet mer än jag älskar våren faktiskt.

jag: Då måste du älska dig själv och dina storstädningar.

M: Eller kanske framför allt dig och din logik.

jag: Åh! Juste! Tack!

M: Hm.

jag: Eller. Vänta lite. Eller. Eller. Vänta lite.

M: Hm.

 

Men allvarligt. Vad finns det att hmma om? Man får ta sina kärleksförklaringar där man kan få dem.

Mar 132013
 

”Min käre son! Jag vill inte på något sätt göra dig ledsen eller lägga mig i ditt liv.

Jag vill inte inkränka på din integritet på något vis. Eller jo. OK. Det vill jag egentligen.

För jag vill säga en sak:

När jag fyller nittio år skall jag se tillbaka med ett grånat huvud, fullt av uråldrig och livsvis erfarenhetsbaserat klokhet. Och då skall jag tänka så här:

Jag må ha gjort mina misstag. Men jag har aldrig avstått från min strumpsortering. Jag har aldrig vikt ihop två nästan likadana strumpor bara för enkelhetens skull och jag har alltid rullat H:s strumpor med den stenhårda stringensrullning som hon önskar. Jag har skoningslöst, två gånger per år, slängt alla partnerlösa strumpor och jag har lika skoningslöst avstått från att slänga strumpor som bara väntar på att rätt partner skall dyka upp i någon oväntad tvättomgång.

Och jag skall tänka på allt detta och jag skall se att det var gott.

Och så skall mina starrfyllda ögon stirra på min yngsta sons fötter, uppklädda enligt konstens alla regler till den stora dagen då hans mor fyller 90.

Och så skall jag se, genom tårarna, med plötslig klarsyn, att min då 53-åriga lillgrabb dagen till ära kommer att ha matchat en röd strumpa med en blå-och-grönrandig, precis som han gjorde alla dagarna jag inte sockcensurerade honom innan förskoleklassen.

Och då skall min åldriga blick fyllas av sorgsenhet och längtan, en känsla av att jag aldrig lyckades lära min son det riktiga livets sanna värderingar.

Och den marängtårta jag serveras kommer att få en salt bismak av moderstårar.

Ja. Så kommer det att bli.

Och det jag vill säga till dig nu, A, är att vill du att det skall bli så? Vill du det? Va?”

Och så tittar A på mig med den där ljusa blicken. De ljusblåa oskyldiga blicken  – den som första gången mötte mina ögon i en operationssal, ett par minuter efter ett lyckat kejsarsnitt, den blick som besegrade mitt hjärta då och som har besegrat mitt hjärta varje dag sedan dess. Den blicken. Och så säger han:

-Men mamma då kanske du är färgblind? Eller ännu bättre: HELT blind! Så då behöver du inte bli ledsen! Vilken tur va?

Och det är då jag förstår det. Jag må vara färgblind. Jag må vara helblind. Men felsorterade strumpor kommer alltid att skava på något av mina sinnen, hur förstockad jag än blir och är. Det kanske kommer att påverka min hörsel. Det kommer kanske att påverka min balans. Men det kommer alltid, alltid, alltid att göra ont i själen.

För så funkar det med strumpor.

Mar 062013
 

Tänk er öppningsscenen i en skräckfilm. Hjältinnan sitter i ett rum och läser ett brev. Väggarna har blomtryck och brevet är svagt gult. På hjältinnans läppar leker ett litet leende som om hon inte anar fasorna hon har framför sig.

Klipp till hjältinnans fönsterutsikt. Våren är på gång. Det är vackert – himlen är blå och man anar den där luften som bara finns på våren. Den där luften som är både doft och nyskapelse på samma gång. Plötsligt hör vi att musiken som spelas i bakgrunden porlar som en vårbäck.

Vi klipper tillbaka till hjältinnans ansikte. Det är tydligt att brevet roar henne för hon ler ännu större nu. Leendet är sorgfritt – lyckligt som ett barns. Är det ett bröllop som planeras? En fest? Är det en kär vän från förr som delat med sig av glada tidender?

Vi kommer aldrig att få reda på detta.

För nu – in i idyllen – kommer Ondskan farande.

