Jan 022013
 

Imorgon lite!
Tackar bra. Själv?
Oss mamma förkylning ens.
Barnen barn.

Hennes hemma. 

GLAD.

Försöker fina.

Det är mitt liv i diktform det. Eller nåja. De (av mig) 16 mest använda orden på facebook (bortsett från familjemedlemmarnas namn) det senaste året – i frekvensordning.

En gång om året sisådär så bloggar jag utifrån en rolig facebookapp som talar om vilka ord man använt mest i sina statusuppdateringar det senaste året. Det är lite signifikant – eller nej: det är det väl inte. Men det är lite kvasiintressant och tillräckligt självupptaget för att göra ett blogginlägg om såhär på nyårsdagen.

Det mest frapperande detta år är att man hittar en hel standardfras i ord 3-5 på listan: ”Tackar bra! Själv?” men eftersom orden inte lär ha stått ihop utan enskilt får man kanske tänka sig att det är tydligt att jag är a) tacksam b) positiv c) självcentrerad. Och det stämmer ju hyfsat bra med min självbild faktiskt.

Det vanligaste ordet är alltså imorgon. Det kanske är lite facebooktypiskt – man skriver om vad man har gjort eller skall göra. Men det kan ju också vara ett tecken på en positiv natur: ”the sun will come out tomorrow” liksom.

Apropå positiv så blir det nästan löjligt när man går ner till nummer 23 – 26 på listan. Lyssna här: ÄLSKAR – VERKLIGEN – TACKSAM – TACK.

Jag brukar alltid hitta en till dikt bland orden  – så också i år. Den här gången har den med en titel också. Vi tar ord 44-51 och automatskaldar:

VUXEN
Visst väntar väl vackert underbart
typ tvätt.

Säger det mesta om min vardag på något sätt. Nåja.

Ordet medelåldern finns inte med den här gången vilket ju är något att vara tacksam för.

Jag saknar också självinsikt. Men det är ju inte heller en nyhet.

Choklad kom på 614:e plats i år. Förra året 289 och året dessförinnan 128. Så det är väl ett tydligt tecken på – tja – något.

Ett annat viktigt ord i mitt liv strumporna kom på plats 76. Jag som tycker att jag tjatar om dem hela tiden på facebook. Men det är väl här på bloggen då. För i verkligheten tjatar jag ju aldrig.

Tja. Hittar ordet tjatar på plats 311 på listan. SÅ ok då. Ibland. Men mer sällan än vad jag skryter (plats 305).

Dec 312012
 

Nej hörni -jag blev inte riktigt nöjd med årskrönikan i julkalendern i år. Jag blev för trött när jag höll på att skriva den och det är aldrig riktigt bra. Så nu har jag kompletterat den med en årskrönika som tar upp ett av bloggens mer ubikviteta företeelser. Den handlar om strumpor. Visade sig att när jag sökte på ordet strumpor fann jag att nästan alla månader var representerade och många av dem flera gånger. Det var bara en gång jag fick lov att fuska och söka på ordet ”tvätt” istället.

Anyway. Varsågoda.

God häl – som raggsockan sade till spetsstrumpan.

Man kan – om man vill – sjunga den på Ode to Joy (Beethoven)

 

Januari – spring med sockar
Februari – lite svinn
Mars – när ingen tvätt dig lockar
i April – sortera in
Maj – jag mördar
Juni – jag vördar
Juli – tandfen tar dem nog
i Augusti – regnar strumpor
i September – mycket knog
i Oktober – luras vi gärna
i November – strumpegeek
i December – gör en stjärna
att vårt strumpeår är vikt.

Dec 312012
 

När A vid lunchen meddelar sitt nyårslöfte: att rädda fler människor ur livsfarliga situationer och genom detta få officiell superhjältestatus (såklart) så börjar vi diskutera vad vi har för tankar om nyår.

Jag har varit gift med M i tio och ett halvt år och bott ihop med honom i snart tolv år. Och jag har aldrig anat att han har en så genomvidskeplig syn på nyår. Eller på städning (jo förresten – det har jag nog anat).

Han tycks tro (och vana bloggläsare kommer ihåg hur osannolikt maniskt totalt städgalen han är) att om man bara städar supersupersuperduperordentligt till tolvslaget så kommer huset att vara välstädat hela året och vi kommer att vara fria att ägna oss åt städningens guldkant: dammputsning av vindens skrymslen och tandborstskrubbning av ytan bakom kylskåpet. Då får man städa de där fantastiska extraställena som man sällan  hinner ägna sig åt när den vanliga plebejstädningen äter upp ens tid och kraft. Vilken lycka som kommer att vederfaras oss 2013 med andra ord – så säger alltså M.

