Vi äter middag. Plötsligt hör vi ett konstigt ljud, ungefär som om det vore en flygplansmotor precis på gårdsplanen utanför oss. Vi tittar ut och ser att det är älskvärde farbror B som arrenderar marken som kommer för att skörda.

-Kolla, en traktor! säger jag till barnen.

De tittar på mig. Med viss trötthet. Till och med E.

-Mamma, det är en tröska, säger H.

-Hur länge har vi bott här, säger S.

-Och det heter inte att bonden klipper gräset, det heter att man tröskar, säger A.

E bara tittar på mig uppfordrande.

-Mamma är inte uppvuxen på landet som ni, säger M med sin vänligaste röst.

Exakt samma röst som A använder när  jag råkar kalla Super Mario Bros för ”de där bilbrorsorna”.

Hmpf. Jag kan också en massa bra saker.

Faktiskt.

Och det viktigaste är ju inte att jag vet exakt vad det heter när bonden klipper sitt åkerväxargrejs utan det viktigaste är att jag faktiskt, som enda person i vår familj, obesvärat svänger mig med professionella lantliga begrepp som  ”crop rotation”.

Visserligen mest för att det ingår i Age of Empires II. Men ändå.