Det är när hjälten kommer upp för trappan. Hans min är bister och sammanbiten och han rör sig snabbt såsom man gör om man bär på ett dåligt budskap. Han öppnar trappgrinden – tar ett par snabba steg över tvååringens lego-nylonstrumpe-experiment och säger de ord som hjältinnan kommer att höra ekande i sina mardrömmar för all framtid – de ord som stänger till glädjens dörr – de ord som sveper som en iskall polarvind in i en annars rätt idyllisk vardag – de ord som klart och tydligt förkunnar att kristillstånd har inletts.

”Tvättmaskinen är trasig.”

Bloggen kommer att återkomma när tillvarons ordning återställts.

Mar 042013
 

A står bredvid mig när jag viker tvätten och lägger upp i stora högar.

-Oj! säger han imponerad. Jag har DUBBELT så mycket kläder som alla andra.

-Det är fullt normalt lugnar jag. Förra veckan hade du mindre klädhögar än de andra. Varje dag faktiskt. Det var NÄSTAN så att jag blev lite orolig. Men jag vet att det brukar jämna ut sig i långa loppet.

A stirrar på mig.

-Mamma. TÄNKER du på sådana saker? Som vem som har mest tvätt? Tänker du så mycket på det så att du kommer ihåg hur det var förra veckan?

-Självklart. Sådant tänker alla vuxna på.

A ser ut som en person som är ytterst skeptisk emot något som någon säger men samtidigt inte vill säga emot.

Och då inser jag en sak. För då minns jag att när jag lämnade av A till förskoleklassfröken imorse sade hon glatt ”Nu kommer solen” och då var jag tvungen att behärska mig hårt för att inte säga ”Åh vad skönt då kan jag hänga ut tvätten”.

Jag behärskade mig inte för att det kändes som en abnormal reflexion över vårsolens glans. Jag menar – så tänker väl alla vuxna. Nej jag behärskade mig för att om jag hade sagt det så hade det funnits en risk att jag skulle ha fortsatt att förklara för henne varför det är bra att hänga ut tvätten. Visst visst den luktar gott och så yada yada men viktigare är att det får plats massor med mer tvätt om man hänger ute. Åh ljuva känsla. Massor av tvätt.

Jag ler för mig själv vid tanken på massor med fin ren tvätt som viftar i vinden och bara väntar på att få komma in i huset och sorteras. A tittar oroligt på mig.

-Mamma nu ler du sådär konstigt igen.

Jan 052013
 

Plötsligt sitter alla tysta och stirrar liksom tomt framför sig. A vänder långsamt – som om det kräver stor ansträngning – blicken mot mig med en slags vördnadsblandad skräck i ögonen.

-Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?

 

Jag är inte alls så gammal. Jag är på sin höjd – alltså, jag menar: Jag  har knappast ens gråa hårstrån. Iallafall inte efter ett lyckat frisörsbesök. Jag förtjänar faktiskt inte vördnadsblandad skräck.

Jag kan fortfarande fnissa som en tonåring. OK – bara ibland, och under kontrollerade former, naturligtvis. Och förstås inte åt samma sak som de mer åldersadekvata tonåringarna fnittrar. Mer åt tanken på skattelättnader och kommunala brev om nya sophämtningsrutiner kanske. Men ändå. Fnittrar gör jag.

Och jag kan också gilla modern musik. Flera gånger har jag låtit bli att byta radiokanal när en modern låt har kommit på.

Dessutom har jag en jätteungdomlig frisyr nu. Helt otantig faktiskt.

Så jag är inte tillräckligt gammal för vördnadsblandad skräck.

 

Med andra ord pratar A i nattmössan. (Åh vilka ungdomliga uttryck jag kan svänga mig med också, eller hur?) Men det är klart, för fullständighetens skull kanske jag skall ge er sammanhanget.

Vi satt och pratade vid frukostbordet om vad alla ville göra efter storstädningen. Äventyrsskridsko, sade de stora barnen. E ville lägga pussel och M ville sitta i fred med tidningen ett tag. Och det var då jag med ett myndigt tonfall – ett sådant som inte tolererar minsta motsägelse, sade: ”Ja jag vill i alla fall se botten i tvättkorgen innan terminen börjar, det skall ni ha klart för er. Så jag tänker TVÄTTA.”

Nu då.

Alla på en gång. När jag säger 3. 1 – 2- 3:

”Hur gammal ÄR du? Föddes du när JESUS föddes eller?”

 

Mäh. Orka.