Men.

Så är det ju naturligtvis inte alls.

Den sannaste sanningen om det verkligt viktiga på nyårsnatten är en helt annan.

Den är väldigt viktig, väldigt sann och väldigt existentialistisk. Visst. Det är inte direkt mitt största livsmål kanske. Men det är ett väldigt viktigt nyårsmål.

Och eftersom jag vill att ni kära bloggläsare också skall ha ett ljuvligt 2013 så skall jag dela denna sanning med er.

Om alla strumpor som går att para ihop är ihopparade till tolvslaget så kommer inga strumpor att förlora sina partners i sådana här femte-dimensionen-dyker-upp-i-tvättmaskinen-och-förtär-med-sin-lidelses-eld-ena-maken-i-varje-strumppar-olyckor.

So now you know.  Nu kan jag med ro i själen släppa iväg dig på nyårsfirandeförberedelser –  för nu vet du det viktigaste.

Go for the gold.

Och kom ihåg: sortera nylonstrumpor för sig. De gillar inte att vara ihopblandade med de andra ens i singelkorgarna.

Dec 212012
 

Eftersom glittrigare glim och grötigare rim är en fras som för mig luktar julstress – stress av ett sådant slag att det egentligen endast kan avhjälpas av att man ser Arne Weises trygga nuna i sin tv och som därför numera får överlevas oavhjälpt – känns det logiskt för mig att för dagen dikta lite om hur jag sysselsätter mig i decemer.

Midvinternattens köld är hård,
tomten är ute och joggar.
Alla sova i enslig gård
utom just hon som just bloggar.
Månen vandrar sin tysta ban,
modern har lagat en badrumskran,
snön lyser vit på taken.
Varför är mamman vaken?

Sitter där grå vid laptopen,
grå mot sin svarta PC,
tänker som vanligt på klapptoppen,
Maken han gillar Scorsese.
Kan Taxi Driver på dvd
nå vår stuga i tid att ge?
grubblar, fast ej det lär båta,
på näthandelns eviga gåta.

Så har hon köpt åt barn och far,
lena och vackra kläder
böcker, musik, men ifrån var
kommo de väl hit neder?
Nätshop följde på nätshop snart
klickades, packades – skickats – vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter.

Mor vill nu baka ett vörtat bröd,
skakar huvud och hätta —
bakmaskinen trots flörtat stöd,
vägrar att fixa detta —
slår, som hon plägar, inom kort
slika fåniga anslag bort,
går att ordna och pyssla,
går att sköta sin syssla.

Går till tvättstugans strumpehög,
snabbt att små sockor para —
strumpor drömmer i månens ljus
partnerdrömmar så rara.
tvätten,  som är ett av mors bestyr
blir väl snart centrifugeringsyr:
tjofs – in i trumman med den
åh nej, nu vaknar Eden; —

Välling smygs så försiktigt in
moderns urgamla rit här,
barnhand i mörker, sök och finn
flaskan som glider, smiter
mor smyger ut – hörs ej ett knyst
snubblar på Duplo, men snubblar tyst
sådant kan mödrar göra:
skada sig utan att störa.

Modern skruvar på bakmaskin
utan att lyckas laga,
kranen droppar så mjukt och fint
bakgrundsljud att fördraga
Modern lyssnar och inom kort
domnar från ljudet örat bort,
undrar vart ljudet har farit
undrar ock varför det varit.

Kanske mor sitter och twittrar om
kranar och strumpor och julen
intet likväl om gåtan som
finns i mors hjärna – en ful en:
Det hon beställt på internet
varorna packas väl vintertätt?
Om de gör fel på adressen –
då blir ju modern så ledsen.

Tyst är gården och nejden all,
modern vakar och bakar
utan sin bakmaskin, knall och fall
dog den – och mor nu den saknar
modern knådar och halvt som tröst
tycker sig höra tomtens röst:
”Klart att ni skall få paketen.
Sov nu och glöm förtreten.”

Midvintermoderns bröd blir gott,
strumporna rullas och stoppas.
Gå nu och lägg dig, sov, Charlotte
Strunt i att kranen droppar.
Månen sänker sin tysta ban,
make han sover, likt hund och barn,
nu sover ock tomten, den kraken –
endast en moder är vaken.

Dec 182012
 

En dag när Batman var liten – kanske två år, kanske två-och-ett-halvt – inträffade en situation som skulle förändra livet. Batmans mamma var hemifrån just då och Batmans pappa hade lite problem med att alla kläder från tvättmaskinen bara låg fint i sin väska och väntade på att vikas, istället för att, som Batfamiljskläder bör, ligga lite mer utspridda över golv och möbler.

När Batman hörde sin fars suck, uppstod ingen tvekan i hjärnan. Plötsligt var det som att Batman vaknade upp ur en dvala. Som att Batmans sanna kallelse med ens stod skriven i eldskrift i himlen. Som att en helt ny dimension öppnade sig.

Batman skrudade sig för första gången i sin dräkt och räddade situationen genom att rådigt med överljudshastighet och en plötsligt uppkommen flygförmåga (och nappen käckt i mungipan) snabbt och med en nästan övermänsklig ansträngning ordna till det nödvändiga kaoset och sedan med en varm men anspråkslös gest överlämna hela installationen till sin häpna men tacksamma far.

Eller så kanske det gick till på ett helt annat sätt.

Jag vet inte. Jag var inte där just då.

screenshot_2012-12-16_1453

Jul 202012
 

Jag gillar inte M:s sätt att hänga tvätt, och han gillar inte mitt sätt att hänga tvätt.

Jag tycker att han är oseriös, och han tycker att jag är på tok för galet överseriöst knäppig.

Jag tycker nämligen (och jag vet att det här är den mest petimetriga delen av mitt mest petimetriga personlighetsdrag) att man skall hänga ihop folks kläder – mina kläder på en rad, M:s på en annan, H:s på en tredje, osv. Gör man bara det konsekvent blir det så lätt att kolla om ens kläder är tvättade eller ej, man kan bara gå in i tvättstugan och kasta en blick. Dessutom gör det det lättare att vika kläderna och lägga dem rätt. Jaja, det där är nog mest de skäl jag anger. Själva hängandet beror ju mest på den där petimetrigheten om jag skall vara ärlig.

M:s tolkning av ”tvätthängning” är lite mer – tja – fri. Han tycker att man skall hänga kläder så de torkar så fort som möjligt, bara.

Fantasilöst, eller hur?

Men – ikväll när vi hängde handdukar och lakan (kan inte hängas enligt min metod tyvärr, men har försökt att få M med på att hänga dem i storleksordning, med de minsta längst ut) kom M på en fantastisk idé som jag tror att vi båda kan anpassa oss till.

Han förklarade nämligen att kläder förmodligen lånar sin ägares alla personlighetsdrag. Och att mina kläder därför är sociala och spontana kläder, som vill hänga med andra färgstarka och få något slags socialt utbyte.

Våra barns kläder vill självklart hänga med våra kläder, eftersom de gillar oss, och alla de stora barnens kläder kommer att vilja hänga vartannat plagg med E:s kläder för att de älskar henne och vill skydda henne. S:s kläder kanske är de blygaste, och vill hänga lite mer i ett hörn för sig själva medan de betraktar de andra med stora ögon.

M:s egna kläder har ju lite olika idéer, hans fritidskläder vill fritidshänga men hans jobbkläder är mycket noga med att hänga vikta i rätt veck och långt ifrån alla andra mer utåtriktade och potentiellt smittsamma plagg, hans målarbyxor vill hänga lite färgkoordinerat och hans jeans vill förstås bara hänga där det spelas den rätta musiken, gärna ihop med t-shirts med hårdrocksloggor på.

Jag tyckte att det här var en lysande idé, klart att mina kläder vill umgås, förstås, hur kunde jag MISSA detta? – tänk vad jag har utsatt dem för med min alltför kliniska hängning.

Vadå ”han var säkert ironisk”? Det är klart att han inte var!

Man skämtar väl inte om TVÄTTEN!

Okt 162008
 

Så många småbarnsmammekollegor som jag hört utbrista ”Idag har jag äntligen sett botten på tvättkorgen” så trodde jag faktiskt att det skulle vara roligare än vad det är. Tre tvättkorgar har vi – vit, kulör och 30-graders, och idag har jag nått botten i alla tre.

Men jag kan inte påstå att jag känner mig sådär vansinnigt mycket lyckligare än innan.